Sverige är det land i västvärlden där klyftorna ökat snabbast de senaste 25 åren. I Eskilstuna är de sociala och ekonomiska skillnaderna särskilt skarpa. Tiden åkte dit för att ta reda på sambandet mellan högerpopulismens framgångar och det nya klassamhället.
Medan jag rullar in på centralstationen läser jag om hur en 19-årig man skjutits i bröstet. Artikeln gör tillägget: »Mannen är känd av polisen sedan tidigare«. Förra veckan sköts en 30-årig man till döds i miljonprogrammet Årby. Enligt polisen handlar det om gänguppgörelser.
Vilken stad är det jag kliver ur till? Att gå de tre kilometrarna mellan Fröslunda, ett klassiskt miljonprogramsområde från sextiotalet, och villaområdet Snopptorp tar omkring en halvtimme. Kontrasterna är tydliga. Invånarna i Fröslunda tjänar i genomsnitt 12700 kronor i månaden, jämfört med 32000 kronor i Snopptorp. Enligt en nyligen publicerad forskningsrapport från Mälardalens högskola har klyftan mellan fattiga och rika stadsdelar i Eskilstuna accelererat. Bara det senaste decenniet har skillnaden i välfärd mellan stadsdelar som Fröslunda och Snopptorp ökat med 50 procent.
Upphovsmännen bakom rapporten, statsvetaren Terence Fell och ekonomen Bozena Guziana, har under tio års tid studerat den socioekonomiska utvecklingen i 46 stadsdelar i Eskilstuna och Västerås. Frågan om segregation och växande klyftor är ofta förknippad med större städer som Stockholm ochMalmö. Men den existerar i allra högsta grad i medelstora städer.
– Rent forskningsmässigt har det inte gjorts några omfattande klasstudier utanför Stockholm, Malmö och Göteborg. Vi ville helt enkelt veta om det fanns påtaglig segregation i Eskilstuna och Västerås, säger Terence Fell.
En av de tydligaste slutsatserna är att Eskilstunas centrala delar gentirifierats, en process där ett områdes sociala och ekonomiska status stiger. Fell och Guziana menar att förändrade upplåtelseformer, upprustningar och nybyggnation sker på bekostnad av låginkomsttagare och arbetarklass, som tvingas ut till stadens ytterområden. Annorlunda uttryckt: en »finare« innerstad skärper segregationen. Sorterar.
Fell och Guziana identifierar graden av ekonomisk jämlikhet genom att jämföra avståndet mellan välfärd i de bäst respektive sämst ställda stadsdelarna. Just nu håller de även på att komplettera studien med ytterligare två artiklar om den ekonomiska och sociala splittringen i just Eskilstuna.
– Det är tydligt att segregationen är ett stort problem i Eskilstuna – men inte i Västerås. Välfärden i medelklasstadsdelar ökar, medan den konsekvent minskar i underklasstadsdelar som Skiftinge, Lagersberg och inte minst Fröslunda. Mönstret förstärks dessutom av att ny medelklass väljer att bo i attraktiva stadsdelar. Det skapar en form av mental gated community, säger Terence Fell.
Han menar att de snabbt växande klyftorna i Eskilstuna, liksom Sverige som helhet, går att spåra till en fördelningspolitik som i allt väsentligt gynnat medelklassen. Ofta på bekostnad av under- och arbetarklass.
– Man kan säga att 30 procent av befolkningen fick det bättre med högerns skattepolitik och den liberaliserade bostadsmarknad som infördes. Dessutom tar Eskilstuna emot en betydligt större andel nyanlända jämfört med Västerås, det sätter förstås sitt avtryck, säger han.
Rapportförfattarna är förvånade över hur snabbt fattigdomen ökat i stadsdelar som Fröslunda, Skiftinge och Lagersberg. Fattigdom bland nyanlända har samma strukturella orsaker som fattigdom bland infödda svenskar, även om det tar sig olika uttryck. Terence Fell är tydlig med kritiken.
– Den borgerliga regeringen hade en fullständig likgiltighet inför fattigdomen i underklassområden. De verkade mer bekymrade över att polisen inte hade tillräckligt med gummikulor än de boendes faktiska välmående.
Vid Drottninggatan-Kungsgatan står en ung kvinna och fingrar på telefonen, ryggen är vänd mot korsningens kylande vindtunnel. Sarah Abdo kom som flykting från Irak för sju år sedan och bor i ett miljonprogramsområde utanför Eskilstuna.
– Jag har precis börjat läsa in högskolebehörighet på komvux. Tidigare har jag varit mammaledig. Nu hinner jag inte göra så mycket mer än att studera och ta hand om mitt barn, som lider av en sjukdom, säger hon.
Sarah berättar att hon älskar Eskilstuna, men också att det är svårt att träffa och få kontakt med människor.
– Jag är väldigt tacksam för att min familj kunnat få hjälp med bostad, att mitt sjuka barn kunnat få vård och jag få studiestöd av csn. Det betyder väldigt mycket, säger hon.
– Samtidigt kan jag känna att staden är väldigt uppdelad, att jag lever på mitt håll och inte träffar människor från andra områden.
Människor på torget hukar sig inför kölden som letar sig innanför varje söm på jackan. Några kvarter bort pratar jag med Bert Waldén, en pensionär som tar stöd mot en husvägg »för att spara på ryggen«. Han säger att han egentligen är stockholmare, fast han flyttade till Eskilstuna för över 25 år sedan.
– Jag har sett skillnaden över tid här i stan. Centrala Eskilstuna har förändrats och affärer och verksamhet har alltmer flyttat ut till köpcentra. Ska du köpa kläder eller mat får du sätta dig på en buss och åka en bra bit utan-för centrum. Stadskärnan håller på att dö, förklarar han.
Bert Waldén tycker att en tynande
stadskärna hänger samman med en stad där skillnaderna i livsvillkor mellan människor ökar. Vad det beror på är han klar med.
– Nu säger jag något man inte tycker om att jag säger, men det handlar om invandringen. Det har sänkt Eskilstuna. Det är tydligt att det är skillnad på folk och folk, det är tyvärr så, förklarar han och fortsätter:
– Visst är det synd om människor. Men nu får många äldre hålla tillbaka för att det kommer andra grupper. Jag känner flera som säger att de jobbat hela livet, betalat skatt och ändå får försvinnande lite i pension. De där som kommer hit får del av kakan direkt.
I Eskilstuna är arbetslösheten 13,5 procent, men 35 procent bland icke infödda svenskar. Flera av dem jag pratar med tycks se vattendelaren gå mellan invandrade och infödda. Människor med i grunden samma intressen placeras på olika sidor i kampen om samhällets resurser. Mönstret känns igen från den globala våg av högerpopulism och auktoritära idéer som färgat politiken det senaste året. Donald Trump som ny amerikansk president och ett Storbritannien på väg ut ur eu är utropstecken på större strukturella fenomen.
Fastän forskning och verklighet visar att vår tids klassamhälle delar drag från 1900-talet har analysen
skiftat. Blicken riktas mot flyktingen, den andre, snarare än den skeva fördelningen av makt och resurser. Klasstillhörighetens starka ställning som kollektiv identitet har alltmer fått ett etniskt raster.
Bert Waldén tycker att det bara finns en sak att göra för att vända utvecklingen.
– Man får inte vara för frikostig med invandringen. Det håller inte. Klimatet har blivit så att jag och mina vänner inte går ut på kvällarna – det är för otryggt. När vi äldre har våra träffar ses vi över lunch och åker hem medan det är ljust. Skottlossningarna i Eskilstuna är inte riktade mot oss, det är helt andra grupper som är måltavlor. Men en vacker dag kanske det kommer en rikoschett som inte var ämnad att träffa mig, avslutar han och promenerar vidare.
Jag funderar på debattens nya linjer medan jag går mot stadshuset.
Högt uppe på en pelare står en kvinna och håller ett litet barn mot himlen. Statyn »Till arbetets ära och glädje« restes 1942, på tröskeln till vad som brukar kallas de svenska rekordåren. Jag rundar statyn och kliver upp för trapporna för att möta Jimmy Jansson,
socialdemokrat och kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna sedan 2011. Han frågar om tågresan och berättar entusiastiskt om den nya järnvägssatsningen med dubbla spår som ska ge fler avgångar mellan Stockholm och Eskilstuna. Jimmy Jansson föddes i Eskilstuna och har på många sätt följt med på resan från industriell kulmen, via krisår och vacklande självkänsla till en framtid som ska bära med sig en förnyad identitet.
– Jag är uppvuxen i en stad som i många avseenden gick före. Det fanns en enorm tro på framtiden och på utveckling under hela industrieran. Vi tillverkade prylar som såldes över hela världen – Eskilstuna var ett varumärke. Det skapade förstås en enorm stolthet, förklarar han och fortsätter:
– Statyn här nere på torget påminner ju om det, om hur Eskilstuna varit en stad av och för arbetarklassen.
Under efterkrigstiden frustade skorstenar, stålet tämjdes och optimismen blev närmast en statsideologi. Men några decennier senare gicks staden – liksom ett batteri av svenska industrinav – in i en brutal strukturomvandling. De en gång så trygga jobben vid Assa och Volvo försvann. Och när fabriksgrindarna stängde för sista gången famlade staden efter identitet.
– Någon gång under sjuttiotalet började det gå utför. Folk flyttade härifrån, företag klarade inte av konkurrensen. Staden började helt enkelt rosta sönder. Om en person blir arbetslös går det att hantera, kanske också om hundra blir det. Men när tusentals förlorar jobbet blir det ett slag i magen. Budskapet blir att det du och dina förfäder gjort plötsligt inte är värt något, förklarar Jimmy Jansson.
– Det skapar ett kollektivt taskigt självförtroende med sociala problem, missbruk. Arvet hänger kvar i flera generationer. I dag kan vi se personer med försörjningsstöd vars föräldrar eller mor- och farföräldrar råkade illa ut på sjuttiotalet.
Tröskeln mellan sjuttio- och åttiotal ritade om spelplanen för den svenska industrin. En allt snabbare ekonomisk globalisering flyttade makt från politiska församlingar i enskilda länder till bolagsstyrelser runt om i världen. Företag som Assa och Volvo kunde flytta produktionen till länder med lägre löner. Det har gjort att politikens verktygslåda krympt, inte bara för länder utan också för kommuner.
– Jag är uppvuxen och skolad i en socialdemokrati med ett arv där det är självklart att man gör positiva framflyttningar. Även när det började skita sig, kanske redan på sjuttiotalet, och klyftorna ökade igen levde Socialdemokraterna kvar i en eufori över vad man åstadkommit.
– Nu ser vi ökande klyftor igen. Under finanskrisen 2008 tappade vi 4500–5000 jobb inom loppet av en vecka. Det är nog svårare i dag än för 20–30 år sedan. Vi står inte och vevar med fanan – det är mer skruva och mecka. Å ena sidan måste vi bygga bättre tåg, fler bostäder och se till att kommunen har en bra ekonomi. Å andra sidan har vi ett gäng personer som drabbats av strukturomvandlingen som aldrig kommer att sätta sin fot på det där tåget. Vi skulle behöva hitta 5000 jobb i morgon – men det går ju inte.
Jimmy Jansson hoppas att ett optimistiskt, framtidsorienterat perspektiv ska lyfta vad han kallar »en lite kymig arbetarstad«.
– Den hemliga ekvationen för oss är att hitta ett utvecklingsoptimistiskt perspektiv. Man kan inte grotta ner sig i gamla bekymmer. Det är inte där energin finns. Jag har bestämt mig för att inte längta tillbaka. Då åstadkommer man ingenting.
Och kanske håller något på att hända. År 2000 bröts den negativa befolkningsutvecklingen från sjuttiotalet och framåt. För fem år sedan byggde man om den gamla Tunaforsfabriken till lägenheter. Eskilstuna växer igen, det byggs nya bostäder. För några år sedan passerade staden 100000 invånare. Nyligen kom siffror som visade att ungdomsarbetslösheten nu sjunkit till samma nivåer som före krisen 2008, omkring 17 procent.
Men när Socialdemokraterna i Eskilstuna rullar upp banderoller med texten »Framtidspartiet« blir den självklara frågan vilka som egentligen ingår i framtiden. Är det möjligt att komplettera eller ersätta industristadens arbetarklassjäl med något nytt? Räcker det som berättelse för att mota rasism och högerpopulism i grind?
– Problemet är att många inte känner att de har gemensamma intressen längre, det har hänt något med attityden. Viljan att vara solidarisk har urholkats. När människor flyr från andra länder söker man sig till platser – som Eskilstuna, Malmö, Norrköping och Borås – med lediga lägenheter. Eskilstuna har alltid byggt på migration. Finländare utgör 22 procent av befolkningen här. Men förr kom man in i samhället, fick ett jobb och kunde försörja sin familj.
– Det har ju skett en borgerlig förskjutning i debattklimatet som vi måste förhålla oss till. Resurserna i välfärden används generellt för alla utifrån behov. Men en kombination av att resurserna inte upplevs räcka och en debatt om invandringens kostnader på kort sikt gör samtalsklimatet svårt.
Politikens reträtt har också inneburit ett skifte i perspektiv. Förr var vaccinet mot växande klyftor och fattigdom generell välfärd. I dag, när efternamn och hudfärg är andra, är samtalet ett annat. Trots att problemen som drabbar traditionella bruksorter ofta har samma svar, samma lösningar som förorter. Och trots att det nya klassamhället är förvånansvärt likt det gamla.
Sara Karlsson, socialdemokratisk riksdagsledamot från Eskilstuna, efterlyser ett politiskt samtal som kretsar kring frågor om jämlikhet, värme och passion. I boken Medan mörkret faller skildrar Björn Elmbrant hur den unga välfärdsstaten fungerade som vaccin mot den organiserade fascismen på trettiotalet. Sara Karlsson menar att ett liknande synsätt behövs även i dag. Det bästa sättet att mota mörkerkrafterna i grind är att utvidga välfärden till att omfatta fler. Ett av verktygen är en uppdaterad klassanalys – bortom ensidigt fokus på tillväxt och jobb.
– Vi måste bryta skolsegregationen och lyfta skolan på bredden. Vinstbegränsningar är bra, men vinstuttagen är bara en del av större strukturella problem med marknadstänkande och skev resursfördelning inom skolan, slår hon fast.
– Dessutom behövs en rimligare
beskattning. Vi kommer inte åt de ökade klyftorna utan en mer rejäl kapitalbeskattning. Fastighetsskatten bör ändras så att den fördelar, men också andra saker behöver korrigeras. Till exempel möjligheten att omvandla lön till vinst och därmed kringgå skatt, de så kallade 3:12-reglerna.
Sara Karlsson pekar på att det skett en glidning i samhällsdebatten som smittar av sig på alla partier. Konsekvensen blir ett slags nyspråk som missgynnar en socialdemokratisk problemformulering. Och gynnar det kraftfält av idéer som vibrerar kring Sverige-demokraterna, Donald Trump och vår tids auktoritära och rasistiska krafter.
– Det finns en irriterande diskussion om identitetspolitik som motsats till klass. Ingen definierar vad de menar, men udden är ofta riktad mot antirasism. Visst ska till exempel hudfärg inte göras till huvudsak, men de som bara säger att vi ska prata klass och inte hudfärg verkar inte ha förstått hur arbetarklassen ser ut. Detsamma gäller kön. I stället för att motarbeta antirasister och feminister borde vi föra en konstruktiv diskussion om klass – och hur klass samspelar med andra makt-ordningar.
– Människor i förort och bruksort har mer gemensamt än vad som skiljer dem åt. Prata om det i stället för att ondgöra sig över »identitetspolitik«.
Risken finns helt enkelt att samhällsproblem som i grunden har ekonomiska och sociala orsaker passas in i ett slags kulturkrig. Sara Karlsson tror att klyftorna i Eskilstuna får en särskild sprängkraft när en del av samhället drar ifrån resten.
– Eskilstuna har varit en viktig mottagarkommun för nyanlända, vilket har sina utmaningar. Det märktes särskilt tydligt under de borgerliga regeringsåren, när viktiga delar av vuxenutbildnings- och arbetsmarknadspolitiken rustades ner. Eskilstuna är också, ska man ha klart för sig, en kommun som länge haft mer sociala problem och missbruksproblem än snittet.
Hur ska städer som Eskilstuna kombinera nya källor till jobb och tillväxt med en gemensam berättelse som även rymmer migranter? Frågeställningen går att ställa runt om i Sverige – och Europa.
– Det är i huvudsak ekonomin som skapar segregationen, men hur våra samhällen är planerade förstärker ju uppdelningen. Bort med barriärer mellan olika områden och skapa inga nya. När vi nu ska bygga 700000 nya bostäder på tio år måste vi vara uppmärksamma på de sociala aspekterna, och utnyttja chansen till att bygga ihop samhällen, konstaterar Sara Karlsson.
Det mest orättvisa som kan drabba en människa är att födas. Vi väljer inte vilken familj eller vilket land vi hamnar i. Tankefiguren har varit vägledande för en socialdemokrati som mejslade ut välfärdsstatens räckvidd och innehåll. I dag klyvs samhället mellan de som tycker sig tillhöra det förflutna och de som tillhör framtiden. Eskilstunas berättelse är också berättelsen om Sverige. Ett land där arbetarklassens organisering möjliggjorde välfärdsstaten och den ekonomiska och sociala utjämning som var det stora partiets program. Frågan är om morgondagen tillhör det auktoritära, det rasistiska eller om socialdemokratin, liksom på trettiotalet, kan skifta problemformuleringen.
Någon kilometer utanför staden syns den: den nya räls som ska korta resvägen till Stockholm och, hoppas kommunledningen, locka till sig nya invånare. Tåget lämnar centralstationen, regndropparna bildar ett raster längs fönsterrutan och bildar ett kalejdoskop av byggnader utanför. Vad är det egentligen för samhälle vi lämnar bakom oss – och vilket kommer vi till i morgon?
Daniel Mathisen, frilansjournalist och medlem i Tidens redaktionskommitté
