De långa korridorerna inne på arbetsförmedlingen i Riga tycks oändliga. Den dunkla belysningen, de sorgsna människorna i väntrummet och den uppenbara bristen på personal förmedlar känslan av en bortglömd plats. En plats som makthavarna inte vill kännas vid.
Centralvärmen verkar vara avslagen. Här sitter Victor, arbetslös sedan ett halvår, med vinterjackan på för att hålla värmen. Han är sorgsen men ger ett sympatiskt intryck. Victor hade ett relativt drägligt liv innan finanskrisen. Han tillhörde den lettiska medelklassen, med högskoleutbildning och jobb som sjukskötare på ett sjukhus. Tillvaron var långt ifrån extravagant, men han kunde utan problem få tillvaron att gå ihop.
När finanskrisen svepte in över Lettland, och regeringen lanserade sitt stora sparpaket, förändrades allt liv i grunden. Statens offentliga utgifter skulle kapas kraftigt. Offentliganställda stod plötsligt utan jobb – många tvingades ta lågkvalificerade och illa betalda jobb.
En dag kom Victors chef in i fikarummet och förklarade: ”Jag har ett upplägg till dig, acceptera det eller dra åt helvete!” Upplägget innebar att Victor, som då arbetade 40 timmar i veckan med en veckolön på omkring 1800 kronor, skulle få en ny roll på sjukhuset. Från och med nu skulle han vara en form av vaktmästare, med ansvar för att hålla värmen i lokalerna. Arbetsuppgifterna skulle gå ut på att skaffa och bära ved, samt hålla i gång elden i sjukhusets olika kakelugnar. Arbetstiderna förändrades till sju dagar i veckan, elva timmar om dagen. Veckolönen sänktes till 650 kronor.
– Det var otroligt förnedrande att inte få arbeta med det jag var utbildad för. Dessutom var jobbet otroligt påfrestande. Massor med bärande, kånkande och väldigt långa dagar. Ingen vila. Jag kämpade ett bra tag men stod inte ut till slut – jag var tvungen att säga upp mig, säger Victor.
Victors uppsägning innebar ett hårt slag. Utan inkomst blev det omöjligt att få ihop ekonomin – pengarna räckte helt enkelt inte till.
Trots att han nu varit arbetslös i ett halvår har han ännu inte fått någon arbetslöshetsersättning. Han går ofta hit till arbetsförmedlingen för att söka jobb och tjata om sin ersättning. Efter långa väntetider brukar han få träffa en handläggare som säger att allt är på gång. Han har nu, i medelåldern, flyttat hem till sin mor för att slippa bo på gatan.
De som förespråkar ekonomisk åtstramning – minskade offentliga utgifter, bantad stat och krympt välfärd – som lösningen på Europas kris hänvisar ofta till de baltiska ländernas förmodade framgång, framför allt Lettland. Många menar att landet är ett bevis på att ”merkelismen” fungerar.
Lettland var ett av de länder som drabbades hårdast av den globala finanskrisen 2008–2009. Före krisens utbrott upplevde landet flera år av hög tillväxt, samtidigt som ojämlikheten var bland den största i Europa.
Efter Sovjetunionens fall och självständigheten styrdes landet av ett pärlband av olika högerregeringar. Med en platt skatt på 24 procent och utan beskattning på förmögenheter, arv och fastigheter saknades mer eller mindre helt omfördelning mellan rika och fattiga. Kredit- och finansmarknaden var fullständigt avreglerad och bostadsmarknaden var kraftigt överhettad. Förmögna människor kunde göra snabba vinster genom fastighetsaffärer – utan att betala någon reavinstskatt. När krisen svepte in över Lettland, försattes hela samhällssystemet i fritt fall – landets bnp minskade med närmare en femtedel under 2009. Arbetslösheten, som legat på runt 6 procent innan krisen, gick upp till omkring 21 procent.
I valet 2009 tillträdde en ny regering efter Ivars Godmanis kritiserade tid vid makten. Läget i landet var tufft. Den nya regeringen under premiärminister Dombrovskis hade redan från början en strategi: Vädja till imf och eu om nödlån och kapa offentliga utgifter på alla nivåer. Störst fokus sattes på att banta ner den statliga administrationen och utbildnings- och sjukvårdssektorn. Hälften av Lettlands statliga myndigheter stängdes, 8000 statstjänstemän och 2400 lärare sades upp, 35 sjukhus och 100 skolor lades ned.
Dombrovskis, som fick öknamnet ”Kamikazeministern”, kunde trots det väljas om tack vare positiva ekonomiska nyckeltal. Regeringen lyckades vända utvecklingen och den lettiska ekonomin har återhämtat sig på ett nästintill mirakulöst sätt. I dag ligger arbetslösheten på knappt 10 procent, och den årliga tillväxten på 4 procent, vilket gör Lettland till en av Europas snabbast växande ekonomier.
I ett av Rigas mer förnäma kvarter, intill den vackra Kronvaldaparken, träffar jag Ilze Vinkele, välfärdsminister i Dombrovskis regering. Vi sätter oss på ett kafé med gammaldags inredning och sjunker ner i var sin fåtölj. Hon ger ett redigt intryck – trevlig men rakt på sak. Hon tar inga omvägar, lindar inte in sig i några diplomatiska haranger. Jag frågar henne vad hon är mest stolt över att ha åstadkommit som minister. Hon ger mig en lista som skulle skrämma vilken politiker som helst: höjning av pensionsåldern med tre år, stora sänkningar av ersättningsnivåerna inom socialförsäkringssystemet, halvering av ersättningen i sjuk-, arbetslöshets och föräldraförsäkringen.
Vad hände med den arbetslöse eller sjuke, kastades inte dessa människor ut i fattigdom?
– Nedskärningarna var ett krav från IMF och EU-kommissionen för att få lån, men reformerna gjorde oss gott. De genomfördes på ett rimligt sätt. Ersättningarna var för generösa, de offentliga utgifterna för höga och vår statsapparat alltför omfattande och ineffektiv. Vi hade en orimligt hög andel lärare per elev i en europeisk jämförelse. Det var kostsamt och onödigt. Nu har vi fått ned det till en rimlig nivå, förklarar hon.
Att inte höja inkomstskatten tycks vara en helig ko i Lettland. Vinkele viftar demonstrativt med handen mot förslaget om höjningar.
– Vår kris var för djup, och fallet för tungt. Var skulle vi få skatteintäkter ifrån? Den finansiella sektorn hade kraschat och medelklassen hade inte mycket pengar att röra sig med heller. Vårt enda alternativ var att dra ned de offentliga utgifterna.
Kunde regeringen, med facit i hand, gjort något annorlunda?
– Det är alltid lätt att vara efterklok. När vi kastades in i krisen hade vi inga erfarenheter, inga verktyg. Vi var tvungna att göra upp en plan på direkten. Det är klart att jag så här i efterhand kan önska att de större företagenbetalat mer för krisen – och att medelklassen belastats mindre. Vi införde en reavinstskatt, vilket kylde av bostadsmarknaden, men företagens beskattning påverkades inte nämnvärt.
Jag nöjer mig inte med Vinkeles svar att regeringen inte hade något val. Bilden av Victors hopplösa och orättvisa situation etsar sig fast. Alla dessa lärare och statstjänstemän som blev uppsagda, och tvingades ta okvalificerade och dåligt betalda jobb. Var det verkligen ett oundvikligt pris att betala, för att vända på den dystra ekonomiska utvecklingen?
Jag äter lunch i personalrestaurangen inne på Lettlands riksbank tillsammans med Andris Strazds, analyschef på riksbanken och en av landets ledande ekonomiska experter. Strazds är lättsam och skämtar mycket. Han figurerar i lettisk teve nästintill dagligen och det märks att han är bekväm med journalister. Efter lunchen sätter vi oss på hans kontor, som pryds av vacker konst på väggarna och en enorm kristallkrona i taket. Han serverar kaffe ur en silverkanna. Jag behöver knappt ställa frågor för att få utförliga utläggningar och analyser om hur hans land tacklade den ekonomiska krisen.
– Man måste förstå bakgrunden. Vi hade upplevt flera år i rad av tvåsiffrig ekonomisk tillväxt, runt 12–13 procent. En fullständigt makalös, men ohållbar utveckling. När krisen slog till 2008 sjönk bnp först med 4 procent och sedan med 18 procent året därpå. Vi var vid ruinens brant, förklarar Strazds och fortsätter:
– Vi var tvungna att vädja om hjälp från IMF och EU. De svarade omedelbart, men inte utan krav. Vi var tvungna att genomföra flera reformer i tre delar. Två tredjedelar bestod av nedskärningar i offentliga utgifter, och en tredjedel av skattehöjningar. Alternativet hade varit valutadevalvering och då är jag övertygad om att lönerna hade rasat betydligt mer än vad de gjorde.
Blev inte folk upprörda över att bli uppsagda, eller få sina löner sänkta, eller se sjukhus och skolor stängas? Och hur kunde Dombrovskis vinna ytterligare en mandatperiod efter att ha sågat sönder den offentliga sektorn?
– Vi har fått genomlida mycket i det här landet. I samband med självständigheten 1992 minskade bnp med över en tredjedel – många förlorade allt. Så krisen var faktiskt inte ens i närheten av lika allvarlig.
– Sedan slöt folk upp bakom Dombrovskis, nästan alla förstod att det var hans företrädare som hade orsakat krisen och inte han själv. Han var snarare mannen som kastades in i röran för att lösa den. Jag tror också att regeringen vann på att den visade solidaritet genom att kraftigt sänka sina egna löner. I nästa steg sänkte man löner för alla statligt anställda på alla nivåer – myndighetshandläggare, lärare och andra.
Även Strazds rynkar på näsan åt alternativet till nedskärningarna – en höjning av inkomstskatten för välbärgade.
– Att höja inkomstskatten hade varit kontraproduktivt. Du måste ha i åtanke att ungefär en fjärdedel av vår ekonomi var svart. Det hade dels inte varit rättvist att höja skatten, dels inte inbringat speciellt mycket intäkter.Det hade också påverkat vår exportindustri negativt. Regeringen höjde i stället skatten på konsumtion. Momsen höjdes från 18 till 22 procent, vilket gav stora intäkter till staten, säger han.
Strazds verkar ha svar på allt, och tycks hävda att regeringen också hade tänkt på allt i sin hantering av krisen. Men när jag tar upp frågan om de arbetslösas situation förändras hans ansiktsuttryck.
– Många hamnade i knät på kommunerna för att få mat och tak över huvudet. Världsbanken ryckte in med ett program där fattiga försågs med ungefär 900 kronor i månaden. Summan skulle täcka mat och det nödvändiga, vilket den förstås inte gjorde, berättar Strazds och fortsätter:
– Det här var givetvis ingen optimal utveckling ur en human synvinkel. Men krisen var allvarlig. Dombrovskis beskrev situationen väl när han sade att ”vi har inga bra alternativ, bara mindre dåliga”. En statskonkurs hade varit mycket värre. Då hade alla statliga löner och pensioner frysts. Nu blev de sänkta, men de betalades åtminstone ut i tid. Med en konkurs hade vi kastat ut den breda medelklassen i fattigdom.
Till slut, efter alla rationella förklaringar och försvaret av regeringen, erkänner Strazds ändå att människorna på botten av samhället fick betala det högsta priset. Innan jag tackar för mig och lämnar kontoret skiner Strazds återigen upp i ett lätt leende.
– Jag skulle vilja avsluta med att skicka med dig en metafor som jag brukar använda för att beskriva krisens händelseförlopp i Lettland.
Föreställ dig en professionell löpare på anabola steroider. Det var den lettiska ekonomin före krisen, runt 2006–2007. Du tar stora mängder steroider, springer otroligt snabbt, vinner alla tävlingar och slår alla rekord. Men sen åker du fast 2009 och blir avstängd – du har ju tagit otillåtna preparat.
– Efter avstängningen kan du, om du är ihärdig och målmedveten, ta dig tillbaka – utan steroider. Du tar dig tillbaka till löpbanan och börjar tävla igen. Du gör bra ifrån dig, men får långt ifrån lika bra resultat som tidigare. Nu tävlar Lettland på vanlig mat i stället för på anabola steroider. Vi har en tillväxt på runt 3 procent och inte, som innan krisen på 13. Men vi har en mer välbalanserad tillväxt, balans i statsskulden och inga skenande offentliga utgifter.
Efter intervjun med Strazds, kan jag inte undgå att jämföra det lettiska exemplet med statsminister Göran Perssons hantering av Sveriges finanskris på nittiotalet. En skickligt utförd ekonomisk politik av en kompetent regering som fick ned de offentliga utgifterna – och lyckades vinna folkets förtroende. Men priset blev en krympt välfärdsstat och växande klyftor.
Tillbaka på arbetsförmedlingen och den långa korridoren. Victor berättar att hans historia inte är unik. Han känner flera personer, särskilt lärare och sjuksköterskor, som råkat ut för liknande öden. Många kämpar på och arbetar sju arbetsdagar i veckan med löner som inte går att leva på. Verkligheten går emot bilden av framgångslandet Lettland.
Snart är det Victors tur att gå in och prata med en handläggare. Vi tar farväl. På väg ut möter jag en kvinna i 30-årsåldern som på överraskande bra engelska utbrister:
– Systemet är ruttet! Pensionärer och arbetslösa svälter. Är det meningen att man ska sitta och frysa i sitt hem framför ett stearinljus, för att man inte har råd med elektricitet?
Utanför byggnaden presenterar sig en man i 50-årsåldern, Igor, och berättar om sin tid som arbetslös. Han får, till skillnad från Victor, arbetslöshetsersättning varje månad. Den är på 1800 kronor. Summan räcker inte på långa vägar till hyra, mat och nödvändigheter.
Före krisen arbetade Igor som
reparatör på en vapenfabrik, med en lön på omkring 6500 kronor i månaden. En dag kom ett par kostymklädda män till fabriken. De pekade, till synes slumpartat, ut en tredjedel av de anställda på fabriken – dessa fick gå samma dag. Igor var en av dem. Jag frågar honom om han tror att det finns några jobb där ute för honom?
– Nog finns det jobb, men de är påfrestande och dåligt betalda. Man ska jobba hårt åtta timmar per dag för 3500 kronor i månaden. Det är inget drägligt liv. Jag fortsätter att leta efter ett jobb som inte sliter ut mig fullständigt – och med en dräglig lön. Ett sådant jobb jag hade innan krisen, avslutar Igor.
Det duggregnar. Jag passerar Rigas väldiga vetenskapsakademi. Igors och Victors livsöden gör sig påminda. Hade Vinkele och Strazds lika säkert kunnat prisa den lettiska regeringens framgång i hanteringen av krisen om de suttit ner och lyssnat på Victors och Igors berättelser? Jag är tveksam.
Victors situation är inget olyckligt sammanträffande. Det är ett logiskt resultat av det lettiska sparpaketet. När så många offentligt anställda sägs upp, och regeringen gör allt i sin makt för att arbetslösheten inte ska skena iväg blir det som för Victor. Lettland har ingen dynamisk, innovativ arbetsmarknad där mängder av nya jobb skapas. Här finns ingen blomstrande IT-sektor, som i grannlandet Estland. Efter att de många statliga myndigheterna, skolorna och sjukhusen stängts blir arbetstillfällena få – även för en högskoleutbildad.
Denna fattigdom, där människor gör allt för att överleva på småpengar, tycks vara Lettlands pris för att ses som en framgångssaga. Det är förvånansvärt lätt för beslutsfattare och makthavare att glömma bort de som drabbas av reformerna. Och när krisens vind blåser in kan det vara svårt att stanna upp och fråga sig: Vad händer med människan?
Torsten Kjellgren
Utredare, skribent och driver biståndsorganisationen IT For Children
