Joshua Clovers bok Riot. Strike. Riot är en intressant genomgång av upploppens historia, från 1300-talet till våra dagars protester mot globaliseringens effekter. En viktig berättelse, som dock borde tagit större hänsyn till utvecklingen i Kina och andra växande ekonomier, skriver Rasmus Landström.
I samband med att jag ska recensera Riot. Strike. Riot. A New Era of Uprisings sitter jag och googlar på dess författare Joshua Clover. Clover är poet, litteraturprofessor vid uc David och en framstående marxistisk tänkare. Samt en provokatör. Det första jag hittar är en intervju där Clover presenteras som poet och professor »när han inte sitter i fängelse«. Jag googlar vidare och hittar ett videoklipp från Oaklands bokfestival från maj i år där Clover sitter och väger nöjet att slå sönder skyltfönster mot att plundra butiker. Clover funderar en stund, rättar till sina hornbågade glasögon och utbrister: »Less Payoff – but still delightful«.
Att påstå att Clover väcker känslor är ett understatement.
Riot. Strike. Riot. är en internationellt uppmärksammad titel som beskrivits som en »upploppets poetik« av recensenterna. Vad det innebär vet jag inte – ärligt talat tror jag bara att de försökte säga att det är en ovanligt välskriven och kompakt avhandling. För Riot. Strike. Riot. är en lärd historik över protesternas historia, från 1700-talet fram till i dag, på bara 215 sidor.
Det första som bör sägas är att boken inte är ett försvar för upploppet. Clover är visserligen själv aktivist, men i Riot. Strike. Riot. framträder han som historiker och teoretiker, inte som advokat. Gott så.
En av de bärande tankarna i boken är att upploppet ersatt strejken som den främsta protestformen i dag. Vår tid präglas av bilder på män i skidmasker med gatstenar, brinnande bilar och flygande tårgaspatroner; från protesterna vid Tahrirtorget till upploppen i Ferguson. Medan strejkerna blivit allt färre och alltmera defensiva. Detta är inte en helt oproblematisk bild och vi ska strax återkomma till det, men först några ord om begreppet »riot«. Clover använder det i en vid bemärkelse och räknar in allt från kravaller till fredliga demonstrationer. Att översätta det till »upplopp« är därför något förenklat; betydelsen ligger snarare någonstans emellan upplopp, protest och uppror. Men för enkelhetens skull använder jag den traditionella översättningen.
Svart bröd
Upploppens historia tar sin början redan på 1300-talet, men får sitt stora genomslag i slutet av 1700-talet. Framför allt i länder som England och Frankrike där kvinnor gick ut på gatorna i protest mot stigande matpriser. Ofta satte de bröd målade i svart på kvastskaft (det är därifrån anarkismens svarta fana härstammar) medan de byggde vägblockader som stoppade handeln. I efterhand har detta tolkats som »brödupplopp« men Clover vänder sig mot uttrycket. Hos många vänsterintellektuella finns det en benägenhet att se upplopp i rena ekonomiska termer, skriver han, vilket reducerar befolkningen till en knappt självmedveten massa som svarar på ekonomiska stimuli. Men upploppet, skriver Clover, är en social kampform i sig. Medan strejken är riktad mot den kapitalistiska produktionen så är upploppet riktat mot den kommersiella cirkulationen och konsumtionen. Detta är bokens viktigaste bidrag: den är ett försök att skapa en egen teori åt upploppet.
I mitten av 1800-talet slår strejken igenom med chartist- och ludditrörelsen. I samband med industrikapitalismens födelse börjar befolkningens krav på högre löner ersätta kravet på lägre priser. Detta har det skrivits mycket om och Clover ger knappast någon originell bild av strejkens historia, däremot skriver han intressant om ludditerna, kända för att ha saboterat maskiner genom att slänga in träskor i kugghjulen. Ludditernas protester, menar Clover, var en sorts kombination av upplopp och strejker: krav på högre löner och rättigheter ackompanjerades av fabrikssabotage. I efterhand har aktionerna uppfattats som en form av primitiva strejker, men snarare bör de ses som en blandform i en övergångsperiod. Det är en fin reflektion som återupprättar en rörelse som fått utstå mycket hån.
Strejkens gyllene era sträcker sig fram till 1970-talet, då västvärlden utsattes för en rad oljechocker vilket utmynnade i en global marknadsnedgång. Sedan dess har arbetslösheten stigit kraftigt i hela västvärlden och flera länder har upplevt så kallade »jobless recoveries«.
Detta är en viktig komponent i boken: upploppen ökar då människor upplever sig som maktlösa (som en »överskottsbefolkning« i Clovers marxistiska terminologi) och i en värld med stigande arbetslöshet och allt fler »working Poor« kommer kravallerna att öka, oavsett sociala insatser. En annan viktig iakttagelse är att upploppen i dag ofta är rasifierade. Clover utgår från en amerikansk kontext där arbetslösheten bland svarta varit åtminstone dubbelt så hög som bland vita sedan 1960-talet, men samma sak gäller för flera andra länder, till exempel Sverige och Frankrike (upploppen i Rosengård och Clichy-sous-Bois som exempel).
Kan splittra en rörelse
Det är på många sätt en intressant historieskrivning som Clover bidrar med. Framför allt tycker jag att hans icke-moraliserande hållning är föredömlig: som privatperson kan man känna en massa känslor inför krossade skyltfönster och sten-kastning mot polisen, men
som historiker är det viktigare att försöka förstå och kontextualisera. Däremot är jag lite förvånad över att Clover inte skriver ett ord
om varför upplopp nästan alltid skapar ett massivt motstånd bland vanligt folk. Ett krossat skyltfönster kan rymma en revolutionär horisont, skriver han, i en utvikning om Paris-kommunen. Jo, men ett krossat skyltfönster kan också splittra en folkrörelse. Titta på Göteborgskravallerna till exempel, som blev dödsstöten för den globala rättviserörelsen. En annan sak som inte Clover nämner är upploppets mörka sida, i form av pogromen. Det är ganska anmärkningsvärt.
Min främsta invändning mot Riot. Strike. Riot. handlar dock inte om bilden av upploppet utan om att den har ett så snävt västerländskt perspektiv. För ungefär samtidigt som boken publiceras kommer en annan internationellt uppmärksammad titel: China on Strike. Den vänder fullständigt upp och ner på Clovers slutsatser genom att hävda att strejkernas tidsålder är nu. I Kina finns det just nu 275 miljoner migrantarbetare som flyttat från landet mot städerna och sedan 90-talet har de börjat strejka. Inte nog
med det: sedan 2007 och den ekonomiska krisen utbryter strejker nästan dagligen. Kinesiska arbetare blockerar motorvägar, lägger ner arbetet och hotar med självmord (ofta genom att ställa sig på fabrikstaken). Inte heller detta skriver Clover ett ord om.
Detta ointresse är tyvärr symptomatiskt för den marxistiska diskus-sionen i väst: alltför många teoretiker har en tendens att betrakta kinesiska arbetare som passiva offer för globaliseringen. Men som Hao Ren skriver i efterordet till China on Strike är det
en djupt felaktig bild: Kina har inte bara den största arbetarklassen i världen utan även den mest bångstyriga. En arbetarklass som ännu saknar en politisk röst eftersom enpartistaten förbjudit självständiga fackföreningar (vilket kan vara en förklaring till ointresset). Men folket är i rörelse och de närmaste åren kommer mycket att hända.
Därför är China on Strike viktig läsning. Den visar inte bara att den globala arbetarrörelsens framtid vilar i den asiatiska regionen utan även att arbetarklassen inte är dömd att kämpa med gatstenen i hand.
Rasmus Landström, journalist
