Liberaler och socialdemokrater förenas i en fråga – demokratin. Det kan vara bra att påminna om den saken, när det nu blivit 1917 igen, skriver Per Svensson.
Det var 70-tal. Socialdemokraterna hade regerat landet sedan tidernas begynnelse. Men i min uppväxtmiljö, en mönsterförort nordost om Stockholm, fanns de inte. Alla man kände var antingen ungmoderater eller maoister. I efterhand inser man att skillnaden kanske inte var så stor. Muffare och maoister förenades i föraktet för sossarna; pamparna, betongrövarna, falskspelarna.
»Fy på sig sosse, vad du luktar skit!« Proggbandet Gudibrallans dänga från 1971 tog fasta på socialdemokratins klassförrädiska karaktär. »Du skulle föra proletariatets kamp/ Nu sitter du där som kommunalpamp.«
Sossesveket var ett standardtema i den tidens kultur.
Litteraturvetaren Johan Svedjedal gav för några år sedan ut en essäsamling ägnad »protestlitteraturen« från det sena 60-talet och tidiga 70-talet, »Ner med allt?«. I en av essäerna, som hade hade lånat titeln just från Gudibrallans hit, »Fy på sig sosse«, pekade Svedjedal på en överraskande ideologisk samstämmighet mellan Sara Lidmans radikala arbetsplatsskildring »Gruva« och den på 70-talet omåttligt populära pseudonymen Bo Baldersons mysdeckare. Politisk samtidssatir med udden riktad mot den socialdemokratiska maktapparaten, var Baldersons särmärke. De skratt han lockade fram kom, framhåller Svedjedal, sannolikt ofta från höger. »Ändå liknade bilden av socialdemokratin /—/ den i tidens vänsterradikala publikationer. /—/ Karikatyrerna i Baldersons romaner bebor ett land där korporatismen tycks ha segrat.«
Socialdemokraterna var hycklare, det visste man både på Östermalm och i vida vänsterkretsar.
»Första maj har alltid varit din röda dag / Andra maj skriver du en arbetsstrejkarlag / Tredje maj så kallar du dig verklig socialist / Fjärde maj så upptäcker vi att du är folkpartist.«
Det är den bästa versen i »Fy på sig sosse«. Kunde man tänka sig en mer förintande förolämpning? Socialdemokraterna var i själva verket ett slags kryptoliberaler.
I dag kan i gengäld liberaler som larmar och gör sig till om »normaliseringen« av Sverigedemokraterna avfärdas som kryptosossar, »såssialliberaler« med stark betoning på å-ljudet.
På sätt och vis ligger det något i båda dessa anklagelser. Socialdemokrater och liberaler har verkligen något gemensamt: demokratin.
Det bör ändå sägas att 70-talsvänsterns (och 70-talsmoderaternas) aversion mot socialdemokratin i hög grad var en full rimlig reaktion mot ett maktparti som blivit maktfullkomligt. Pamparna fanns. Betongen var ren realitet. Korporativismen existerade.
Men åtminstone i delar av vänstern var sosseföraktet också ett uttryck för ett fundamentalt förakt för den »borgerliga« demokratin och dess företrädare. Johan Svedjedal lyfter i sin essä fram ett illustrativt exempel, en sångtext av göteborgsgruppen Love Explosion, ursprungligen insjungen som en svensk version av Dylans Desolation Row): »I riksdag och andra skithus/sitter herrar och käkar snask / Dom kallar sig representanter / men dom är djävulens patrask.«
Det hade inte kunnat sägas tydligare i ett kommentarfält på Avpixlat.
Den utomparlamentariska vänsterns demokratiförakt förvaltas i dag av SD-miljön. Klassförrädarna har blivit folkförrädare, men skillnaden är inte stor.
Liksom sjuttiotalets revolutionärer utgår 2010-talets populister från föreställningen om det kollektiva subjektets exklusiva rätt till makt. »Verklig« demokrati existerar först när detta kollektiva subjekt, oftast kallat »folket«, får förverkliga sin sanna vilja utan att
störas eller hindras av intressekonflikter, kompromisstvång och tröga politiska/juridiska system.
Det moderna Sverige har, liksom Västeuropa i övrigt, präglats av en radikalt annan demokratisyn, övertygelsen att konflikter och motsättningar inte bara är ofrånkomliga utan också produktiva i ett komplext samhälle, varför det krävs former, institutioner och regler för att hantera dessa konflikter. Demokratins
uppgift är att under ordnande former värna oenigheten och göra den beslutsfähig. Demokratins uppgift är inte att bekräfta en på förhand formulerad enighet.
Jimmie Åkesson avslutar sina politiska memoarer Satis Polito (2013) med en ideologisk självdeklaration: »Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det. Därför hatat de oss. Därför bekämpar de oss.
Låt dem hålla på.
Det är helt naturligt att ett fallande höstlöv skräms av en tilltagande vind.«
Här, snarare än i partiets tidiga historia, finns det tunga skälet till att demokratiska partier inte kan gå i armkrok med Sverigedemokraterna. SD:s »demokrati« är »helt enkelt« en annan än vår. Vad ska ersätta det samhälle som skapats av »det socialliberala etablissemanget«? Av allt att döma samhälle byggt på folkgemenskapens grund, ett samhälle där det strängt taget bara kan finnas en enda vilja eftersom folket är ett och odelbart, utgör en och samma kropp, andas med samma lungor, älskar och hatar med samma varma själ.
Med sin romantiskt rotade nationalism griper Sverigedemokraterna tillbaka på de för- och profascistiska krafter som i det tidiga 1900-talets Sverige bedrev ett besjälat motstånd mot den moderna demokratin.
»Alla de skilda småflödena måste smältas samman till en brusande nationell strömvåg, som för svenska folket fram i enig samlad kraft till angrepp på det murkna i dagens radikala samhälle«, fastslog Elmo Lindholm, ledare för de lite finare svenska Hitler-vännernas parti Sveriges Nationella Förbund, i ett tal i Helsingborg under det tidiga 30-talet. Vatten i stället för vind som bärande metafor. Annars är likheterna mellan Lindholms och Åkessons trosbekännelser påfallande.
Men till skillnad från SD lyckades snf (eller för den sakens skull 70-talsvänstern) aldrig erövra någon väljarbas att tala om. Socialdemokrater och liberaler hade gemensamt skapat en motståndskraftig politisk kultur.
Åren kring första världskriget hade Sverige befunnit sig vid ett farligt vägskäl. Vänsterevolution? Konservativ statskupp? Det kunde ha gått mycket illa. Men det var de demokratiska och modernitetsbejakande strömningarna som triumferade. I oktober 1917 kunde liberalerna och socialdemokraterna bilda koalitionsregering med liberalen Nils Edén som statsminister och den socialdemokratiske ledaren Hjalmar Branting som finansminister. Drygt ett år senare röstade riksdagen ja till allmän och lika rösträtt.
I nästan hundra år strukturerades sedan det svenska politiska livet av den i första hand ekonomiskt definierade, och i ett historiskt perspektiv måttfulla, konflikten mellan en demokratisk borgerlighet och en ansvarstagande socialdemokrati. Två motståndarlag. En gemensam spelplan.
Den ordningen är inte längre självklar. Plötsligt är råder det åter högkonjunktur för antidemokrater, inte bara i Sverige, men också i Sverige. Plötsligt gäller striden på nytt också politikens ramverk, inte bara dess innehåll. Plötsligt är demokratin inte längre något vi kan ta för givet. Plötsligt är det 1917 igen. Allt står pånytt och väger.
Det är därför socialdemokrater och liberaler åter bör göra gemensam sak. Inte för att vi skulle vara politiskt eniga utan tvärtom för att vi har ett gemensamt intresse av att slå vakt om förutsättningarna för fortsatt politisk oenighet.
Text: Per Svensson, journalist och författare
