Svensk politik tycks fortfarande vara en kamp om vem som äger mittenfältet. Det finns förvisso internationella tecken på att detta är på väg att ändras, att populism och profilering lockar väljarna, men i huvudsak håller sig våra partier till samma slags verktygslåda. Detta leder till att de ofta säger plattityder. Som när Moderaterna säger att ambulanspersonal inte ska mötas av stenar, att Sverige ska fungera (överallt, hela tiden) och att skolan är viktig för vår framtida ställning som välfärdsnation.Vem håller inte med? Vi följer nyheterna, blir förbannade över eländet och får därefter höra partiledare säga sig vilja utveckla nationella strategier, vilka beskrivs som »en stor utmaning« och härleds ur de politiska motståndarnas dåraktiga beslut.
Politik blir då en tävling i att på bästa sätt säga det självklara. Och att komplettera detta med att motståndarna är odugliga att utföra det som är självklart.
Möjligtvis blir det intressantare när Moderaterna hävdar att inget barn ska behöva ärva fattigdom från föräldrarna, att alla ska kunna nå sin fulla potential, att alla ska få lika chans till ett bra liv, oavsett uppväxtmiljö. Hinder ska rivas. Människor ska växa.
Romantik om första jobbet
Men även detta håller vi förstås alla med om. Och när Moderaterna samlar detta jämlikhetsbudskap under paroller om att bekämpa »det nya utanförskapet« låter de även då som andra partier, vilka alla tillsammans är besatta av att slipa ner trösklar och förhindra inlåsningar.
Samtidigt är detta ett budskap som vi inte är så vana vid att höra från moderat håll. Det är i stället ett kvitto på att de nya Moderaterna fortsätter att försöka vara de »nya Moderaterna«. Alltså ett parti som utmanar socialdemokratin om ledarskapet för att utveckla Sverige. Att riva alla slags hinder som bromsar människors utveckling till starka och självständiga personligheter. Vilket i sin tur leder till att flera ska kunna bidra med att släpa sitt strå till stacken.
Moderater och socialdemokrater talar numera lika romantiskt om hur viktigt det är med det första jobbet, om hur arbete gör livet bättre. Den ene partiledaren minns hur underbart det var att få lön för att hugga sly i landsvägsdiken, den andre vilken frihetskänsla det är att under en sommar få sälja glass i en kiosk.
Bohmans arv
För att få perspektiv på detta, att Moderaterna ivrigt försöker låta som goda socialdemokrater, kan vi söka oss tillbaka i partiets historia.
Moderaterna bildades som en en motståndsrörelse. Uppdraget var att förhindra att liberaler och socialister fördärvade landet. Så småningom vidgades ambitionerna till att i stället formera ett alternativ till den välfärdsstat med socialistiska ambitioner som socialdemokratin drev fram med bistånd från mittenpartierna. Det dög inte längre att bara säga nej, utan ett eget positivt budskap var nödvändigt för att få fortsatt folkligt stöd.
Länge kombinerade Moderaterna dessa två ambitioner, att dels rida spärr mot fördärvlig radikalism, dels formulera ett välfärdsstatligt alternativ som förenade marknadsekonomi och välfärdsstat. Och på sjuttiotalet började de ifrågasätta den svenska välfärdsstaten utifrån ett mer principiellt perspektiv. Förvisso var problemen fortfarande Socialdemokraternas överdrivna skatte- och bidragspolitik, men kritiken blev mer ideologisk.
Den som mer än någon annan förknippas med detta är Gösta Bohman, den moderate partiledaren som gått till historien som nyliberalismens vägröjare i svensk politik. Bohman talade om en liberal revolt och uppfattades som en systemskiftare.
Men vi ska inte glömma att Gösta Bohman inledningsvis försökte försvara folkhemstanken mot en socialdemokrati som radikaliserades. Genom att utmåla Palmegenerationen som ett gäng socialister försökte Moderaterna axla Per Albins landsfadersmantel.
Detta är väl värt att påminna sig om när Moderaterna talar om »det nya utanförskapet«. Det är delvis ett uppkok på Gösta Bohmans paroller om »den nya otryggheten«, som han talade om parallellt med sådant som »den nya individualismen« och kritiken mot att den överreglerade välfärdsstaten skapade »inlärd hjälplöshet« hos de bidragsberoende medborgarna.
En hel del av den bohmanska kritiken hade likheter med de invändningar som vänstern hade mot den fyrkantiga välfärdsordning som byråkratiserade betongsossar ställt till med.
Därmed också sagt att Moderaterna tid till annan har försökt lägga beslag på det socialdemokratiska projektet och göra det till sitt. Och att de varit duktiga på att läsa av tidsandan och väva in detta i sina traditionella ståndpunkter.
Den svenska modellen
Att Moderaterna nu fortsätter att försöka lägga sig så nära den socialdemokratiska berättelsen som möjligt har naturligtvis inte varit självklart. Men det handlar om att partiet tycks ha valt denna långsiktiga strategiska inriktning. De tänker på allvar etablera sig som »det nya arbetarpartiet«, vårda välfärdsstaten och hålla fast vid den svenska modellens fundamenta, som kollektivavtal, Las och andra mekanismer som inskränker marknadsekonomin, exempelvis hyresregleringen.
Och i den mån de vill förändra detta kommer det att ske medelst långsamma urgröpningar. Det är inte ett systemskifte som eftersträvas, utan snarare en systemförändring.
Det verkar inte som om valförlusten ändrat på denna strävan: Mittenorienteringen verkar inte heller ha rubbats av att mer militanta partier tar upp gamla moderata ståndpunkter.
Något vi förknippar med de gamla Moderaterna, som de dock valt att på nytt betona hårdare, är de starka blågula tongångarna, talet om Sverige i tid och otid. Men det är å andra sidan en profil som också Socialdemokraterna skärpt. De två stora partierna konkurrerar nu med vem som är mest svensk, vilket endast delvis kan förklaras av Sverigedemokraternas starka ställning i opinionen.
Vi kan nämligen se att förändringarna ute i världen generellt lockar partier att skärpa den nationella profilen.
EU-samarbetet har varit Moderaternas politiska projekt, det förmådde dem att lämna sin nationella linje och öppnade upp för Sverigedemokraterna,
som tog över nationalismen sedan den varit på tillfälligt lån hos svensk vänster.
När nu EU-projektet tycks gå en skakig framtid till mötes, är det naturligt att partier som Moderaterna söker sig »hemåt«.
Samma sak med utvecklingen i Ryssland som fått Moderaterna – och andra partier – att åter börja tala om behovet av ett nationellt försvar snarare än lättfotade internationella insatsstyrkor.
Tillströmning av migranter tycks också ha stärkt behovet av en nationell berättelse.
Vi kan således här se en viktig skillnad från Reinfeldts partiledarskap. Det handlar inte längre om att »öppna våra hjärtan«, utan att bromsa inflödet av migranter. Moderaterna talar om gränskontroller, skärpta försörjningskrav och liknande.
Och dagens moderater har återgått till att tala om behovet av en nationell militär inriktning. Liksom att Moderaterna vill återta ledartröjan för skolpolitiken från Liberalerna.
Det intressantaste är kanske ändå att Anna Kinberg Batra så pass öppet erkänt att de förlorade makten på grund av en dålig jobbpolitik. Den typen av kritik mot den gamla partiledningen bekräftar dock ambitionen att behålla profilen som »det nya arbetarpartiet«. Den har således inte Moderaterna övergivit. Dock är förstås den fråga som många ställer – är det ärligt menat?
Handlar det inte om att de bara lagt sig till med en smart strategi att gradvis förändra den svenska modellen, skruva tillbaka utvecklingen till början av 1900-talet och förverkliga den svenska högerns drömmar om ett kapitalistiskt marknadsekonomiskt klassamhälle där tidigare privilegieinnehavare fortsätter att vara dominerande? Dock med tjänstefolk som inte är lika uppstudsiga och framför allt inte lika dyra i drift?
Högern är som högern alltid varit, med andra ord. De uppträder kamouflerade, men under den sossefierade slängkappan sticker den nyliberala bockfoten fram.
Denna misstanke motsvarar för övrigt den som många moderater riktar mot Socialdemokraterna: Sossarna är socialister, de bara skrider långsamt. De är inte nöjda förrn de gjort Sverige till en statssocialistisk republik där allt vi tjänar går i skatt till sådant som facket vill spendera pengar på.
Och visst kan vi se tecken på att bägge dessa misstankar har fog för sig. När moderater kan sänka skatten sänker de skatten. När socialdemokrater kan höja skatten höjer de skatten.
De har båda sina favoritgrupper som de vill gynna.
Men det som talar för att de nya Moderaterna verkligen kommer att hålla sig till sin strategi att erövra Socialdemokraternas territorium är att det ännu så länge har ett starkt väljarstöd. Även om Moderaterna gjorde en valförlust 2014 så ligger de på en hög nivå historiskt sett. Allt över 20 procent är bra för ett parti som först förlorade sin 30-procentiga nivå för att under årtionden kretsa mellan 10 och 20 procent. (Länge kunde Ulf Adelsohn skryta med att han var »Mr 23,6 procent«, det högsta i mannaminne, ett efterkrigsrekord som Reinfeldt raderade med sina 30,1 i valet 2010.)
Så länge profilen som »det nya arbetarpartiet« fungerar så pass bra kommer de att fortsätta den linjen och intensivt försöka förstärka bilden av att socialdemokratin tappat greppet. För att kunna etablera sig som Sveriges ledande parti är de således beredda att betala ett pris. Dels att faktiskt retirera från några av sina traditionella strävanden. Men dels också att inte göra så stora ansträngningar för att ta gemensamt ansvar för Sveriges problem.
Således. Vi bör räkna med att Moderaterna avser ta makten över Sverige genom att formulera en arbetarpolitik utan socialism.
Stig-Björn Ljunggren, är statsvetare och krönikör
