LO har gett upp ambitionen om en samordnad avtalsrörelse 2016. Ett klassiskt ordstäv ringer genast i öronen: ”Enade vi stå, söndrade vi falla”. Alla LOs förbund är inte villiga att driva ett gemensamt krav på högre lägstalöner, med särskilt syfte att jämna ut skillnader mellan män och kvinnor. Att kvinnors löner måste upp råder det enligt uppgift inga delade meningar om. Men att bekosta en satsning som ska ge underbetalda kvinnor en lön i nivå med män med samma utbildningslängd, genom att andra inom LO-kollektivet håller tillbaka på sina områden, var inte möjligt denna gång.
Låt oss stanna upp för en stund, kring själva meningen med en samordnad avtalsprocess. Naturligtvis har vi det grundläggande rationella skälet, att en enad front mot arbetsgivarorganisationerna förbättrar fackens chanser att få igenom sina krav. Men syftet med samordning är också att ta ansvar för avtalens samhällsekonomiska påverkan. Det finns många variabler att hålla koll på för att avtalen ska bidra till mesta möjliga nytta för alla inblandade: ett inflationstryck under kontroll med samtidigt utrymme för nödvändig konsumtionsförmåga, en hållbar internationell konkurrenskraft, löner och andra villkor som ger arbetstagarna rimliga förutsättningar att leva på sin lön och överleva sin arbetsmiljö. Att ta hänsyn till avtalsrörelsens samlade effekter på samhällsekonomin kräver ett helikopterperspektiv. Ett perspektiv som blir betydligt svårare att väga in vid decentraliserade förhandlingar.
Vad händer när förbunden ska förhandla var för sig? För det första, är ett ensamt förbund svagare i jämförelse med ett förbund som har tretton andra organisationer i ryggen. En svaghet som dessutom förstärks om arbetsgivarna håller ihop. För det andra, uppstår det lätt en huggsexa om löneutrymmet där de starkare arbetstagargrupperna vinner relativt dem med svagare förhandlingsläge. För förbunden som har medvind på arbetsmarknaden kan det vara en (åtminstone kortsiktig) fördel att plocka ut allt man kan och inte behöva hålla igen av hänsyn till andra. Utsikterna för utjämning mellan svag och stark har nu alltså blivit sämre. För det tredje, kan det vara bäddat för större totala löneökningar vid branschvisa förhandlingar relativt centrala. Det hänger ihop med avsaknad av helikopterperspektivet och att de starkare på arbetsmarknaden maxar det möjliga uttaget. Arbetsgivarna kan alltså inte skratta hela vägen. Lägg dessutom till att det, för det fjärde, är ett större administrativt pussel att förhandla med många splittrade parter än med en enad.
Ur en samhällsekonomisk aspekt bör både regeringen och Riksbanken känna viss oro för utfallet av kommande avtalsrunda. Konflikterna riskerar att öka med mindre samordning, det samlade ansvartagandet för inflationen kan utebli och löneökningarnas inverkan på inflationen blir svårare att förutse. En mer oförutsägbar inflationsutveckling innebär även att det blir svårare i avtalsförhandlingarna att avgöra vad som är en rimlig nivå på löneökningarna. En hög inflation urholkar lönepåslagen, en låg inflation ökar dem. I dagsläget utgör inflationstrycket i ekonomin inget skäl för oro. Men det är historiska data och även om marginalen idag är god så beror det delvis på att parterna i tidigare avtalsrörelser har tagit stort ansvar för kommande utveckling.
Men det stora med en utebliven samordning, är faktiskt inte de eventuellt negativa samhällsekonomiska effekterna av en decentraliserad avtalsrörelse, utan något ännu större. Insikten om att fackets styrka påverkas av sammanhållningen är stor bland förbundsledningar, i LO-borgen – och hos motståndarlaget. Att man nu misslyckas med att hålla ihop laget antyder två saker: holmgångar och sprickor i solidariteten. Det förra skulle innebära högt i tak för diskussioner och är egentligen inte så mycket att orda om. Det andra däremot, om det nu stämmer, är mer oroande. Är löntagarkollektivet så tillbakapressat efter år av massarbetslöshet och högerpolitik att förbundens utrymme för solidaritet har krympt?
Det är förstås inte helt uteslutet att avtalen kommer att falla på plats utan stor turbulens. Även om förhandlingarna sköts enskilt av varje förbund, är det ändå förhandlingar mellan parter som har erfarenhet och vana att balansera utrymme, krav och ansvar. Viss samordning kommer troligen ändå att ske, till exempel inom Facken inom industrin. Ett magplask för samordningen innebär inte automatiskt ett magplask för avtalsrörelsen.
Och för LOs del, var landar det här? Det finns fler bevingade ord som passar det uppkomna läget. Som att ”Det storslagna ligger inte i att aldrig falla, utan att resa sig varje gång det händer”.
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden.
