Valet i höst handlar om en rad olika frågor som partierna söker stöd för. Självaste valdagen är en högtidsdag, som demokratins julafton. Tiden innan är som när julstämningen kryper inpå i slutet av året; både härlig och pressande. Både för partier och medborgare.
Alla riksdagspartier går till val på egna listor, som självständiga partier. Men efter valet behöver vi hitta realistiska konstellationer som gör att landet kan styras. Det är en konsekvens av regeringsformen. Det är så vår parlamentariska demokrati fungerar. Innevarande mandatperiod har visat det.
Hur partierna uttalar sig, och agerar, kring regeringsfrågan är viktigt, inte minst för medborgarens möjlighet att göra ett informerat val.
Centerledaren Annie Lööf har upprepat att hon inte kommer att delta i en regering där SD ingår eller som bygger på stöd från SD. Det är ett välkommet besked. I ljuset av det parlamentariska läget och den övergivna decemberöverenskommelsen är det också avgörande för regeringsfrågan. Men om Centern säger nej till att styra med stöd av SD, varför finns det exempel på att man gör det redan nu?
Efter valet 2014 tog Centern makten med hjälp av SD i småländska Högsby kommun. Där styr alliansen och det är Centerpartiets Stihna J Evertsson som innehar posten som ordförande i kommunstyrelsen, allt med stöd av SD.
När Dagens Samhälle förra året (nr. 4) intervjuade henne frågade de: »Många skulle nog säga att du styr med stöd av SD… Vad säger du om det?«
Hennes svar: »Det stämmer. Vi har gett SD möjlighet att utöva den makt de faktiskt har.«
Det går tvärtemot Annie Lööfs löften om att Centern aldrig ska styra ihop eller med stöd av SD. SD:s partiledare Jimmy Åkesson har i en intervju för Sveriges Radio visat intresse för Högsby som en eventuell modellkommun att lära sig mer av för att se hur Alliansen och SD kan styra ihop. Det har direkt bäring på regeringsfrågan nationellt. Mandatfördelningen i Högsby talar sitt tydliga språk.
De rödgröna har 15 mandat, Alliansen 14. Det påminner, med vissa justeringar, om ett möjligt nationellt utgångsläge efter valet. Tre rödgröna partier och tre forna allianspartier, och inget block som kan få egen majoritet.
I valet mellan att å ena sidan bryta upp Alliansen och styra över blockgränserna, och å andra sidan styra med SD valde Centern – utan förbehåll – det sistnämnda. Varför ska vi lita på Annie Lööf att det inte också blir fallet nationellt? Tanken som infinner sig är att Centern på detta sätt har velat testa hur det fungerar. Hur kan de annars tillåta det? Deras motto är närodlad politik – det de gör lokalt spelar roll nationellt.
Någon viskar att det kan handla om att Centern inte helt har gjort upp med sitt förflutna.
DN:s Peter Wolodarski har tidigare beskrivit Bondeförbundet, som Centerpartiet tidigare hette, som det mest rasistiskt färgade partiet i riksdagen på 1930-talet. Bondeförbundaren Otto Wallén kunde i en riksdagsdebatt 1939 »utan att blygas« deklarera sig som antisemit. Och det finns flera exempel på rasismen i dåtidens Centerrörelse: Från partiprogram till uttalanden.
Men detta är länge sedan och även om partiets så kallade vitbok om sitt förflutna kanske lämnar en del att önska, så är Annie Lööfs upprepade uttalanden tydliga. Åtminstone i ord. Hon tar kraftfull ställning mot rasism och för mångkultur. Men ord trumfas alltid av handling och faktum kvarstår: Centern styr sedan 2014 lokalt med stöd av SD. På det viset har de normaliserat både SD och borgerligt samregerande med partiet. Politiken odlas lokalt.
I ljuset av Annie Lööfs tystnad inför Center-SD-samarbetet i Högsby, framstår hennes parti som populister: De säger vad många forna Reinfeldtväljarna vill höra, men i skuggan av den nationella rapporteringen agerar de annorlunda.
Att inga kritiska frågor ställs till Annie Lööf om detta visar på nationella mediers Stockholmsfixering. Det som sker utanför storstadsregionerna verkar inte finnas på radarn – inte ens när det har bäring på rikets styrning. Man kan fråga sig vad som hade skett om en lokal s-avdelning samarbetat på detta sätt med SD. Med säkerhet skulle Stefan Löfven ta kraftfull ställning mot detta, men om det inte skedde, skulle nationell media utan tvekan jaga honom tills han gjorde det. Med rätta.
Högerextremister och vit maktmiljöer mobiliserar särskilt i bygder där SD är starka och har normaliserats, som i Högsby där de ingår i Centerns regeringsunderlag.
Förra sommaren var det som vanligt dags för den årliga Högsbydagen. Det var marknadsstånd, karuseller och folkfest. Solen gassade. Vi socialdemokrater var där och hade ett tält ihop med lo. Vi hade fiskdamm, tipspromenad och lotter. Jag älskar att möta folk och samtala på marknader. Alliansen hade tältet bredvid.
Plötsligt kommer nazisterna uniformerade, med sin flagga av hat och flygblad av dynga. De ställde upp sig i formation mitt på gatan, mellan församlingshemmet och kommunhuset.
Arrangörerna försökte få dem att flytta på sig, människor gick fram och ifrågasatte. Den glada stämningen förbyttes för många mot rädsla, oro och ilska. Nazisterna var aggressiva och vägrade flytta sig.
Då tog min partivän Jonas en av de röda fanor vi hade med oss. Det var en sådan med gyllene fransar och broderier som varit med så pass länge att den också upplevt arbetarrörelsens kamp mot nazism och fascism under förra seklet. När svensk socialdemokrati ihop med andra höll stången mot totalitarismen här i landet, och när våra partivänner på kontinenten fängslades och mördades.
Jonas ställde sig tyst med den röda fanan, mittemot nazisterna. Människor slöt upp och ställde sig bredvid och bakom. Ett par tjejer kom fram för att få hålla fanan. Andra kom bärandes med våra övriga fanor.
Till slut gav sig nazisterna iväg. Uppretade och besegrade. Vi gjorde det tillsammans.
Det slutar inte där. Arbetet mot rasismen måste fortsätta. Här skulle Centern behövas. Är de beredda att sluta styra med SD? Det är viktigt för oss i Småland att få klarhet i, liksom för hela landet – menar Annie Lööf allvar? Ett klargörande vore på sin plats.
Text: Laila Naraghi, Riksdagsledamot (S) Kalmar län
