Ojämlikheten ökar i världen. Enligt en alldeles färsk rapport från Oxfam kommer inom kort den rikaste procenten av befolkningen att äga mer än hälften av världens resurser.
Dock är det inte de fattiga som får det så hemskt mycket sämre som är rapportens nyhet. Det är de rika som får det allt bättre. Finanskrisen som de senaste åren har slagit hårt mot väldigt många, med för många fysiskt kännbara effekter som ökad arbetslöshet, mer otrygghet och försämrad välfärd, har alltså inte slagit mot de rikaste. Tvärtom, de allra bäst ställda har under den här perioden fått det ännu bättre. De rikaste har fördubblat sitt välstånd sedan 2009 medan de fattigaste har minskat sina intäkter under samma period.
Men varför blir vi upprörda när rika människor blir ännu rikare? Borde vi inte glädjas åt att det går bra för vissa? Och är det inte positivt att de flesta inte får det så hemskt mycket sämre, att det inte är en ökad fattigdom som ligger bakom de ökade klyftorna?
Nja, är mitt svar på dessa frågor. Oxfam-rapporten hade kunnat visat på en ännu dystrare utveckling av den globala inkomstfördelingen. Det hade kunnat vara en jämn kamp åt båda hållen – att både rikedomen och fattigdomen ökade i samma takt, eller ännu värre att fattigdomen ökade mer och att klyftorna drev isär av detta skäl. Detta hade givetvis varit oerhört dystert och hade visat på ett stort politiskt misslyckande. Lyckligtvis är vi inte där.
Det finns nämligen många saker som görs rätt. FN:s milleniemål med slutdatum detta år, kommer nästan samtliga att uppfyllas. Den absoluta fattigdomen har minskat, människor lever längre och får bättre liv. Detta har inte kommit av sig självt. Politiken och de ansträngningar som gjorts har haft verkan.
Men varför är det då viktigt att visa på en ökad rikedom bland några få? Varför blir vi så upprörda? Borde vi inte hålla fokus på fattigdomsutvecklingen och enbart jobba för att de som har det sämst får det bättre? Självklart är detta viktigt, men det ger oss inte hela bilden. För faktum är att ekonomiska klyftor måste synliggöras av flera skäl.
Det vi ser nu är ökade skillnader mellan olika människor födda med olika förutsättningar. Det är inte bara ekonomin som ser olika ut beroende på hur bra det gick i livets lyckohjul. Vi får även olika grad av frihet och möjligheter att göra förändringar i våra liv.
Helt uppenbart gäller inte samma sak för den som har resurser jämfört med den som inte har. Den ekonomiska krisen har bevisligen slagit diametralt olika om du är beroende av en inkomst av tjänst eller om du istället håvar in miljoner på spekulationer, placerar pengar rätt och så vidare.
Det är inte bara de ekonomiska förutsättningarna som därmed är väsensskilda beroende på ekonomisk utgångspunkt. Din möjlighet till makt, över ditt eget och dina anhörigas liv, men också möjlighet att göra skillnad i samhället i stort liksom på lång sikt är helt olika.
För de allra rikaste har stor makt, och de utövar detta genom spekulationer och placeringar som får långtgående konsekvenser för oss vanliga dödliga. Det som är lönsamt att investera i behöver inte nödvändigtvis vara det som gynnar folket och samhällsutvecklingen. Kommer ett Ebolavaccin att prioriteras i dessa rika mäns kommande investeringar? Eller lobbying för sociala skyddsnät för arbetstagare? Knappast.
Och det är här vi kommer till problemets kärna, varför ökade klyftor är ett hot mot demokratin. För när de rikaste rika med enorm makt bara blir starkare – och samtidigt distansen till oss övriga ökar – vad händer då? I hur stor utsträckning tas övriga 99 procenten av världens befolkning i beaktande? Finns de som behöver det mest ens med i beräkningen?
