För några år sedan stod Villiers-le-Bel som en symbol för det nya, socialt och ekonomiskt kluvna Europa. Men efter protesterna och våldet tystnade rubrikerna, utanförskapet minskade dock inte. Tidens Torsten Kjellgren reste dit.
Gatorna gapar tomma denna soliga dag i Villiers-le-Bel. Det är mitt under ramadan och fram till solens nedgång håller sig de flesta av ortens 30000 invånare hemma i de enorma betonghusen. En dag som denna känns den stora parkeringsplatsen vid ortens centrum överdimensionerad. Jag börjar samtala med två muskulösa män som hänger intill en cabriolet på parkeringsplatsen. De två männen kallar sig Luc och Grislee. De är födda och uppvuxna här och ger en bild av hemorten som en plats mycket avlägsen från Paris, trots att den bara ligger 17 kilometer från stadsgränsen.
– Det finns inga jobb här, alla företag och butiker är inne i stan. Vad ska sådana som vi göra inne i Paris bourgeoiskvarter? Sättet och atmosfären gör att man direkt känner att man inte har något där att göra. Det finns inget där för oss, säger Grislee uppgivet.
Den här platsen känns långt borta från Eiffeltornet, Triumfbågen och Notre Dame. Långt borta från de trädbeprydda alléerna längs med Seinefloden och de stora, utsmyckade salongerna med kristallkronor. Den känns långt borta från det mesta som människor normalt sätt associerar med Paris.
Men om man tittar på Paris cirka tolv miljoner stora befolkning så bor bara 2,5 miljoner av dem inne i staden. Resten bor utanför dess 20 arrondissement, i olika förorter och förstäder, på franska benämnda som Banlieues. Vissa är ekonomiskt välbärgade och andra fattiga, vissa har nästintill inga sociala problem medan andra ständigt brottas med dem. Varje dag, varje timme. De fattiga områdena är geografiskt koncentrerade. Om man tar pendeltåget, RER D, norrut passerar man tre förorter i turordningen Saint-Denis, Sarcelles och Villiers-le-Bel, med rykte om sig att vara Paris, och hela Frankrikes, mest problemfyllda och kriminellt belastade orter.
Under 1950-talet lockades många parisare hit då lägenheterna var nybyggda och mer rymliga med en högre standard än de man kunde få tag på inne i Paris. Befolkningen var i huvudsak vita fransmän. Men i takt med att världen öppnades upp och den franska ekonomin gick allt bättre flyttade många portugiser, egyptier och andra till landet för att arbeta. Efter att Frankrike släppt sina kolonier inleddes invandring från afrikanska länder söder om Sahara, som Senegal, Mali, Kamerun och Elfenbenskusten. Sedan 1990-talet utgör människor med ursprung därifrån den absoluta majoriteten av befolkningen i dessa orter – i Villiers-le-Bel utgör de 90 procent. Under de senaste decennierna har arbetslösheten bitit sig fast på en hög nivå i dessa orter, samtidigt som många bostadshus har förfallit.
Med hög arbetslöshet, bostadsbrist och kraftig segregation som bakgrund, visade tusentals människor sitt missnöje 2005 genom demonstrationer – som urartade i våldsamma upplopp och konfrontationer med polisen. Det resulterade i flera dödsfall och många allvarligt skadade på båda sidor. De flesta som deltagit i demonstrationerna var unga människor, födda i Frankrike, men barn till invandrare. De kände sig ignorerade, orepresenterade och diskriminerade av samhället.
Frankrikes vänster försökte lyfta den politiska frågan om en förödande segregation. De manade på för investeringar i de nedgångna bostadsområdena, satsningar på arbetsmarknadsåtgärder, utbildning och kultur i förorterna för att undvika att en hel generation fransmän hamnar utanför systemet – med ett växande hat mot samhället och dess myndigheter.
Den dåvarande inrikesministern för högerpartiet, Nicolas Sarkozy, vägrade diskutera att det skulle finnas sociala och ekonomiska bakgrundsfaktorer till upploppen. Han skyllde händelserna på kriminella, organiserade gäng, som han benämnde som »avskum«. Han förespråkade hårdare tag, fler insatsstyrkor och mindre restriktioner för våldsanvändning av polisen. Konsekvensen blev att polisen upphörde med sin förebyggande dialog i förorterna och i stället lade all kraft på handfasta ingripanden av insatsstyrkor vid demonstrationer och upplopp. Sarkozy lyckades bli frontfigur för den högervåg som förespråkade hårdare behandling av och hårdare straff mot våldsmakarna snarare än att försöka frå bukt med de ekonomiska och sociala problemen som vänstern menade hade föranlett upploppen.
2007 valdes Sarkozy till Frankrikes president. Konfrontationerna i förorterna fortsatte under samma år, exempelvis i Villiers-le-Bel, där våldsamheter bröt ut efter att polisen orsakat två svarta tonårspojkars död. De sociala och ekonomiska problemen i förorterna stegrades under Sarkozys tid vid makten. Efter ett utbrett missnöje över att landets stora problem hade ignorerats, förlorade Sarkozy presidentvalet 2012 mot socialisten François Hollande, som i dag är extremt impopulär och som nu meddelat att han inte kommer att ställa upp i nästa presidentval.
På parkeringsplatsen intill Villiers-le-Bels centrum låter Luc och Grislee uppgivna när de pratar om politikernas ovilja att investera och förbättra villkoren i förorten.
– Politikerna ser vad som händer men gör ingenting åt situationen. De fokuserar på problemen inne i Paris, här ute gör de ingenting. Och det spelar ingen roll om det är socialisterna eller högern som sitter vid makten – det är samma skit. Ibland känns högern ärligare. Under Sarkozy lovade de inget, de gav oss inga drömmar, bara strikta lagar och regler. De utförde det de sade de skulle göra. Men socialisterna lovar något större, och säger sig representera oss – men det är samma politik, säger Luc.
De båda bor, vid 35 års ålder, fortfarande hemma hos sina föräldrar. Hyran för en egen lägenhet är för dyr. Trots låg standard, och många gånger usla bostadsförhållanden ligger Villiers-le-Bel rent geografiskt nära Paris stadskärna och därför är hyrorna höga. En etta kan kosta upp emot 700 euro i månaden, omöjligt att betala för den som inte har ett arbete. De statliga bidragen till den som är arbetslös räcker till drygt hälften.
Jag lämnar Luc och Grislee och rör mig in mot centrum. Utanför den lokala spelbutiken träffar jag Karim. Han har ett kriminellt förflutet, och har precis kommit ut ur fängelset. Han satt inne två år efter våld mot polis i samband med en demonstration. Innan det arbetade han som byggnadsarbetare runt om i Villiers-le-Bel. Karim beskriver den negativa spiralen av svårigheten att få ett jobb, och därmed svårigheten att få det att gå runt ekonomiskt utan att dras in i kriminalitet.
– Man kan gå runt och lämna in sitt cv på olika ställen, men du får sällan napp. Man måste känna folk för att få jobb. Som arbetslös kan man få ett visst stöd från staten, 400 euro per månad eller något sådant – men det är långt ifrån tillräckligt för att leva ett liv här. Om man inte har ett heltidsjobb är det omöjligt att ha råd med eget boende, då måste man bo hos sina föräldrar eller hitta andra sidoaktiviteter, konstaterar han.
Precis som Luc och Grislee är Karim kritisk till socialistregeringen. Han beskriver vänstern och högern i Frankrike som ”samma skit”, och tycker att Hollandes regering har stått för en vänsterretorik men en högerpolitik i praktiken. Inga reella satsningar och investeringar i förorten, inga nya jobb. Bara tomma löften och besparingar. Karim bekräftar att han har ett eget boende, men jag gräver inte djupare i vilka ”sidoaktiviteter” han ägnar sig åt för att ha råd med det.
Den situation Karim, Luc och Grislee beskriver är dyster: en känsla av utanförskap, stora svårigheter att få ett arbete, och omöjligt att ens med statens stöd ha råd med ett eget boende. Vägvalet blir att antingen inte få stå på egna ben, fortfarande bo hemma hos sina föräldrar och vara beroende av deras försörjning, eller att slå in på en kriminell bana för att finansiera sitt uppehälle. Många andra unga människor i Villiers-le-Bel, Sarcelles och andra orter känner igen sig i den beskrivningen. Arbetslösheten i Villiers-le-Bel uppgår till 20 procent. Bland unga är den långt högre. Tillsammans med den alarmerande bostadsbristen ger det en tydlig bild av problematiken.
Jag tar farväl av Karim och promenerar till det stora ungdomscenter som ligger lite längre ned på huvudgatan. I dag råder det ett lätt kaos vid receptionen och i den stora salen. Det är inskrivningsdag för sommarens aktiviteter. Intresset tycks ofantligt stort och byggnaden är fylld till bristningsgränsen av barn, ungdomar och föräldrar. Det är uppenbart att personalen inte räcker till. En ilsken mamma gapar i receptionen:
– Vi har väntat i fyra timmar, det får räcka – ni måste ta emot oss nu!
Jag får en kort pratstund med Villiers-le-Bels socialistiska vice-borgmästare, Madame Cissé. Hon har ryckt in i dag och sitter i den stora salen för att bistå den ordinarie personalen med att registrera barnen och ungdomarna för sommarens aktiviteter. Innan jag får tala med henne ser jag hur hon försöker lugna ner en upprörd mamma som är irriterad över att den aktivitet som hon ville registrera sin son på har blivit full.
Cissé berättar för mig att ungdomscentret tillhandahåller aktiviteter inom sport, teater och dans för ortens barn och ungdomar. Under terminerna handlar det om en dag i veckan, men nu under sommaren har de ett kraftigt utökat schema och erbjuder aktiviteter varje dag måndag till fredag. Centret byggdes på 90-talet som ett sätt att erbjuda fritidsaktiviteter för barn och unga och långsiktigt motverka ungdomskriminalitet.
Cissé rosar centrets betydelse och menar att de barn och ungdomar som tar del av aktiviteterna här håller sig borta från dumheter på gatan och väldigt sällan hamnar i kriminalitet när de växer upp. Hon menar också att den sociala situationen i Villiers-le-Bel har förbättrats. Det är mindre misär och kriminalitet i dag än för tio år sedan. Hon tillskriver ungdomscentret en hel del av den utvecklingen. Problemet är bara resursbristen.
Centret har kapacitet att erbjuda maximalt 200 platser per åldersgrupp; 4–6 år, 6–10 år och 11–18 år. Det vill säga 600 platser totalt. Cissé understryker att intresset och behovet är betydligt större än så. Men pengarna och personalen räcker inte till. Eftersom de kommunala och statliga anslagen är strama får centret förlita sig på eldsjälar – lokala volontärer som arbetar oavlönat som fritidsledare och lärare. Det handlar ofta om personer som vuxit upp i Villiers-le-Bel, som känner starkt för orten, och vill göra en insats för dess framtid.
Men Cissé medger att det blir väldigt svårt att bygga något långsiktigt och framför allt att svara upp mot det enorma behov som finns när centret bara har en handfull anställda, och ytterligare en handfull oavlönade volontärer. Även hon, som invald representant för socialistpartiet, uttrycker besvikelse över att Hollandes regering inte satsat mer på sport, kultur och utbildning för de unga i förorterna.
På andra sidan Villiers-le-Bel, precis vid stadsgränsen till Sarcelles, bedriver ett vitt medelålders par ett kulturprojekt riktat mot ungdomar, kallat Fusion. De heter Martine och Dominique. Jag blir hembjuden till dem på en kopp kaffe. Martine har bott i Villiers-le-Bel i snart 30 år. Dominique föddes och har bott hela sitt liv i orten. De bor i ett fint, gammalt stenhus med en pittoresk trädgård. Huset sticker ut i det annars nedgångna området fyllt av höga gråa hus och väggar fyllda av graffiti.
Fusion startades av Martine och Dominique på 90-talet. Tanken är att identifiera och stimulera förortsungdomars kulturella intressen och talanger. Det kan röra sig om musikinstrument, sång, rap, teater och dans.
Ungdomarna deltar sedan i lektioner följt av repetitioner tillsammans med en ensemble och uppträder sedan på en lokal scen i Villiers-le-Bel. Varje uppsättning samlar en ny grupp lokala ungdomar, mellan 12 och 54 i antal.
Dominique understryker, med eftertryck, att projektet ska ses om att det är »med ungdomarna, och inte för ungdomarna«. Han säger också att alla deras uppsättningar strävar efter att vara estetiska, artistiska, mångkulturella och humanistiska.
När projektet startade på 90-talet fanns det en utbredd uppfattning i Frankrike att förortsungdomar bara gjorde dumheter och inte kunde ägna sig åt kultur.
– Jag såg en fantastisk potential här, en otrolig variation och diversitet mellan olika personligheter och talanger hos ungdomarna. Jag märkte också att det fanns en stark vilja att göra något gemensamt, och skapa något, säger Martine lätt drömskt.
Martine och Dominique har försökt röra sig bort från stereotyper och medvetet försökt undvika pretentiösa och finkulturella inslag i uppsättningarna. I stället har de strävat efter att ungdomarna ska få ge uttryck för sitt vardagsliv – de utmaningar de stöter på i sin vardag. Drogmissbruk, utanförskap, fattigdom och trassliga hemförhållanden är vanliga teman; liksom andra saker som ungdomarna själva har ett behov av att uttrycka i musik, teater eller dans.
Jag frågar Dominique, som levt i Villiers-le-Bel hela sitt liv, om han känner sig trygg här. Sedan några decennier utgör han ju trots allt en liten minoritet. Fransk media rapporterar ständigt om hur farligt det är att vistas här.
Dominique menar att det generellt inte är farligt, men att hälften av befolkningen är redo att »explodera« på grund av de svåra ekonomiska och sociala villkoren. Han pekar på att den sociala tilliten är svag och att det finns stora motsättningar mellan de olika grupperna.
– En äldre vit man som jag förknippas av många svarta med kolonialism och imperialism – med förtryck och rasism. Och jag kan inte lasta dem – det är förståeligt. För många personer här är de enda vita personerna man kommer i kontakt med polisen, eller gendarmerna, och då handlar det ofta om våldsamheter och konflikter, säger han.
Martine fyller i och menar att Frankrike aldrig har avkoloniserats. Hela samhället genomsyras fortfarande av en strukturell rasism; en idé om att den franska kulturen står över alla andra. Detta avspeglas, förutom i en systematisk diskriminering, också i en utbredd politisk ovilja över blockgränserna att investera i utbildning och kultur i områden med en icke-vit majoritetsbefolkning, menar hon. Hon målar upp en mycket dyster bild av fransk politik, som enligt henne genomsyras av en kraftig nepotism. Politiker och makthavare på såväl statlig som kommunal nivå ger främst ekonomiskt stöd till projekt som drivs av deras vänner, eller till projekt som kommer till genom lobbyism. Den artistiska friheten och kreativiteten blir lidande när projekten drivs av öronmärkta pengar ofta med en tydlig agenda. Hon ser mycket nedstämd ut när hon konstaterar att kulturprojekt som vill verka fritt och inte styras,
såsom Fusion, får allt mindre ekonomiskt stöd från stat och kommun.
Jag frågar Dominique varför han har valt att bo kvar här i alla dessa år. För många människor i hans sits – vit, medelålders, välutbildad och kulturintresserad – skulle det vara otänkbart att bosätta sig här. De flesta av hans likar har sedan länge flyttat till någon mer välbemedlad ort.
– Här ser man varje dag sociala och ekonomiska svårigheter. Det är sorgligt men det ger en också kraft och inspiration att arbeta kulturellt. Att engagera människor genom dans, teater och musik – det förenar. Dessutom innehåller våra uppsättningar alltid ett element av samhällskritik – ett sätt att belysa det orättvisa i många människors livssituation, säger han.
Väl medveten om att kulturprojekt som detta är svåra att mäta och kvantifiera frågar jag ändå Martine vad hon tror att hon och Dominique har lyckats åstadkomma för Villiers-le-Bels befolkning under alla dessa år av hårt arbete.
Martine skiner upp i ett varmt leende och utbrister:
– Våra uppsättningar och vårt projekt har gett människor så mycket. Både de som deltagit, som har fått utveckla sina talanger och kulturella intressen, men också för publiken. Det har format en vision att ungdomar här kan skapa artistiskt och åstadkomma fantastiska saker, och det ger en styrka till hela orten.
Med minskade statliga anslag är deras arbete snart helt beroende av ett ideellt engagemang från Dominique och Martine.
Jag tackar för kaffet. Det sympatiska paret omfamnar mig och ger mig kindpussar när jag säger adjö. Jag känner mig stärkt av deras engagemang och humanism. Samtidigt känns det betungande att dessa människor med viktiga initiativ får så lite stöd. Hollandes socialistregering har fortsatt på Sarkozys inslagna väg. Den använder hårda nypor och hårda straff i de utsatta områdena – och avstår från dialog och sociala investeringar.
Grislee, Luc och Karim tillhör en förlorad generation. En generation som för länge sedan har gett upp hoppet om att hitta en plats i samhället. I stället står valet mellan fattigdom och kriminalitet – längs båda vägarna väntar utanförskap. Den dystra situationen känns ändå logisk på något vis. Det är här samhället hamnar om segregationen inte tas på allvar, om politikerna ger upp viljan att förbättra livsvillkoren för människor, och i stället enbart koncentrerar sig på att sätta hårt mot hårt mot förbrytarna.
För de yngre generationerna ser det ännu dystrare ut. Kultur, sport och liknande nämns ofta som effektiva sätt att långsiktigt motarbeta ungdomskriminalitet. Men de kommunala och statliga anslagen minskar för varje år. Nu är många av dessa aktiviteter i stället beroende av eldsjälar, som Dominique och Martine, vilka drivs av en humanism som man sällan stöter på.
Likheterna med den svenska kontexten är slående. I de svenska motsvarigheterna till Villiers-le-Bel har många fritids- och ungdomsgårdar redan slagit igen, och den kommunala musikskolan har avgiftsbelagts. Ungdomsarbetslösheten är oroväckande hög och bostadsbristen på vissa håll alarmerande. Många ungdomar dras in i kriminalitet. Upplopp och konfrontationer med polis hör till vardagen.
Segregationen har tagit ett fast grepp – också om det svenska samhället. Borgerliga politiker pratar om att förbrytare ska straffas, och vill inte erkänna de enorma behoven av sociala och ekonomiska investeringar. De verkar ha gett upp hoppet om en hel generation ungdomar i dessa orter.
De franska socialisterna tycks ha misslyckats med att skapa en motpol till högerns strategi om hårda nypor. De har inte förmått satsa på arbete, utbildning, kultur och människan i utsatta områden. Kommer den svenska socialdemokratin att lyckas bättre?
Torsten Kjellgren, utredare på Tankesmedjan Tiden
