Stadsdelen Islington i London har blivit en symbol, både för Tony Blairs tredje väg och för Jeremy Corbyns vänsterprojekt inom Labour. På 90-talet var det medelklassens område. I dag finns bara de superrika och de superfattiga kvar. Katrine Marcal tar dig med till sitt London för att spåra orsakerna till Labours kris.
Jag bor inte särskilt långt från Labourpartiets nya ledare Jeremy Corbyn. I Islington i norra London. Under 1990-talet blev området synonymt med en annan Labourledare: Tony Blair.
Och ska man förstå Jeremy Corbyn måste man börja här: med Tony Blair.
Islington är ett innerstadsområde som sträcker sig från Kings Cross upp mot Highbury Fields och Arsenals hemmaarena The Emirates. 1997 köpte familjen Blair ett hus någonstans i mitten. 375000 pund kostade det (runt 4,5 miljoner kronor).
I dag är det värt runt tio gånger så mycket.Det är ungefär vad som har hänt i London under dessa år. Särskilt dess centrala delar.
Jeremy Corbyn bor längre norrut. Det är här, i det något mer ruffiga Norra Islington, som vi hittar den val-krets som Corbyn har representerat i över trettio år. Innan Jeremy Corbyn förra sommaren chockade ett helt land (eller i alla fall den del av det som bryr sig om politik) med att vinna Labours partiledarval var det i princip enbart människorna här som hade hört talas om honom: en skäggig cyklande vegetarian i gatubilden.
Till synes ständigt på väg till en antikrigsprotest.
På 1990-talet gjorde Tony Blair Islington till skyltfönster för New Labour. Området blev en nationell symbol för den nya, moderna, medelklass som Labourpartiet skulle vidgas till att representera: folk som gillade soltorkade tomater, Jamie Olivier och polenta. På många sätt är det fortfarande schablonbilden av Islington. Att tidningen The Guardian har flyttat sitt kontor till Kings Cross har inte hjälpt. Champagneväns-ter och Islington har länge varit synonymer. Marxisten Henry Hyndman grundade Storbritanniens första socialistiska parti här i slutet av 1800-talet.
Och ja, även han var väldigt rik.
Men till skillnad från i många storstäder lever Londons rika och fattiga ofta på samma gata. På många ställen i Islington är vartannat hus ägt av de lokala myndigheterna och används som sociala bostäder, samtidigt är resten av husen värda tiotals miljoner kronor.
31 procent av invånarna i Islington äger sitt boende, 42 procent lever i sociala bostäder. Mediebilden av ett område för lyckad medelklass är med andra ord högst överdriven. Islingtons skolor brukade vara några av landets sämsta, fulla med sociala problem och våld. Utvecklingen vändes dock under Tony Blair. New Labours enorma utbildningssatsningar gick nämligen främst hit: till Londons mångkulturella innerstadsskolor.
I dag lyckas elever i områden som Islington bra, de som halkar efter är den vita arbetarklassens barn. Långt från London: i de fattiga kuststäderna. Här röstar man nu för tiden varken höger eller vänster längre, utan i hög grad på det främlingsfientliga UKIP.
Vad som har hänt med områden som Islington de senaste 15 åren benämns av forskarna inte som gentrifiering, utan som ”supergentrifiering”. Islington har tack vare sitt läge nära finanssektorns skyskrapor attraherat inte bara de rika, utan de globala superrika. De advokater och läkare som under Tony Blairs glansdagar köpte hus här har inte en chans i dag.
Samtidigt finns den gamla fattigdomen kvar. Och dessa två ting i kombination representerar i hög grad New Labours misslyckande samtidigt som de förklarar Jeremy Corbyns framgång.
Den tredje vägens socialdemokrati var oändligt naiv gällande finanskapitalismen. I Storbritannien omfamnade New Labour en tillväxtmodell nästan helt baserad på en överdimensionerad banksektor. Hur pengarna skapades brydde man sig inte om så länge skatterna man tog in kunde gå till att rusta upp offentlig sektor och vända katastrofala skolresultat.
För det andra lät New Labour de ekonomiska klyftorna skena iväg. Det spelade ingen roll att folk blev snorrika så länge de fattigas levnadsstandard också höjdes.
I dag ser man konsekvenserna av denna politik. Medelklassen pressas ut från London.
Snart är det en stad bara för superrika och superfattiga. Människor vilka antingen lever på bidrag i sociala bostäder, eller tjänar de superrika i något av otaliga lågbetalda servicejobb.
Corbyns och Blairs Islington har för evigt en plats i den brittiska politiska historien tack vare vad som hände här den 31 maj 1994. På huvudgatan Upper Street bland cocktailbarerna och caféerna låg på den tiden restaurang Granita. Det var här som Tony Blair gjorde upp med Gordon Brown om vem som skulle bli partiledare för Labour. De både vännerna låg bägge bra till men insåg att bara en av dem kunde ställa upp: det blev Blair.
Och resten är historia.
Överenskommelsen på restaurang Granita har analyserats i detalj i otaliga böcker och har även blivit spelfilm. I dag är restaurangen sedan länge nedlagd. I lokalerna huserar nu i stället det sunkiga tacoshaket ”Desperados”.
En ironisk symbol för vad som har hänt med den tredje vägens socialdemokrati. Och vad som gjort det möjligt för en så osannolik person som Jeremy Corbyn att ta över.
Att Jeremy Corbyn nu är ledare för Labour är ungefär som om de svenska sossarna hade utsett en radikal vänsterpartist från Södermalm till att efterträda Stefan Löfven. Denna vänsterpartist hade burits fram till posten av en lika entusiastisk som märklig koalition av övervintrad bokstavsvänster, trendkänsliga miljöpartister, hipsters, vänsterakademiker, politiskt intresserad arbetarklass och unga arga radikaler. Det hade varit en folkrörelse som ingen sett maken till på decennier och den hade fullständigt transformerat partiet.
Det var vad som hände i Storbritannien förra sommaren.
Det hela började med en valförlust.
Labour hade förlorat röster åt fyra håll: i södra England hade man tappat medelklassen till de konservativa, i storstäderna hade man tappat de unga till miljöpartiet och i de traditionella arbetarklassfästena gick väljarna till främlingsfientliga UKIP.
Dessutom förlorade man hela Skottland. Norr om Hadrianus mur existerar Labourpartiet i princip inte längre, de skotska nationalisterna tog samtliga mandat utom ett.
Det finns förstås en rad slutsatser att dra efter en sådan här förlust. Problemet är att de alla pekar åt olika håll. Är vägen tillbaka att gå mot mitten? Att försöka vinna den engelska medelklassen åter?
Är det att fokusera på radikala ungdomar i storstäderna? Att skaffa sig politik som är mer liberal gällande invandring och miljö?
För det är vad dessa ungdomar vill ha. Är det att vinna tillbaka den traditionella arbetarklassen. Att skaffa sig politik som är mindre liberal gällande invandring? För det är vad denna grupp vill ha? Är det att omfamna nationalismen som politisk dimension? För hur ska man annars kunna vinna Skottland? Ja, det hela är onekligen komplicerat.
Samtidigt fungerar politik inte riktigt så här. Bara för att traditionella arbetarklassväljare säger att de lämnar ditt parti på grund av invandringspolitiken, betyder det inte att de automatiskt kommer tillbaka om du byter politik. Lika lite som att medelklassväljare som slutat rösta på dig på grund av din skattepolitik automatiskt kommer att börja göra det igen om du föreslår skattesänkningar.
Den analys som ändå utkristalliserade sig efter valet var den tråkigaste möjliga: Labour hade förlorat eftersom väljarna inte litade på partiet gällande ekonomin, och för att de inte såg partiledaren Ed Miliband som en trovärdig premiärministerkandidat.
Politikens fundamenta med andra ord: ledarskap och trovärdig ekonomisk politik. Inget parti kan vinna utan dessa två bitar på plats men inte leder en sådan här valanalys till någon direkt inspirerande politisk debatt.
Vad Labour fick var mycket riktigt en partiledarkampanj där nästan alla kandidater försökte övertyga att de var de mest trovärdiga premiärministerkandidaterna och att deras ekonomiska budskap var det minst läskiga.
Det hela entusiasmerade milt uttryckt inte partimedlemmarna.
Och inom Labour är det medlemmarna som väljer partiledare. Parlamentsgruppen nominerar kandidater (du behöver stöd från 35 parlamentariker för att kunna ställa upp) och sedan röstar partiet.
Samt denna gång: inte bara partiet.
Labour öppnade förra året upp sin redan öppna partiledarprocess ytterligare. För första gången införde man möjligheten att för en avgift på tre pund rösta på en kandidat, utan att för den delen behöva bli fullvärdig medlem.
Med bara minuter kvar tills nomineringsprocessen stängde kastades Jeremy Corbyns namn in i ringen. Han nominerades inte för att parlamentarikerna som röstade på honom ville se honom som partiledare utan för att de tyckte att den hårda vänstern borde vara representerad i processen.
Detta är vanligt i Storbritannien. Man ser partiledarprocessen som en övning där alla delar av rörelsen bör få komma till tals. Denna gång stod Jeremy Corbyn, mest känd för att ha röstat emot sitt eget parti 500 gånger, på tur för att representera den hårda vänstern. Att han skulle kunna vinna var det ingen som trodde.
Men något var annorlunda den här gången.
Tony Blair och hans tredje väg hade varit fantastiskt framgångsrik gällande att vinna nationella val, samtidigt hade åren med Tony Blair urholkat stödet bland partiets kärnväljare. Det fanns sedan länge en grupp vänstermänniskor som inte längre kunde identifiera sig med Labour. De ville ha en mer radikal ekonomisk politik och ett parti som gjorde upp med den Amerika-kramande utrikespolitik som hade lett in i Irak.
Dessa personer samlades nu runt Corbyn.
Protestsångaren Billy Bragg gick med i partiet igen. Bara en sån sak.
Tusentals aktivister betalade tre pund och blev supportrar. Allt för att kunna rösta på Corbyn: denna högst medelmåttiga talare utan egentlig erfarenhet av annat än att vara parla-mentsledamot för Norra Islington. Den mest typiska kommentaren från Corbyns supportrar under dessa månader var: ”Jag håller inte med honom om allt, men han står i alla fall upp för det han tror på.” Och deras entusiasm var påtaglig. Ibland rent av fanatisk. Samtidigt hade ingen av de andra kandidaterna något mer inspirerande att säga än att de var ”mer valbara än Jeremy”.
Och så kom det sig att Jeremy Corbyn valdes till Labourledare med en rungande majoritet. ”Han kommer att vara
ute innan jul”, sa kommentariatet.
Men kommentariatet hade fel.
Jeremy Corbyn sitter där han sitter.
Den nye partiledaren har ofta jämförts med Michael Foot, Labourledaren som förlorade mot Margaret Thatcher 1983. Jämförelsen haltar dock betänkligt. Michael Foot må ha gått till val på ett tydligt vänsterbudskap men han kom från den mjuka vänstern inom Labour, inte den hårda. Han hade varit minister i två regeringar och hade stöd i parlamentsgruppen.
Jeremy Corbyn är något annat. Trots sina 32 år i parlamentet har han aldrig ens varit ordförande i ett utskott. Han har alltid sett sin roll som någon som proteströstar och går emot partipiskan. Inte någon som driver politik. Att Corbyns första månader skulle fyllas av kaos, inkompetens och avhopp var antagligen oundvikligt.
Trots detta har han bit för bit lyckats koppla greppet om partiet.
Vad Corbyn exakt står för är inte helt lätt att säga. Labourledaren har fått mycket kritik för att inte ha hållit något linjetal. Ingen har definierat hans projekt.Under ledarskapskampanjen var det hela relativt tydligt. Jeremy Corbyn var mot ekonomiska nedskärningar, mot militära interventioner, mot att förnya Storbritanniens kärnvapenprogram och mot universitetsavgifter för studenter.
Sedan dess har det varit betydligt mer rörigt.
Gällande den ekonomiska politiken har Jeremy Corbyn tillsatt en grupp ekonomer som ska försöka jobba fram ett ekonomiskt alternativ, men de stora konflikterna har handlat om utrikespolitiken.
Detta är inte alls ovanligt inom Labour: 2003 års parlamentsomröstning om Irakkriget är fortfarande ett öppet sår och 2006 var det Tony Blairs stöd för Israel i Libanonkriget som till slut tvingade fram hans avgång.
Jeremy Corbyn vill se total kärnvapennedrustning i Storbritannien och motsätter sig alla former av militära interventioner. Stora delar av Labour har en annan syn. Dessutom har Jeremy Corbyns nära relationer till organisationer vilka stött allt från ira till diverse diktatorer i kampen mot ”USA-imperialismen” orsakat kontrovers.
Labour må skrika, bråka och tjafsa just nu men att någon skulle utmana Corbyn på allvar är osannolikt. Dessutom börjar denne 66-åring tycka att det är roligt att vara partiledare.
Labour under Jeremy Corbyn kommer dock aldrig att vinna något nationellt val. Partiet hade nu i januari det lägsta stöd i opinionen som något oppositionsparti har haft sedan de regelbundna mätningarna startade på 1940-talet. Väljarna ser Corbyn som en övervintrad vänstertomte och Labour uppfattas som mer splittrat, mer extremt och mer olämpligt som regeringsparti än på decennier. Samtidigt gör Storbritanniens kandidatbaserade valsystem att partiet mycket väl kan fortsätta vinna på lokal nivå.
Nu i maj är det tio olika val i landet, allt från parlamentsval i Skottland (där Labour inte har någon större chans) till borgmästarval i London. Här i London leder Labours Sadiq Khan. Han såg visserligen fullständigt skräckslagen ut när Jeremy Corbyn från scen ropade att de skulle ”kampanja ihop” (Khan har distanserat sig från Corbyns ekonomiska budskap) men samtidigt kan han mycket väl gynnas av att många unga har blivit partimedlemmar tack vare Corbyn.
Det kommer helt enkelt finnas fler aktivister att mobilisera. Labour har under Corbyn blivit än mer koncentrerat runt just London. De nya medlemmar som har tillkommit är i hög grad storstadsmedelklass. Inte de som i optimism röstade fram Tony Blair en gång i tiden, utan deras missnöjda barn. Arga på ojämlikheten, trötta på politiker som bara snackar och desperata efter något som låter annorlunda.
Det är bara någon kilometer mellan Tony Blairs Islington och Jeremy Corbyns. Labourpartiet har svängt från den ena till den andra, till synes på bara några månader.
I själva verket är det resultatet av en lång process.
Ett långt och smärtsamt misslyckande längs den tredje vägen.
I en tid när vänstern mer än på mycket länge skulle behöva formulera trovärdig och radikal politik har man gått bort sig i illusionen att man kan få det ena utan det andra.
Antingen politik som är trovärdig utan att vara radikal, vilket Tony Blair stod för när han var som sämst.
Eller som i Jeremy Corbyns fall: att man kan vara radikal utan att samtidigt vara trovärdig.
Katrine Marçal
är frilansjournalist och författare
