Palestina, Ukraina, Filippinerna, Serbien och Hongkong. Platserna skiljer sig åt både geografiskt och kulturellt och för många skulle nog skillnaderna vara större än likheterna. Samtidigt finns det något som förenar platserna – den fackliga kampen. I Ramallah, Palestina, arbetar Democracy and Workers’ Rights Center för att motverka godtyckliga uppsägningar på arbetsplatser. På Filippinerna kämpar fackförbundet SENTRO för att unga inte ska tvingas jobba gratis utan lön innan arbetsdagen ens börjat. Där är möjligheten att tacka nej till obetalt arbete likställd med att aldrig mer vara välkommen tillbaka.
I Hongkong tar fackförbundet HKCTU många politiska strider för den yttrandefrihet som landet lyckats behålla under Kinas repressioner. Nyligen lyckades de, efter hårda påtryckningar mot kinesiska myndigheter, få fem fängslade kvinnorättsaktivister släppta. I Serbien arbetar landets fackförbund för att kvinnor ska ses som självklara kandidater inom allt från fackklubben till politiska församlingar. Men arbetet sker i motvind, i ett klimat där jämställdhetsdiskussioner ofta möts av skepsis och bristen på framsteg med undanflykter.
I Ukraina har kriget mot Ryssland satt sina spår. Minimilönerna har rasat, med förödande konsekvenser för de människor som redan tidigare hade svårt att leva på sin inkomst. Facket kräver att minimilönerna höjs för att stimulera den inhemska ekonomin och göra livet drägligare för tusentals människor.
I tider av religiösa och etniska motsättningar är det lätt för en högerpopulistisk opinion att plocka enkla poänger på människors olikheter. Samtidigt ser vi över hela världen exempel på kampen för ett rättvisare arbetsliv. Ojämlika villkor och maktlösa arbetstagare är ett globalt fenomen — och kräver globala lösningar. Att stora multinationella företag enkelt kan flytta produktion från ett land till ett annat är ingen nyhet, men för första gången sedan arbetarrörelsen bildades möjliggör den tekniska utvecklingen att gräsrötter världen över kan samarbeta. Den lokala fackföreningen är inte längre ensam utan kan samla stöd från en global rörelse som för var dag blir alltmer snabbfotad.
Ibland beskrivs utvecklingen som att en teknisk revolution hastigt ska möjliggöra enorma förbättringar för organiseringsmöjligheten. Men det som skett de senaste tjugo åren är snarare en smygande förändring som gjort organiseringen global. Såväl plattformar som metoder för kommunikation kommer givetvis förfinas och utvecklas ytterligare de kommande decennierna, men det faktum att det blir allt svårare
för arbetsgivare och stater att dölja övergrepp visar att världen krympt. Nittiotalets diskussioner om det ”glokala” samhället, som kombinerar det lokala och globala, har på många sätt redan förverkligats.
Steget är fortfarande långt till en värld där enskilda arbetstagare har friheten att få ut värdet av sitt arbete och kontrollera dess villkor. Men hindret för att nå dit är inte som förr de geografiska avstånden. Snarare är det att visa att ojämlikheten i nästan hela världen ökar och är ett symptom på ett skevt maktförhållande mellan kapitalägare och arbetstagare. Och om insikten sprider sig finns verktygen för att åstadkomma verklig förändring redan på plats.
Magnus Nilsson
är kommunikationschef vid Olof Palmes internationella center.
