Du har väl valt att leva jämställt, va? Du har väl gjort de rätta valen så att du sitter där med fast jobb, tjänstepension, frisk kropp och en partner som delar på föräldraledigheten? Inte? Men skyll dig själv då.
I vår nyliberala era faller allt fler områden under marknadens lagar: välfärden, akademin och våra relationer. Till och med vår tid har blivit en handelsvara. Skolor och hemtjänst ska väljas, forskningen värderas utifrån kvantitativa mått och relationer upprätthållas med sociala medier. Samma medier som utformas slugt för att hålla oss fast vid mobilerna allt fler av dygnets timmar, till kapitalets förtjusning.
Nyliberalismen kom som ett svar på två problem som ansågs höra samman: välfärdsstatens styrelseskick och hur detta skapat medborgare som inte accepterar sitt eget ansvar. Välfärdsstatens kollektiva och politiska lösningar har övergått till ett system där just individens eget ansvar står i centrum och gjort styrande till att blott ge ramar och förutsättningar för att marknader ska fungera. För att uppnå jämställdhet och krossa förtryck måste medborgarna nu bara välja rätt. Eller?
Att nyliberalismens framfart påverkat och påverkar vår tillvaro menar genusvetaren Siv Fahlgren, sociologen Katarina Giritli Nygren och litteraturvetaren Anders Johansson, alla vid Mittuniversitetet, är obestridligt. De har valt att titta på hur nyliberalismen försvårar feministisk organisering och jämställdhetsarbete och utgår från såväl arbetsmarknaden och politiken som den egna akademin.
Med marknadstänkandet följer en värdegrund där värden som produktivitet och framgång står högt. I ett sådant system kommer alltid den privilegierade gynnas: den som är man, vit, frisk, utbildad och heterosexuell. Andra perspektiv skrotas eller osynliggörs. Författarna till boken menar att nyliberalismen förstärker maktordningen »det normala« som filosofen Michel Foucault myntade.
Att vara normal och inte »i utanförskap« blir i Foucaults mening en maktposition. För att inte riskera att hamna i utanförskapets bakgårdar känner många en stress över att välja rätt. Om du trots allt inte lever upp till det normala har du dig själv att skylla – du borde ha valt annorlunda. Nyliberalismen gör »utanförskapet till en individuell risk som också föreslås hanteras på individuell nivå, samtidigt som den framträder som en given okontrollerbar kraft, och inte som en effekt av rådande maktordning«, menar författarna.
Valfriheten, eller »valtvånget«, som åläggs medborgarna utifrån vad marknaden bestämt begränsar möjligheten att se andra alternativ för samhällsordning, vilket i sin tur är något som marknaden kräver för att kunna ta över allt fler områden i människors tillvaro. Det är svårt för den deltidsarbetande undersköterskan som tar hand om sina anhöriga att se något annat alternativ än att acceptera en värdelös pension – hon har ju gjort det valet. Hon borde ha valt en annan utbildning. (Ja, varför gjorde hon inte det? Eller andra föräldrar?)
Nyliberalismen utmanar feminismen genom att undergräva kollektivt motstånd och osynliggöra potentialen i politisk förändring, menar författarna. Samtidigt som den västerländska feminismen före nyliberalismens intåg många gånger glömde eller förbisåg erfarenheter som delades av rasifierade eller personer med funktionsvariationer. Jämställdhet kan inte bara handla om att räkna huvuden. Feminismens uppdrag måste vara att rubba de maktordningar och styrskick som hela tiden pånyttföder förtryck, enligt författarna.
Men när författarna ska presentera strategier för att möjliggöra feministiskt motstånd, går skriften över från knivskarp analys till mediokra förslag som rör förhållningssätt. Ett av dem är att som individ, akademiker och aktivist välja (så klart!) en ambivalent hållning där man både försöker skapa kollektivt motstånd och dra individuell nytta av systemet. Där man ser fördelar både med att tala strikt om kön som diskrimineringsgrund och se till fler erfarenheter än blott de binära (jämför klass- och »idenitetspolitik«-debatten) och att denna ambivalens öppnar upp för kloka tankar.
Men var är förslagen som på riktigt kan rulla tillbaka nyliberalismens intåg? Ska vi acceptera ekonomism på allt fler områden eller ska vi sätta ner foten – hit men inte längre? Skrota NPM och skolvalet till att börja med. Reglera finansmarknaderna. Förbjud vinster i välfärden. Gör det opolitiska politiskt igen! Vi har viktigare saker att göra än att välja, glo i telefonen och banna oss själva dagarna i ända.
Text: Madeleine Bengtsson, är journalist och medlem i Tidens redaktionsråd
