Min första politiska insikt var enkel: Jag var inte sosse. Det var så det fungerade i Avesta. Man kom på om man kände sig hemma i partiet som då styrt kommunen oavbrutet sedan den allmänna rösträttens införande – eller inte.
I tidningsvärlden är liberala dagstidningar ofta starka där socialdemokratin också är det. Ångermanland, Ådalen, Dalarna, Bergslagen – mitt tidiga yrkesliv har utspelat sig där det gamla Sverige dröjer sig kvar. 50 procent är inte utopi utan realitet, både när det gäller tidningarnas hushållstäckning och maktpartiets bas i väljarkåren.
»Hatkärlek« är ett märkligt ord, men beskriver nog ganska väl liberalers historiska relation till socialdemokrater. Det fångar i alla fall mina egna känslor. De senaste decennierna har accentuerat de politiska skillnaderna. I vissa fall, som på skatteområdet, är de överdrivna. Men nu befinner vi oss i en tid där det är smärtsamt uppenbart att viktigare saker står på spel än om välfärdsstaten, på marginalen, ska bli större eller mindre. Därför behöver vi idépolitiskt samtal som förs utan blockpolitikens vanliga konfliktlinjer. Dessa är ändå i rask takt på väg att bli obsoleta.
Viljan att markera distans mot socialdemokratin, och de liberala partiernas strävan efter en »borgerlig« identitet och regeringsduglighet, har tyvärr lett till viss liberal förslappning när det gäller synen på individ och struktur, samt selektiv amnesi när det gäller de
hinder som kan hamna i frihetens väg.
Det borgerliga narrativet bärs av individens förmåga att ta makten över det egna livet: Ryck upp dig och var din egen lyckas smed, lyder budskapet. Men även om en sådan beskrivning fungerar bättre i dag än för 50 år sedan, så är det i bästa fall naivt att inte erkänna de strukturer som även år 2017 utgör betydande hinder i människors sökande efter frihet. Klass (eller »socioekonomisk bakgrund«, som det heter i liberal dagspolitik), etnicitet och funktionsnedsättningar spelar alltjämt alldeles för stor roll för vilka förutsättningar människor har att söka den egna lyckans väg. »Det glömda Sverige« glöms fortfarande bort. Därtill har jämlikheten, i termer av vilka förutsättningar en människa har att resa från det sammanhang hon fötts till, åter fått sig en geografisk dimension där stad skiljs från lands- och glesbygd.
Lika illa är det när det gäller synen på auktoriteter. För om socialdemokrater historiskt sett har varit blinda för den ofrihet som offentliga myndigheter kan orsaka enskilda så har många liberaler i Alliansens tidevarv gravt underskattat faran i att låta privata företag och intressen få stor makt över människors liv. Ett sådant inflytande är därtill mindre legitimt, då privata institutioner saknar de offentligas strukturer för makt, inflytande och insyn.
På arbetsmarknadsområdet har liberaler låtit en, i och för sig ofta välgrundad, misstro mot fackförbund (och främst lo) översättas i ett generellt motstånd mot fackföreningstanken. Det är som om liberaler av princip skulle vara emot att arbetstagare organiserar sig för att möta starka motparter på arbetsgivarsidan. Det är förstås felaktigt.
Samhället förändras, men även i »kunskapssamhället« är (viss) trygghet en förutsättning för frihet.
Text: Gabriel Ehrling
