I september 2008 gick banken Lehman Brothers i konkurs och finanskrisen briserade. Kraschen blottade finanssektorns framträdande roll i ekonomin, liksom de nästintill astronomiska ersättningar och den spekulation med människors och staters tillgångar som varit norm. Finanskris övergick för Europas del i eurokris, akut och intensivt från våren 2010. Har det medfört att socialdemokratiska partier i Europa har vunnit val? I huvudsak nej. Har det medfört en förändring i synen på finansmarknaden och den ekonomiska politiken? I huvudsak nej.
Väljarflykten
Om man tittar på de västeuropeiska länder där socialdemokratin haft en stark ställning under efterkrigstiden så är bilden tydlig. I de nationella val som hölls närmast före finanskrisen var den genomsnittliga röstandelen för socialdemokratiska partier 31,6 procent. Genomsnittet baseras på de länder som var medlemmar i eu före 2004, undantaget Irland och Luxemburg. I de senaste nationella valen är samma andel 24,3 procent. Socialdemokratin i dessa länder har alltså förlorat väljare på krisen. Beaktar man hur svag ställning socialdemokratin har i många av de nya medlemsstaterna i eu blir resultatet än mer slående. I Polen klarade inte ens socialdemokratin, eller något annat parti till vänster, att nå över spärrgränsen.
Socialdemokraterna i Europa verkar inte vara i toppform.
Statsvetaren Johannes Lindvall har jämfört de elektorala konsekvenserna av den stora depressionen 1929–1933 med den stora recessionen 2008–2013. Hans studie, som baseras på alla vid tidpunkten demokratiska system, når slutsatsen att högern initialt gynnats bland väljarna medan det efter en tid kommit en rörelse vänsterut. Och visst, det finns länder där vänstern vuxit under krisen. Det är dock inte alltid renodlat socialdemokratiska partier som står för uppgången, och den sker inte överallt.
Bland de få socialdemokratiska partier i Västeuropa som gått framåt och kunnat bilda regering under krisen finns franska ps, som ökade med knappt 5 procentenheter till 29,4 procent i valet 2012. Resultatet bör rimligen tolkas mot bakgrund av den starka kritik som fanns mot den då sittande presidenten Nicolas Sarkozy och dennes högerregering. Det franska valsystemet gynnar dessutom starkt de två huvudsakliga blocken och stänger i allt väsentligt ut partier som Front National. I Italien har vänstern varit i regeringsställning på senare år.
I Nederländerna tappade Arbetarpartiet (pvda) först många röster i valet 2010, främst till ett framväxande vänsterparti (SP), för att återigen öka 2012. I dag ligger stödet på omkring 20–25 procent. I Danmark har Socialdemokraterna legat stabilt runt 25 procent under krisen, trots en period i regeringsställning.
I övriga länder har socialdemokratin sett sitt röststöd minska. Det är anmärkningsvärt. I det hårt drabbade Grekland har Pasok gått från att vara en dominerande politisk kraft med 44 procent av rösterna 2009 till att endast nå 4,7 procent i valet 2015. Spanska psoe har sett sitt stöd stadigt dala från 43,8 procent 2008 via 28,8 procent 2011 till 22 procent hösten 2015. En liknande, om än inte lika kraftfull,
förändring finns i Portugal. Socialdemokraterna i Finland lyckades endast samla 16,5 procent av rösterna 2015. För svenska Socialdemokraterna är fallet något mindre dramatiskt: 35 procent i valet 2006, 30,7 procent 2010 och 31 procent 2014.
Socialdemokratins väljarmässiga utveckling i Europa kan ses i ett längre perspektiv. De nordiska S-partierna stack ut under de första decennierna efter andra världskriget, då det genomsnittliga stödet låg på över 40 procent för att börja falla på sjuttiotalet. I kontinentala Europa steg stödet gradvis från runt 30 procent efter kriget och fram till slutet av sjuttiotalet, därefter har det minskat. I Sydeuropa stiger stödet mer påtagligt från lägre nivåer under efterkrigstiden till nivåer runt 30 procent i dag. Sammantaget är därför bilden delvis den av konvergens. Ingenstans i dagens Europa kan socialdemokrater nå upp till nivåer över 40 procent. I gengäld har socialdemokratin stärkts i vissa länder där den tidigare varit svag.
Socialdemokratin gynnas inte av att vara i opposition
Vi tar oss tillbaka till vår samtid och frågar: varför har socialdemokratin inte tjänat på de senaste årens kris? En anledning skulle kunna vara att dessa partier varit i regeringsställning och därför blivit straffade av väljarna för den ekonomiska nedgången. Så är dock inte fallet. Visst finns det anledning att tro att brittiska Labour straffades för långt regeringsinnehav i valet 2010, där de backade med drygt 6 procentenheter. Tyska SPD:s tapp på drygt 11 procentenheter i valet 2009 kan tolkas på samma sätt. Studier visar att the cost of ruling – hur mycket regeringsställning drabbar partier i val – tenderar att öka över tid. Samtidigt är mönstret inte så enkelt. I många av länderna har socialdemokratin inte varit i regeringsställning, men inte heller från oppositionens mer tacksamma utgångspunkt lyckats mobilisera ett ökat stöd.
Utmanarpartierna
I stället är det en synlig trend att de etablerade partierna i mitten av partisystemen – mainstream-partierna – i allt högre grad utmanas av uppstickare. Dessa partier är av varierande karaktär. I nordvästra Europa ser vi en stark mobilisering av radikala högerpopulistiska partier. Flera av dessa partier, såsom franska Front National eller österriska FPÖ, har funnits med länge. Andra, som Sverigedemokraterna, fick sitt genombrott i närtid. Även om det finns variationer inom denna framväxande partifamilj är det ett par attityder som förenar: antietablissemang och främlingsfientlighet. I södra Europa utmanas de etablerade partierna främst från vänster i form av partier som Syriza i Grekland, Podemos i Spanien och, om än delvis ett annorlunda parti, Movimento 5 Stelle i Italien. Ett gemensamt drag för partierna är en kritik av etablissemanget, korruptionen och åtstramningspolitiken. Sammantaget är alltså bilden att de etablerade partierna utmanas. Vissa nya politiska partier gör sitt inträde i folkvalda församlingar, andra ser sin väljarbas öka. Självklart finns det fall där dessa nyare partier backar men överlag är mönstret det av en tilltagande fragmentering av partisystemen. Få av de etablerade partierna blir nämligen helt utan representation, med undantag för de tyska liberalerna fdp. Trenden skapar en situation där det parlamentariska arbetet och regeringsbildningar försvåras – med svaga regeringar som följd.
Partiernas kris
Betyder detta slutet på partidemokratins tidsålder? Peter Mair argumenterar i den postumt utgivna boken Ruling the Void: The Hollowing of Western Democracy att partiernas roll i demokratin är i gungning och att en anledning är partierna själva. Minskat valdeltagande, färre partimedlemmar, färre som identifierar sig med partierna, mer lättrörliga väljare, lägre valdeltagande, lägre tillit till partier är alla tecken på att medborgarna drar sig undan från partierna. Samtidigt har de etablerade partierna gått från att vara en del av civilsamhället till att i allt högre grad växa samman med staten. Partierna blir alltmer beroende av offentliga medel, politikerna alltmer del av en professionell klass,
partierna allt mindre bärare av sociala skiljelinjer.
En annan forskare, sociologen Colin Crouch, pekar på en liknande tendens i boken Postdemokrati, där han pekar på framväxten av en elit som rör sig ledigt mellan politik, näringsliv och professionell påverkansindustri. I partidemokratins bästa stunder kunde partierna kombinera institutionella funktioner med deras representativa roller. När partierna påverkas av idén om att alla väljare är potentiella väljare för just det egna partiet växer catch-all-partiet fram. Då blir det logiskt att koncentrera politiken på de tänkta marginalväljarna, de som befinner sig i politikens mitt och kan få majoriteter att tippa åt ena eller andra hållet. Konsekvensen blir en sorts centrism som gör skillnader otydliga och där det blir lättare för nya partier att bryta igenom. Synsättet är möjligen alltför starkt påverkat av relativt stabila konfliktmönster och tvåparti- eller två-blockskonkurrens. Minskad ideologisk polarisering på vänster-högerskalan kan vara en gynnsam miljö för aktörer som konkurrerar med en ny fråga eller med en annan dimension.
Ansvarsdogmen som belastning?
Peter Mair gör en distinktion mellan partier som är responsiva och ansvarstagande. Han menar att dessa två roller glider alltmer isär. Medan vissa partier, de som främst konkurrerar om regeringsmakten, främst betonar den senare rollen växer nya partier fram som entydigt fokuserar på responsiviteten med folkopinionen. De senare ryms ofta inom termen populistpartier. Efter ett par decennier där europeisk politik dominerats av konkurrens mellan två tydliga block ser det nu ut som två block som konkurrerar om regeringsmakten – med sjunkande gemensam röstandel – och en tredje kraft som inte vill ha eller inte får tillträde till regeringsarenan. Det skapar därmed en något skev, tripolär politisk konkurrens.
Det finns uppenbara risker med etablerade partier som entydigt betonar ansvar. I vissa frågor finns en opinionsmässig klyfta mellan väljare och valda, som EU, dödsstraff och invandring. Det behöver i sig inte utmana partierna, så länge den fråga som opinion och folkvalda går i otakt med är av mindre vikt. Historiskt har partisystemens stabilitet kunnat bevaras då partierna haft en förmåga att fånga upp nya frågor och utöva kontroll, det vill säga kunna styra den politiska dagordningen. Båda dessa förmågor verkar vara satta under press. Väljarna förhåller sig friare till vad som finns på dagordningen, vilket kan tolkas i termer av auktoritetsurgröpning eller individualisering. Det blir därför svårare för partierna, enskilt eller gemensamt, att försöka styra den politiska dagordningen. Om väljarna dessutom uppfattar det som att skillnaderna mellan de etablerade partierna längs exempelvis vänster-högerskalan är små blir politikens relevans mindre.
Politikens roll och risken för avpolitisering
Denna utveckling blir särskilt utmanande för socialdemokratin, som varit direkt beroende av möjligheterna att förändra samhället med politik. Sheri Berman beskriver det som ”the primacy of politics”, politikens företräde. Under de senare decennierna har många påpekat hur flera samhällstendenser leder till avpolitisering. Bland dessa tendenser finns europeisering, marknadisering, New public management, juridifiering och delegering till oberoende instanser.
Dessa reducerar förutsättningarna för politiken att med demokratins medel påverka samhällsutvecklingen. Denna utveckling tenderar att bli mindre hotfull för den politiska högern än för vänstern, vars själva raison d’être är förändring med politikens hjälp. Komplexiteten gör också att logiken för politisk representation förskjuts från att främst ge mandat till att främst utkräva ansvar. Politiska partier kan då bli återhållsamma med att utfärda stora löften eftersom man vet hur komplext och svårstyrt det är.
Finns det en egen analys?
I spåren av finans- och eurokris är det tydligt att det i många väljares ögon varit svårt att urskilja centrala skillnader i den ekonomiska politiken mellan center-vänstern och center-högern. I många val har socialdemokratin framstått som en något mildare försvarare av åtstramningspolitiken, men inte som något i grunden annorlunda. I ett komplext politiskt system som EU – i synnerhet för de länder som har euron – blir det logiskt för etablerade partier som strävar efter regeringsmakten att inte gå fram med radikala förslag. Samtidigt är det något underligt att europeisk socialdemokrati inte ens verkar ha någon egen, självständig tolkning av vad som sker.
Statsvetaren och publicisten Herbert Tingsten påpekade i sina studier av ideologier att ”verklighetsomdömena spela huvudrollen”. Översatt till samtiden skulle man kunna säga att partier som inte självständigt, övertygande och trovärdigt kan analysera och tolka sin samtids problem får svårt att vinna väljare. Att på ett intressant sätt tolka verkligheten blir att påverka dagordningen, även om alla önskvärda lösningar inte står till buds. Det verkar som om socialdemokratins analytiska kapacitet och förmåga till politikutveckling brister.
De nya konfliktlinjerna
När en viss konfliktlinje minskar i relevans står alltså de etablerade partierna inför en utmaning. Den socioekonomiska vänster-högerskalan har dominerat i många västeuropeiska partisystem. Men på senare decennier har den alltmer kommit att utmanas av en annan dimension, som omväxlande kallas för den postmateriella dimensionen eller GAL-TAN. Polerna utgörs där av grön-alternativ-liberal respektive traditionell-auktoritär nationalistisk. Denna nya dimension utmanar de etablerade partiernas strävan efter att kontrollera den politiska dagordningen och hotar också sammanhållningen i politiska rörelser. Inom den bredare vänstern skapar det nya konfliktlinjer och problem med att formulera ett politiskt alternativ för breda lager.
Hanspeter Kriesi med kolleger har i ett flertal forskningsprojekt visat att de nya konfliktlinjerna går att tolka som en följd av globalisering och/eller europeisering. Det finns väljargrupper som ser öppna gränser och fri rörlighet som stora möjligheter, men också grupper som främst ser hot och värderar andra frågor högre. I denna kontext växer frågor som identitet och invandring fram. För socialdemokratin är denna ekvation inte helt enkel; man vill å ena sidan nå väljargrupper som befinner sig på den ena sidan av denna framväxande dimension, men inte stöta bort väljare på den andra sidan. Frågan är hur det låter sig göras. Hittills verkar inga europeiska social-demokratiska partier ha något vinnande recept.
Hur bilda regeringar?
För att knyta an till ingången i artikeln så minskar socialdemokratiska partiers röstandel på många platser. Om dessa förluster i huvudsak går till partier som befinner sig på politikens vänstra planhalva är förutsättningarna för regeringsmedverkan alltjämt goda. Men i de länder där framväxten av höger-populistiska partier är starkare reduceras möjligheterna. Alternativen som står till buds är att samarbeta med andra partier eller, om möjlighet finns, regera i minoritet. Problemen med bredare koalitioner som i Tyskland och Österrike ligger i att den egna politiska profilen urvattnas, vilket i sin tur ytterligare kan stärka utmanarpartier. Svaga regeringar med liten parlamentarisk bas gör det svårt att faktiskt få politiskt genomslag. I linje med argumentet om politikens roll för socialdemokratin blir det särskilt utmanande.
Den europeiska vägen
Socialdemokratin i de västeuropeiska länderna har sammantaget inte lyckats särskilt väl med att använda de senaste årens ekonomiska kris till sin fördel. Mobilisering i form av protester mot finansmarknaden eller åtstramningspolitik verkar i huvudsak ske utanför de etablerade partierna, i nya partier eller sociala rörelser. Och om man vänder sig till de nya medlemsstaterna ser utvecklingen för europeisk social-demokrati om möjligt ännu sämre ut. I flera av dessa länder växer politiska krafter med en dagordning som ifrågasätter den liberala demokratins grundvalar, såsom i Ungern och Polen. Och i flera av dessa länder är socialdemokratin mycket marginaliserad, eller tenderar att utvecklas i en riktning som gör det än svårare att se en gemensam europeisk socialdemokratisk politisk kraft.
Förutom de många problem som eu brottas med finns också stora skillnader i vad den europeiska socialdemokratin vill med eu. En stor del av de socialdemokratiska partiernas strävanden är alltjämt förknippade med den nationella nivån. Vissa hoppas på en gemensam europeisk idé, men frågan är om förutsättningar för ett sådant projekt finns?
I alla händelser har europeisk socialdemokrati en stor gåta att lösa: hur kunde man misslyckas med att mobilisera stöd i följderna av finans- och eurokris? Jag har försökt peka på några aspekter: bristen på egen och övertygande samhällsanalys, svårigheterna att förhålla sig till en förändrad politisk dagordning, ett möjligt överdrivet fokus på ett diffust ansvarstagande samt en otillräcklig politikutveckling.
Går det att vända trenden?
Även om många socialdemokratiska partier i Europa brottas med problem är det inte förutbestämt att det kommer att fortsätta. En utmaning som före-faller särskilt stor handlar om politikens utrymme och tendenserna till avpolitisering. Avpolitisering och begränsningen av politikens räckvidd när det gäller att åtgärda centrala samhällsproblem kan leda till att andra frågor politiseras, ofta på platser utanför den traditionella politiken.
Alltmer fragmenterade partisystem förändrar förutsättningarna för samarbeten. Konfliktlinjerna tenderar att gå lite på tvärs med varandra, vilket gör politikutveckling svårare. Under 1900-talet brukade just partiernas förmåga att absorbera nya frågor och omtolka dem i egna termer ses som en förklaring till partisystemens stabilitet. Kanske har de etablerade partierna tappat denna förmåga? Därmed försvåras möjligheterna att kontrollera den politiska dagordningen. Många ordinerar i en sådan situation tydligare ideologisk polarisering. Dock är det osäkert om det skulle få den önskade effekten. Det krävs nämligen att väljarna uppfattar konfliktfrågorna som relevanta och viktiga. Om vissa partier intensivt träter om något som väljarna inte uppfattar som den centrala frågeställningen kan den önskade effekten utebli. I stället bör kanske de etablerade partierna bli bättre på att ringa in samhällsproblem, tolka sin samtid, etablera verklighetsbilder och föreskriva förändringar.
Göran von Sydow, statsvetare
