Den nuvarande ekonomiska situationen i Grekland är ohållbar. Trots att den grekiska regeringen genomfört stora besparingar och nedskärningar fortsätter statsskulden att öka och är nu högre än någonsin tidigare. Missnöjet över den politik den så kallade EU-trojkan, bestående av IMF, ECB och EU-Kommissionen, har tvingat landet att föra är gigantiskt och riskerar att förlänga landets långvariga kris än mer.
Om inte Europas makthavare är villiga att erkänna sin skuld i den grekiska tragedin och förhandla fram en mer human låneuppgörelse, blir det antagligen svårt att motivera grekerna till att stanna kvar i EMU. Inte minst eftersom den nye premiärministern Alexis Tsipras, har lovat det grekiska folket att åtstramningspolitikens tid är över.
Vänsterpartiet Syriza blev alltså inte helt oväntat den stora vinnaren i det grekiska extra-valet, med 36 procent av rösterna och 149 av 300 mandat i Hellenska parlamentet. Partiet var därmed en hårsmån från egen majoritet, men behövde bara sondera i partiterrängen några timmar innan det blev klart att man avser bilda en koalitionsregering ihop med högerpopulistiska Anel, som fick strax över 4 procent och 13 stolar i parlamentet. Diskussionen om de avgrundsdjupa ideologiska och inrikespolitiska skillnader som föreligger skjuts väl fram tills man tagit itu med den gemensamma fiende som möjliggjort denna oheliga allians; EU-trojkans åtstramningspolitik.
Bejublade Syrizaledaren Alexis Tsipras, numer också betraktad som nationens frälsare, har länge uttryckt sin avsky för det ekonomiska stålbad grekerna tvingats underkasta sig sedan kollapsen 2008-2009. Under tidigare kampanjer har han talat om hur ”det ruttna etablissemanget och dess dominans över Grekland kommer att upphöra”. När det under valnatten stod klart att Syriza vunnit förklarade Tsipras att ”fem år av förnedring och smärta nu ska få ett slut”. Detta bland annat genom förstatliganden, lönehöjningar, pensionshöjningar, fler jobb i offentlig sektor, återinförande av pensioner och fler statliga stimulanser i den grekiska ekonomin. Utöver detta vill Tsipras förhandla sig till en halvering av den nuvarande skulden, vilket är är välkommet. Åtstramningarna verkar inte alls ha tjänat sitt syfte utan istället cementerat skuldsituationen ytterligare, med massiva sociala konsekvenser som följd. Det stora problemet är bara att det var den trehövdade borgenären som från början var den som beordrade dessa åtgärder i motprestation för nödlånen. Oddsen att EU-trojkan helt sonika ger upp sina motkrav och går med på en skuldavskrivning är tämligen höga.
Krisens bakgrund är en mångfacetterad sådan, men bottnar i en cocktail av decennielång statlig institutionell dysfunktion, korruption, nepotism och oansvarig spekulationspolitik. Något som flera europeiska ledare, bland annat Angela Merkel, under nödlånsförhandlingarna påpekat måste upphöra. Såhär i bakspegeln kan man önska att det ansvarstagande Tyskland delat med sig av sina kloka finanspolitiska insikter redan innan grekerna intensifierade sin ekonomiska självdestruktion. Exempelvis kunde de ha sagt åt grekerna att inte köpa trasiga tyska ubåtar av Ferrostaal och ThyssenKrupp för tiotals miljarder kronor, inte låta sig förföras av tyska och franska storbankers bedrägliga låneerbjudanden och inte spendera enorma summor pengar på säkerhetssystem från Siemens under de olympiska spelen i Aten. Listan kan göras längre men illustrerar hyckleriet i att det land som nu agerar tillrättavisande också är ett land vars privata näringsliv starkt bidrog till den negativa utvecklingen.
När Tsipras talar om förnedring och smärta är det alltså ingen överdrift. Frågan är bara hur han planerar att infria sina vallöften under nuvarande förutsättningar. Hela den grekiska statsapparaten är beroende av nödlånen och någon reträtt från EU-håll är inte att vänta. Om Tsipras verkligen menar allvar med sina löften om att skrota åtstramningspolitiken återstår omförhandling av lånevillkor eller ett utträde ur EMU. Det senare framstår som ett alltmer rimligt och långsiktigt alternativ. Särskilt med tanke på att EU-trojkans främsta bidrag är pengar och inte samarbetsvilja.
Benjamin Ivansson, praktikant Tankesmedjan Tiden
