Arbetarrörelsen har länge strävat efter att kvinnor ska arbeta och få egenförsörjning. Men var får hemarbetet plats? Och vem ska utföra det? Madeleine Bengtsson läser en bok om feminism och lönearbete.
»Att ha ett arbete och egen försörjning är grunden för att kunna bestämma över sitt eget liv. Det är alldeles för många kvinnor i Sverige som inte gjort samma resa som kvinnor i Sverige gjorde på 50-, 60- och 70-talet.«
Detta säger finansminister Magdalena Andersson i Dagens Nyheter 1/9. Hon intervjuas med anledning av regeringens satsning på 135 miljoner kronor för att fler utrikesfödda kvinnor ska få arbete. Enligt regeringens kalkyler skulle BNP öka med 1,5 procent och statens finanser stärkas med 37 miljarder om utrikesfödda kvinnor arbetade i samma utsträckning som inrikesfödda.
Regeringens förslag följer en i Sverige lång tradition av att göra kvinnor till lönearbetare. Med egen inkomst och en plats på den viktiga arbetsmarknaden ska kvinnan frigöras och göras oberoende. Först som lönearbetare kan kvinnan bli en medborgare, med de rättigheter som följer.
I Feminism som lönearbete (Leopard förlag 2017) studeras hur just lönearbetet har använts som feministisk praktik. Boken ingår i en (än så länge) trilogi av studier om jämställdhet, som forskningsprojektet Titan vid Umeå universitet tagit fram. Tidigare har Femininism som byråkrati, där jämställdhetsintegrering studeras och Feminism som partipolitik, som följer Feministiskt initiativ i Simrishamn under en mandatperiod, getts ut på samma förlag. En fjärde bok är på gång, där styrning och New public management ska läggas under lupp.
»Resan« som kvinnor i Sverige gjorde under mitten av andra hälften av 1900-talet är något som behandlas i Feminism som lönearbete. Guldåren med tillväxt utan dess like krävde mer arbetskraft och då höll det inte längre att så många kvinnor var hemmafruar.
Arbetsmarknadsstyrelsen och Arbetsmarknadens kvinnonämnd (samarbetsorgan mellan LO, SAF och TCO mellan åren 1951 och 1975) kampanjade genom konferenser över hela landet för att omvända kvinnorna. I radion sändes »Hemmafru byter yrke« med tillhörande studiematerial. Särbeskattningen var ytterligare en knuff.
Att arbetarklassens kvinnor alltid arbetat och slitit obetalt var irrelevant: nu var det lönearbetet som var på tapeten. Mäns levnadssätt ifrågasattes aldrig.
Men vem skulle då ta hand om barnen? Vem skulle laga maten, hjälpa svärmor, sköta tvätten? Vem skulle utföra lönearbetets skuggsida: hem- och omsorgsarbetet? Bokens författare plockar upp olika tänkare och politikers svar på gåtan. Engels talade om att hemarbetet skulle omvandlas till en samhällelig industri. Alvar Myrdal om kollektiviserat hemarbete utanför det privata. S-kvinnor presenterade »Kvarteret Framtiden« (en gång på 70-talet och sen igen vid millennieskiftet), ett förslag om bland annat gemensamhushåll för att underlätta hemarbetet.
Lösningarna blev utbyggd äldreomsorg och förskolor. Sektorer som kom att sluka många av de nya lönearbetande kvinnorna. Här grundlades också den starkt segregerade arbetsmarknaden vi har i dag, där LO-kvinnor får låga pensioner och ett prekariserat arbetsliv i kombination med dålig arbetsmiljö. Kapitalet fick en mer differentierad arbetarklass, som förstärks med förslag om enkla jobb i våra dagar.
Kvinnorna som nu skulle vara frigjorda fortsatte och fortsätter dock att göra merparten av hem- och omsorgsarbetet, enligt SCB:s statistik. Kvinnorna tar ut majoriteten av föräldraledigheten och jobbar deltid för att hinna ta hand om anhöriga. Kvinnorna är dubbelarbetande och följaktligen ofta sjukskrivna.
Det råder en ständig spänning mellan lönearbete och omsorgsarbete. Det ena är något som omhuldas av alla partier, det andra något som ska lösas privat. Det så kallade livspusslet får folk lägga själva och hemarbetet kan med fördel utföras av en utlandsfödd kvinna medelst RUT-avdrag.
Feminism som lönearbete vill problematisera den konsensus som råder kring lönearbetsnormen. Har lönearbetet verkligen frigjort kvinnan eller har hon bara gått från att vara beroende av en man till att vara beroende av en arbetsköpare?
Boken lyfter exempel på kritiker av lönearbetet, däribland italienska marxistiska feminister som ville se hemarbetet som vilket arbete som helst, för att på så sätt kunna förhandla till sig kortare lönearbetstid. Den svenska organisationen Haro valde i stället att kritisera den vikt som läggs vid lönearbete – varför värderas inte föräldraskapet och barns rätt mer?
Kapitalismen behöver arbetare för att skapa mervärde. Kapitalismen är också beroende av nya marknader för att vinsten ska växa. Välfärdsstaten som den är utformad i dag är även den beroende av lönearbetet. Det är alltså logiskt att kvinnor ska lönearbeta i högre utsträckning. Men var ska hem- och omsorgsarbetet få plats? Detta gränslösa arbete, som oftast förknippas med kärlek och sårbarhet. Likväl ett arbete som måste utföras, betalt eller ej. Vem ska göra det och under vilka former?
Det behövs fler feministiska lösningar än rätten till heltid, en ständig tillväxt och RUT-avdrag. Fokus borde ligga på att få män att utföra hem- och omsorgsarbete. I stället satsas miljoner på att fler utlandsfödda kvinnor ska dubbelarbeta ihjäl sig de också. Vem vinner på det?
Text: Madeleine Bengtsson, journalist och medlem i Tidens redaktionsråd
