
Det blir lite väl slängigt ibland, och det saknas en bild av vad organisering kan vara i vår tid, men annars innehåller både Populistiska manifestet och Liten bergspredikan för socialister intressanta tankar om vänstern och framtiden. Mest den senare, skriver Kristin Linderoth.
Den utbredda europeiska och amerikanska populismen är en reaktion på det klassförakt uppifrån som orsakats av de senaste trettio årens maktförskjutning från arbete till kapital. Med ökad ojämlikhet och politikens reträtt växer missnöjet, och det enda sättet att förhindra högerpopulismens framfart är genom en bred, vänsterpopulistisk rörelse. Så skulle man kunna sammanfatta huvudbudskapet i Göran Greiders och Åsa Linderborgs gemensamma debattbok Populistiska manifestet.
Boken består av 151 olika teser om stort och smått i ingen särskild ordning, fördelade på drygt 300 sidor, och avhandlar bland mycket annat migrationspolitik, den oförtjänt hajpade GAL-TAN-skalan, och etablissemangets reaktion på Brexit (»alla lät som om de läste högt ur Jean-Claude Junckers veckobrev«). De skärskådar de liberala politiker (Macron, Clinton, Trudeau) som fått ikonstatus som moderna och progressiva internationalister, och levererar guldkorn som att »när Socialdemokraterna inte vågar säga att kapitalet har makten, kan högerpopulisterna i lugn och ro påstå att det är PK-eliten som bestämmer allt«.
Upplägget och omfånget gör dock boken svår att överblicka, och det är synd. Ett manifest ska ju vara koncist och slagkraftigt för att kunna vara användbart i den politiska kampen. Men det här är egentligen inget manifest i den bemärkelsen, och målgruppen – visar det sig när jag läser Kajsa Ekis Ekmans intervju med författarna i etc (7/5) – är, trots undertiteln För knegare, arbetslösa, tandlösa och 90 procent av alla andra, inte rörelseaktiva och politiskt intresserade, utan »politiker, skribenter och antirasister som är rädda för populism«. Kanske är det därför det handlar så lite om organisering, trots att det är själva infrastrukturen och grundförutsättningen för all politik underifrån.
Även om jag håller med om bokens grundpremisser provoceras jag av den kategoriska attityden, med generaliseringar och tvärsäkra påståenden. Det gäller inte minst förhållningssättet till de kollektiva aktörer som genomgående kritiseras. »Liberalerna« får ju svara för sig själva, men en majoritet av tillfällena när »vänstern« eller »antirasisterna« tillskrivs en uppfattning eller ett agerande invänder jag i marginalen »men vem tycker så?« eller »vem gör så?«. I alla fall inte majoriteten av de som organiserar sig för ett mer jämlikt samhälle. Att kritiken mot »vänstern« ofta är orättvis eller helt saknar förankring i verkligheten går stick i stäv med ambitionen om en vänsterpopulistisk rörelse, som ju måste vara bred, lyhörd och inkluderande. Snarare än vem som har fel bör frågan vara vilka krav vi kan samlas kring, och hur allianser kan byggas. Det är så rörelsen kring Jeremy Corbyn – som lyfts fram som ett positivt exempel – lyckats bli så framgångsrik.
Men för att Corbyn och Bernie Sanders ska passera som vänsterpopulister får Greider och Linderborg tänja en del på den egna definitionen av populism. Ännu konstigare blir det när det framgår att de bara ser vänsterpopulism som något som kan underblåsa missnöje, och därigenom vidga ramarna för vad som är möjligt att göra för de reformistiska rörelser som ska styra samhället. Hur går det ihop med att Corbyn och Sanders de facto är de enda ledande socialdemokrater som i dag driver en reformistisk agenda? Menar författarna att de egentligen inte vill ha makt att genomföra den, utan bara vill röra om i grytan? Det är ju i så fall vad debattörer som Katrine Marçal hävdar, och det helt felaktigt.
I stället för att slå knut på oss själva för att kunna använda uttrycket vänsterpopulism kan vi väl bara säga som det är – att vi behöver en socialistisk vänster?
Göran Greiders egna Liten bergspredikan för socialister behandlar till stor del samma frågor – högerpopulism, migration, nyliberalism, globalisering – men i en annan ton och i annat format. Om Populistiska manifestet stundtals känns som en skrivbordsprodukt verkar Greiders predikan vara författad i rörelse mellan olika politiska möten och samtal.
Det är en behändig bok där kortfattade uppmaningar i punktprogramsform varvas med längre texter om politisk filosofi, socialpolitik och ekonomi. Dessa är skrivna som vore de muntliga appeller, och på så sätt frammanas omedelbart rörelsen som tänkt mottagare och samtalspartner. Boken innehåller också utdrag ur texter och anföranden av progressiva agitatorer genom historien – från arbetarförfattaren Moa Martinson och den antikoloniala teoretikern Frantz Fanon, till den brittiska Momentumrörelsen och den socialdemokratiska kommunpolitikern Sofie Eriksson. I ett brandtal för agitationen som livsnödvändig socialistisk praktik argumenterar Greider för ett återuppväckande av undanskuffade radikala begrepp som socialism, solidaritet, ekonomisk demokrati, vars sprängkraft ökar i takt med att ojämlikheten blir alltmer grotesk.
Liksom i hans och Åsa Linderborgs manifest finns en lite väl stor tilltro till just ordens betydelse, men så har också Greider en särskild blick för det politiska språket, och det gör att jag ändå låter mig dras med. Han sveper över det samtida landskapet, och zoomar in på företeelser som kan tyckas marginella, men som när de förstoras visar sig rymma blixtbelysningar av vårt politiska klimat. Som att ingen politiker längre blir riktigt förbannad, utan på sin höjd finner något »oacceptabelt« (här skulle man kunna lägga till Stefan Löfvens favorituttryck »inte okej«), att det för vänstern så viktiga ordet »radikalisering« kommit att bli synonymt med fanatism och terror, eller att budgetöverskott ju egentligen bara betyder uteblivna reformer. Här avfärdas pratet om »svenska värderingar« förtjänstfullt som »färdiggräddade moralkakor för nyanlända i nationens tjänst«, och den olustiga känsla jag fick av Populistiska manifestets bitvis märkliga formuleringar om flyktingvolymer, tiggeri, mänskliga rättigheter och flyktingsaktivister lättar lite.
Liten bergspredikan för socialister är full av användbara och hoppfulla insikter, som att den ensamma människan aldrig är optimist,
att fröet till socialism finns i vardagens kollektiva praktiker, att idéer aldrig får någon avgörande betydelse förrän de landar hos gräsrötterna och att det är sociala rörelser, inte politiker, som kan förändra samhället.
På sätt och vis är den faktiskt mer av ett vänsterpopulistiskt manifest än boken som bär den titeln.
Text: Kristin Linderoth, är genusvetare och ingår i Tidens redaktion