I höstas skedde den värsta upptrappningen på 26 år i Västsaharakonflikten. Marockanska och västsahariska styrkor stod mindre än 200 meter från varandra, redo att skjuta. Trycket på västsahariska Polisario har stadigt hårdnat. Den egna befolkningen vill ha en lösning – eller ett nytt krig.
Det var i slutet av oktober förra året. Vinden svepte över Sahara och rev upp ett finkornigt damm. Salha Moulay sänkte sakta kikaren och pekade norrut.
– Ser du kullen där borta? frågade han. Där har du FN. Och lite till vänster om dem har du marockanerna, det är deras gula bulldozer.
Då hade de befunnit sig i området en dryg månad. När han och de andra soldaterna kom dit första gången var de beväpnade och beredda på allt.
– Vi var rätt säkra på att vi skulle bli beskjutna. Det var första gången sedan 1989 som jag osäkrade mitt vapen.
Konflikten om Västsahara är en segdragen, på flera sätt händelselös historia. Den tog sin början 1975, när land efter land i Afrika kastade av sig sina koloniala bojor. Spanien drog sig ur det som då kallades Spanska Sahara och tanken var att invånarna i området skulle få folkomrösta om sitt eget öde. I stället ockuperades området av Marocko och ett 16 år långt krig med självständighetsrörelsen Polisario tog vid. Ett avtal om eldupphör tecknades 1991. Då befann sig tiotusentals flyktingar i ogästvänliga läger i Algeriet och Polisario skrev under med löfte om att västsaharierna skulle få rösta om självbestämmande. Redan när kriget bröt ut hade den internationella domstolen i Haag slagit fast att västsaharierna hade rätt till detta.
Men någon folkomröstning blev det aldrig. Marocko har aldrig accepterat någon sådan. Flyktingarna är kvar i den algeriska öknen och Västsahara är fortsatt ockuperat. I 26 år har konflikten stått och sandat igen, frusen i rörelsen.
Men så plötsligt rullades kanonerna fram igen.
Det började med ett vägbygge. Den 14 augusti körde marockanska bulldozrar ut i den fem kilometer breda buffertzonen mellan ockuperade Västsahara och Mauretanien. Övervakade av beväpnade säkerhetsstyrkor började de lägga en väg. Marocko hävdade att den
behövdes i kampen mot drogsmugglare och illegal handel i området, men Polisario såg det som ett solklart brott mot vapenvilan – ingen av parterna ska ju befinna sig i buffertzonen. Rörelsen skickade brev till FN och ville att världen skulle agera, men fick inget gehör. Då mobiliserade man. Den 28 augusti gick Polisario in, stoppade bygget och satte upp en checkpoint mitt i vägen.
29-årige Othman Bouchraya var en av soldaterna som deltog.
– Vi gick fram mot dem med vapnen redo och förklarade att om de tar ett enda steg till kommer den här konflikten att eskalera. Då backade de och körde tillbaka sina maskiner.
I ett dokument från FN som senare läckte ut, konstateras att Marocko bröt vapenvilan först, därefter Polisario. Men det var inte förrän de två parterna stod med fingret på avtryckaren, mindre än 200 meter från varandra, som FN kom på fötter. Medlare anlände samma dag och lyckades övertala båda sidor att åtminstone hålla styrkorna närmast vägen obeväpnade.
FN betraktade det hela som den allvarligaste upptrappningen av konflikten sedan vapenvilan 1991.
Soldaten Outman Bouchraya beskrev de order han hade fått.
– Om en marockansk soldat skulle ta ett enda steg framåt skjuter vi.
I större delen av världen är konflikten i Västsahara okänd. I Sverige är den det inte. Det finns en lång tradition av solidaritet mellan svenskarna och västsaharierna. Socialdemokraterna tog ett kongressbeslut 2009 om att erkänna Västsahara. Det var ett sätt att visa stöd för befolkningens rätt till självbestämmande. 2012 drev S, V, MP och SD dessutom igenom ett riksdagsbeslut om ett erkännande, som alliansregeringens partier lät ligga och damma. När de rödgröna så vann makten 2014 verkade det inte längre finnas några hinder. I de västsahariska flyktinglägren firade människorna det svenska valresultatet och det kommande erkännandet.
Men ingenting hände. Palestina erkändes, men inte Västsahara och tiden gick. Så i januari förra året meddelade Margot Wallström plötsligt att villkoren för ett erkännande inte ansågs uppfyllda. Allt svenskt stöd till Västsahara skulle nu gå via fn.
Sverige må vara ett litet och obetydligt land, men för västsaharierna var det ett hårt slag. När konflikten sedan trappades upp under hösten och Polisario skickade sina soldater till Guerguerat, var det tydligt att de flesta västsaharier ville gå ut i ett nytt krig. Soldaten Othman Bouchraya tvekade inte, där han stod i ökenhettan och slangade bensin till en pickup med en kulspruta på taket.
– Jag är redo. Krig är vad vi har förberett oss för och det är vad vi vill ha.
Vapenskramlet gjorde att Västsaharafrågan för en kort stund flyttade upp på den internationella dagordningen igen. Strax före jul kom en dom i EU-domstolen som slog fast att EU:s handelsavtal med Marocko inte gäller Västsahara, eftersom Marocko inte har någon laglig rätt till området.
Ungefär samtidigt landade Polisarios chefsförhandlare inom FN-systemet, Mohamed Khadad, i Stockholm för möten med ud. Han var fortfarande besviken över Sveriges svek, men såg ändå ut att ha fått ny energi.
– Vi har varit hårt pressade av vårt folk som är frustrerade och besvikna på oss och på FN över att ingenting händer. Vi hade hoppats att ett svenskt erkännande skulle få andra stater att ta andra vägar framåt än krig, sa han.
Men nu blev det inte så, och upptrappningen i Guerguerat blev i stället den pysventil Polisario behövde för att behålla lugnet i de egna leden.
– Det har lättat på trycket, erkände Khadad. Våra ungdomar, men också soldaterna som slogs i kriget 1975–1991, ser Guerguerat som ett steg i rätt riktning. Vi stod upp mot Marocko, stoppade dem och skakade om fn för att förstå att de måste agera.
Han fick på sitt sätt rätt. Den 26 februari i år meddelade Marocko plötsligt att man ensidigt skulle dra sig tillbaka från Guerguerat. Polisario vann en liten seger, spänningen som byggts upp punkterades. Nu är konflikten tillbaka i sina låsta, dammiga positioner, och västsaharierna och soldaterna som skickats ned till Guerguerat befinner sig återigen i ett tillstånd av väntan: Väntan på order från sina ledare, väntan på rörelse framåt.
Hur länge till?
De åsikter som befälet i området gav uttryck för i höstas, där han satt och hällde upp te under en ökenhimmel som skimrade av tiotusentals stjärnor, hade kunnat yttras nästan när som helst de senaste tio åren.
– Vi kämpar under Polisarios fana och håller disciplinen. Men jag är militär. Som militär litar jag inte på någon fredsprocess.
TEXT: Anna Roxvall, är frilansjournalist
