Segregerade städer är ett allt större problem i Sverige och syns mer och mer i vår huvudstad. I det läget väljer alliansen att rösta för en höjning av månadskortet för Stockholms Lokaltrafik (SL). Höjningen förklaras, liksom tidigare, bort med att det inte rör sig om stora summor. Men många bäckar små skapar en alltmer segregerad stad när färre och färre har råd att ta sig mellan jobb, skola och hem. På sikt riskerar det bara att underminera landstingets finanser ännu mer.
I morgon kommer Stockholms läns landsting att med största sannolikhet klubba igenom höjt SL-kort. Detta innebär bland annat att månadskortet höjs med ytterligare 110 kronor till 900 kronor. Varför inte höja med en hundring till när ni ändå håller på och gör det till prick 1000 kronor? För som Alliansen i landstinget verkar resonera gör inte hundra kronor så stor skillnad.
110 kronor extra i månaden må låta som lite, men kan vara det lilla som behövs för många familjer att få det att gå ihop. Med ökade inkomstklyftor och flera arbetande fattiga har vikten av små summor blivit alltmer tydlig. Det kanske är lite, men på sikt innebär det att Stockholmarna får en extra årlig utgift som motsvarar 1320 kronor. Så tack landstinget för att ni visar vart era prioriteringar verkligen ligger. Tack för att ni än en gång visar vilka Stockholmsbor ni arbetar för. För vilka är det som egentligen kommer att drabbas?
I dagsläget är bostadssegregationen ett faktum. Olika inkomstgrupper ges skilda förutsättningar att bosätta sig i stadens olika rum. Vilket lett till en fördelning mellan centrum och periferi. Som en följd av övergripande bostadsbrist har resurssvaga och nyanlända dessutom fått det allt svårare att hitta bostad och arbete.
Inom segregationsforskningen har begreppet rumslig missmatch blivit vanligt. Begreppet tillkom i samband mellan vita och svarta i USA på 60-talet, och existerar även i Sverige. I praktiken innebär det att arbetsgivare för höginkomsttagare stannar i centrum, medan exempelvis lagerhus och industrier förlägger sin verksamhet i förorter och resurssvaga områden. För de personer som bor i dessa områden tillkommer det oftast en större kostnad att kunna ta sig in i centrum. Incitamenten att skaffa sig ett arbete långt bort försämras, vilket gör att man väljer att stanna kvar och nöjer sig med ett lägre betalt arbete.
Individens mobilitet utgör därför en viktig faktor för att motverka ökad polarisering och segregation i samhället. Vill vi att resurssvaga ska kunna ta sig ur ”fattigdomsfällan” eller att nyanlända ska kunna få ett fullt lika skapligt liv som alla andra bör ökad rörlighet stå i fokus. Att höja SL-kortet är därför fel väg att gå. En ökning kommer snarare förstärka den nuvarande missmatchen mellan arbete, bostad och tillgången till stadens alla resurser.
Vidare menar landstinget att bakgrunden till den markanta höjningen är ett bortfall på ungefär en halv miljard kronor som SL nu måste täcka upp för. Frågan är om detta bortfall kommer att försvinna tack vare ytterligare prishöjningar eller om det bara kommer att medföra i att alltfler slutar att använda kollektivtrafiken. Att priset höjs kommer knappast att öka incitamenten att ta kollektivtrafiken. Det kommer snarare att uppmuntra till att fler väljer att stanna hemma eller planka. Ännu värre, ta bilen. I stället bör fokus ligga på att höja landstingsskatten och öka de statliga subventionerna till SL. Så att alltfler kan utnyttja det som egentligen är en självklarhet: den fria rörligheten.
Prova med att sänka SL-kortet och se sedan hur många som betalar för den. Mycket talar för att det där bortfallet på sådär en halv miljard kronor kommer att bli långt mycket mindre.
Sirin Kara, utredare
