USA och EU står närmare varandra i synen på konsumentsäkerhet och miljöhänsyn än vad som nu framkommer i debatten om ett nytt frihandelsavtal. Det finns skäl att se över regler som skulle kunna ge företagen överprövningsrätt, men just nu tyder mycket lite på att ett sådant hot föreligger. Det skriver tidigare utrikeshandelsministern Mats Hellström.
Som utrikeshandelsminister på 1980- och 90-talet hade jag svårt att få i gång en diskussion om handelspolitik i riksdagen – och i den allmänna debatten. Det fanns konsensus om att frihandel var bra för Sverige, men handelspolitik var inte ”sexigt”. Det är glädjande att handel och den ekonomiska politiken skärskådas på ett annat sätt nu.
Särskilt intensivt diskuteras i sociala medier och i flera länder det frihandelsavtal mellan EU och USA som just nu förhandlas, det så kallade Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP).
Denna förhandling innebär en rejäl kraftansträngning. Eftersom tullarna över Atlanten i huvudsak är låga – jordbruket undantaget – så möter handeln i stället omfattande och trassliga byråkratiska (icke-tariffära) handelshinder. Det handlar om olika standarder och kontrollsystem.
Såväl EU som USA har ambitionen att höja ribban i fråga om samhällsviktiga standarder om till exempel miljö och arbetsvillkor. Men det finns också en ömsesidig misstro mot ”den andres” regler och omsorg om konsumenterna. En amerikansk politiker kommenterade nyligen att han hellre åt amerikansk klorintvättad kyckling än Europeisk penicillinkyckling.
I förhandlingarna kan man gå fram på olika vägar – genom att harmonisera amerikanska och Europeiska standarder och samarbeta kring framtida nya produkter – eller genom att ömsesidigt godkänna varandras olika kontrollsystem. Bägge vägarna är komplicerade och förutsätter en hygglig grad av tillit.
Skilda standarder fördyrar givetvis produktionen när man ska sälja utomlands, särskilt för mindre företag. Ett klassiskt exempel är normerna för bilar, där olika regler för vindrutetorkare och backspeglar trasslat till det, trots att de olika reglerna inte innebär någon synbar skillnad i säkerhet. Ett annat exempel: Att tvätta kycklingkött med klorin för att bli av med bakterier är tillåtet i USA men inte i EUropa. Att tvätta sallad med klorin tillåts däremot i Europa men inte i USA.
Kontroller av de flesta produkter över Atlanten medför onödiga kostnader. Områden som särskilt nämns i förhandlingsmandatet är bilar, läkemedel, inklusive hälsoprodukter, kemikalier, it och finansiella tjänster. Ett annat område gäller offentlig upphandling där ”Buy American Act” – alltså speciellt förmånlig behandling av amerikanska leverantörer – är ett rött skynke för många Européer.
Det finns forskarstudier som visar att skillnaderna i säkerhet och kvalitet inte är betydande mellan EU och USA, även om systemen kan skilja sig åt. En utmaning är att få regleringsmyndigheter, vars mandat och arbetssätt skiljer sig markant mellan Europa och USA att tala med varandra med målet att finna lösningar som är ömsesidigt godtagbara. TTIP – förhandlingen bidrar här till en konstruktiv dialog.
EU har antagit den så kallade försiktighetsprincipen för hälsa och miljö för nya produkter, men tillämpar den inte konsekvent. USA, som kan hävda konsumentintresset starkare än EU, har formellt inte antagit försiktighetsprincipen, men myndigheterna tillämpar den ofta i praktiken. USA har starkare regler än EU för att skydda ozonskiktet men sämre i fråga om klimatomställning. Och så vidare.
Huvudslutsatsen är sålunda att skyddsnivåerna är betydligt närmare varandra än de skeptiska föreställningar som finns om den andre, på bägge sidor av Atlanten.
Ifrågasatt skydd för investeringar
Det mest kontroversiella inslaget i förhandlingarna är frågan om skydd för utlandsinvesteringar. Dessa har numera större omfattning än själva varuhandeln för försäljning över Atlanten. Investeringsskyddsavtal ska fungera som hinder mot att stater exproprierar och nationaliserar företagens tillgångar utan ersättning. Det är också viktigt att utländska företag behandlas likvärdigt med de inhemska. Sverige har ett 60-tal liknande avtal med olika länder, Tyskland 130. Totalt finns det omkring 3000 sådana bilaterala avtal. Därutöver finns världshandelsorganisationen WTO:s tvistlösningsmekanism.
Det kan vara rimligt att sortera i denna snårskog, särskilt som just investeringar betyder så mycket för transaktionerna över Atlanten.
Den oro som finns handlar om att företagen skulle kunna klaga på risken av försämrade framtida vinster när det till exempel införs ny miljölagstiftning och om att privata företag skulle kunna köra över demokratiskt fattade beslut om nya lagar. EU-kommissionen har emellertid tydligt sagt ifrån att ett nytt transatlantiskt investeringsskyddsavtal ingalunda ska kunna få en så vittomfattande domvärjo.
I debatten ställs frågan varför sådana avtal över huvud taget behövs mellan avancerade ekonomier. USA har emellertid sådana avtal bilateralt med en del EU-länder. Och det finns redan ett 70-tal fall som handlar om tvister mellan länder inom EU. Debatten handlar med andra ord om ett gammalt fenomen i handelsavtalen (från 1950-talet), som kan behöva synas ordentligt i sömmarna.
Såväl den tyska regeringen som EU-kommissionens nye ordförande Juncker har dock signalerat återhållsamhet i förhandlingen om ett eventuellt investeringsskyddsavtal. Europaparlamentets ordförande Schultz ifrågasätter om ett sådant avtal kommer att finnas med i en slutuppgörelse.
Egentligen kanske detta under förhandlingen nyvakna engagemang kring ett tämligen gammalt system, handlar om en annan fråga med vidare dimensioner. Hur bör relationer och beslutsprocesser se ut i fråga om privata företags intressen av fördelaktiga villkor i kommunerna där de verkar och i förhållande till regeringar och lagstiftning i parlamenten? Frågan får extra aktualitet i ett ekonomiskt klimat där offentliga organ konkurrerar hårt om att locka till sig privata företagsinvesteringar.
Miljö och hälsa
Kritikerna av avtalsförhandlingarna skjuter också in sig på själva fenomenet att söka harmonisera standarder och jämka samman regelverk. Man har till och med hävdat att det är en nackdel för kvaliteten hos nya produkter att de inte skulle få lov att testas två gånger, en gång i USA och en gång i EU.
Det är ironiskt att en sådan ståndpunkt kan intas från vänster (Dagens Arena 14.11.28), mot bakgrund av att de flesta av dagens olikartade produktstandarder har satts med de privata företagens goda minne. Det handlar ofta om att protektionistiskt skydda det privata företaget från konkurrens utifrån.
När det däremot gäller staternas normer och gränsvärden för miljö- och hälsopolitiken har såväl president Obama som EU-kommissionens ledning tydligt deklarerat att förhandlingen inte handlar om att försvaga dessa. EU:s nya handelskommissionär Cecilia Malmström – som ökat transparensen i förhandlingen med USA – uttrycker det som att hon ”aldrig skulle förhandla fram ett avtal som innebär att vi tvingas göra avkall på våra standarder för livsmedelsäkerhet, hälsa och miljöskydd. Eller begränsa ländernas frihet att själva bestämma över offentliga tjänster, som hälso- och sjukvård eller utbildning. Eller tillåta produkter på den Europeiska marknaden som inte får säljas i dag. Inget av detta kommer att förändras genom TTIP” (SvD 14.11.26).
Avtalet kommer alltså inte att göra att hormonbehandlad amerikansk biff kommer ut på den Europeiska marknaden.
I detta sammanhang kan det finnas skäl att påminna om att Sveriges medlemsförhandling med eg – tvärtemot vad vedersakarna trodde – ledde till en ambitionshöjning i miljöpolitiken för alla. Vi fick behålla våra högre krav i ljuset av att detta blev ett mål för hela EG/EU.
En global koppling
Frågan om anpassning av standarder och regler väcker emellertid en annan fråga. En bakgrund till att frihandelsförhandlingen mellan USA och EU över huvud taget förs är den långvariga låsningen och blockeringen av de multilaterala förhandlingarna i Världshandelsorganisationen WTO.
Att förhandlingarna lyckas, att det blir ett globalt frihandelsavtal, är viktigt inte minst för Europa, som håller på att komma på efterkälken i i fråga om nödvändiga innovationer i världsekonomin. I det läget kan det vara en viktig sporre att EU deltar när framtida världsvida standarder ska sättas.
USA förhandlar parallellt om ett annat frihandelsavtal över Stilla havet med länder i Ostasien, Oceanien, Latinamerika och Kanada. Vilka ska med när nya regler skapas för framtidens näringsliv? Man kan hävda, att om USA och EU inte lyckas enas om starka regler, så finns risken att vi i stället får leva med sämre produkter i ett ”race to the bottom”, där konkurrensen från Kina kommer att spela en huvudroll.
I sämsta fall leder frihandel mellan USA och EU till minskad import från resten av världen. I bästa fall skapar förhandlingarna en dynamik. Givetvis finns en oro hos länder som inte är med i förhandlingarna mellan USA och EU. Turkiet och Norge har redan hört av sig och vill delta i någon form. Samma sorts intresse kan finnas i Latinamerika. Trycket från länder utanför, att delta i att utforma framtida regelsystem, skulle också kunna bli en katalysator som sporrar de nu alltför tröga världsvida förhandlingarna i WTO (den så kallade Doha-rundan) där förhandlingar om regelsystemen skulle kunna föras in.
Det finns kritiker, vilka som reformister vill avvisa frihandelsavtalet: Man är rädd för en fundamentalistiskt stark ekonomisk liberalism (exempelvis Gustavsson/Lindberg SvD 15.01.03). Men det vore i högsta grad paradoxalt att avfärda ett internationellt avtal av det skälet. På den nationella arenan vill reformisterna ta itu med en alltför otyglad marknad, även om resultatet inte blir perfekt. Men i internationella sammanhang vill man tydligen avstå från att delta. Också om man i en stor internationell förhandling kommer att nå framsteg, som dock ligger en bit bort från ens ideal, så kan alternativet till en sådan multilateral handelsordning i stället bli ett globalt kaos med rofferi och rövarekonomi som accepterad vardag.
Rädslan för marknadens dominans i förhandlingarna kunde kanske även dämpas något av att såväl USA:s kongress liksom Europaparlamentet och tjugoåtta nationella parlament ska gå igenom och godkänna avtalet för att det ska bli verklighet.
De kritiker som har beröringsångest inför ett närmande mellan USA och Europa har, som jag ser det, en blind fläck i sitt tänkande.
Med alla sina svagheter är EU och USA de klart största och viktigaste demokratiska länderna i världen. Inte minst i ljuset av en förfärande verklighet där demokratin på många håll med avskyvärt förtryck sätts på undantag, borde vi med viss entusiasm, menar jag, befrämja att Europa och Amerika försöker närma sig varandra i synen på ekonomi, näringsliv och samhällsfunktioner. Lätt blir det inte – men angeläget vore det!
Mats Hellström, tidigare utrikeshandelsminister; numera nätverkande kring Östersjöregionen, EU och stadsodling i Asiens megastäder
