Varför väljer människor att gå in i extremiströrelser? Vad får en till synes normalt funtad person att välja en livsbana fylld av hat, våld och (i värsta fall) död?
Frågan kan tyckas banal, men är helt avgörande i vår tid.
Inte för att de extrema grupperna är så väldigt mycket större än de varit tidigare. Extremister har alltid funnits. Fenomenet att människor är beredda att ta till våld för att uppnå sina politiska mål uppstod inte med is eller Nordiska Motståndsrörelsen. Dagens nynazister är sannolikt färre än de skinnskallar som drog fram och brände flyktingförläggningar på 1990-talet, för att ta ett exempel.
Det nya, det som gör allt så mycket mera skrämmande, är att dessa grupper i dag är sammanlänkade med större politiska och sociala rörelser som finns i de flesta länder. Fascismen och nyfascismen kommer i olika skepnader, men har ofta sina rötter i en globalt alltmer osäker värld, större klassklyftor och färre traditionella riktpunkter att hålla fast vid för den enskilde (om det så handlar om religion, familj eller ett fast jobb att gå till varje dag).
De mest extrema rörelserna har nästan överallt mer »städade« parlamentariska avläggare och populistiska rörelser som gör extremismen lite mer rumsren.
Den som säger att det inte finns ett sådant samband har helt enkelt inte förstått hur den politiska hegemonin i ett samhälle fungerar – och förändras.
Frågan är hur detta ska hanteras av alla oss andra.
Det intressanta är att samtidigt som det politiska fältet blir alltmer uppsplittrat, debatten alltmer svart-vit, så är bilden av vilka metoder som fungerar bäst mot extremismen extremt splittrad. Konfliktlinjen är ungefär densamma som när man debatterar utrikespolitik och vilka länder som ska isoleras och när samarbete är den mest framkomliga vägen för att nå förändring.
Höger brukar anse att diktaturer som ifrågasätter den fria marknaden ska isoleras. Kuba och Venezuela, eller för den delen Hamas i Gaza, är bra exempel. Där har vänstern alltid hävdat motsatsen; genom att engagera oss, genom att visa att västvärlden inte är fientligt inställd, kan vi öka demokratin och respekten för mänskliga rättigheter. Dialog är svaret. När det gäller »högerns diktaturer« är relationen den omvända. Från Spanien på 70-talet, över Sydafrika på 80-talet till Israel och Thailand i dag har den politiska högern hävdat att samarbete är den enda rimliga vägen, medan vänstern varit mer skeptisk och snabb att ropa på isolering och bojkott.
När det gäller de mer extrema politiska rörelserna i vårt eget land den kan hävdar vänstern ofta att islamister och grupper på vänsterkanten bäst omvänds genom öppenhet och dialog, medan högern ropar på hårdare straff och isolering. Ingen beröring med dessa grupper! Vänstern har exakt den inställningen till extremhögern.
Själv är jag ganska övertygad om att dialog och samtal alltid är att föredra framför hårda tag, även om hårda tag absolut kan vara nödvändiga. Hårda tag kan stoppa akuta kriser, attentat och våld, och möjligen (med betoning på möjligen) hindra nyrekrytering. Men det kommer inte omvända särskilt många. Det kommer inte öka respekten för demokratin i extremistiska kretsar.
Med all respekt för tillvarons komplexitet och behovet av att anpassa åtgärd efter läge, för mig fungerar den inställningen ändå som en utgångspunkt.
Jesper Bengtsson, chefredaktör Tiden Magasin
