Regeringen har gett biståndsmyndigheten Sida och Svenska Institutet i uppdrag att ta fram en ny strategi för kapacitetsutveckling i de länder som Sverige har långsiktigt utvecklingssamarbete med. Strategin ska ge underlag för hur vårt stöd till dessa länders offentliga institutioner ska utformas.
Uppdraget är kopplat till Sveriges ansträngningar att bidra till att FN:s hållbara utvecklingsmål (Agenda 2030) uppnås också i våra samarbetsländer. Drygt fyra miljarder kronor är avsatta för ändamålet under en femårsperiod.
Att en fungerande offentlig förvaltning är en förutsättning för hållbar, långsiktig utveckling är ingen nyhet i biståndssammanhang. Länge var det bilaterala långsiktiga samarbetet med enskilda länder en grundbult i Sidabiståndet. Utveckling av den offentliga sektorns institutioner var en av dess viktigaste delar.
Men detta har ändrats. Enligt en intern utvärdering från 2016 minskade andelen av Sidas verksamhet som används för policyutveckling och offentlig förvaltning från 28 procent 2003 till 17 procent 2015, om budgetstöd räknas in. Eftersom budgetstöd inte betalades ut 2016 lär siffran det året ha sjunkit ytterligare.
I stället används Sidabiståndet alltmer till tematiska satsningar, ofta i form av globala program. Detta är en av flera förklaringar till att andelen av Sidas bistånd som slussas till multilaterala organisationer enligt databasen Open aid fördubblats sedan millennieskiftet och 2016 ökat till en tredjedel av Sidas totala utbetalningar. Till detta kan läggas andra globala program.
Med globalisering, framväxten av snabbväxande medelinkomstländer och nya finansiärer i utvecklingsvärlden är kanske utvecklingen mot ökat tematiskt och multilateralt bistånd en bra anpassning av det svenska biståndet? Det är också så det motiveras officiellt.
Men det finns också andra skäl till förändringen. Samarbetsklimatet mellan biståndsgivare och mottagare har i flera fall försämrats. En annan faktor är avlövningen av Sidas egen kapacitet som ägde rum under alliansregeringens tid. Den bidrar nu till den snabba multilateraliseringen av Sidabiståndet.
Mitt i anpassningen till globala förändringar är det viktigt att hålla i minnet att direkt bilateralt bistånd från land till land fortfarande är fundamentalt för att stödja den krympande gruppen av mest utsatta länder. Elva av de femton afrikanska länder som Sverige har långsiktigt utvecklingssamarbete med betecknas som sköra stater, varav många genomlidit väpnade konflikter och/eller har en svag fysisk och social infrastruktur.
Att det är svårt och riskfyllt att samarbeta direkt med regeringar i stater med svaga institutioner och regimer är inte ett skäl att ge upp. Även i dessa länder krävs uppbyggnad av en fungerande offentlig sektor. Därför är regeringens uppdrag till Sida välkommet. Det är dock oklart vilka fördelar som skulle uppnås med att slussa medel för detta ändamål via multilaterala organisationer. Visserligen slipper Sverige figurera som samarbetspartner i »svåra« länder, men det sker på bekostnad av högre administrationskostnader. Tidigare studier har visat att FN-biståndets administrationskostnader i genomsnitt är dubbelt så höga som Sidas. Det vill säga mindre resurser kan användas för avsett ändamål. Dessutom ökar svårigheterna att följa upp hur de svenska biståndsprioriteringarna genomförs när de passerar flera mellanhänder.
Finansdepartementets ovilja att öka Sidas administrativa resurser i takt med biståndsanslaget kan bli dyrbart för invånarna i en rad av världens fattigaste och mest krisdrabbade länder.
Text: Bertil Odén
är skribent och biståndsexpert
