I början av september möttes tusentalet delegater från de fem så kallade Brics-länderna: Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Mötet hölls i Peking och värdlandets president Xi Jinping inledde med att uppmana till mindre bråk och mer frihandel.
Något han inte tog upp – men som vi väldigt snart måste börja prata om – är hur resurserna som frigörs genom globaliseringen faktiskt ska tillfalla alla medborgare. Just nu håller nämligen några av världens mest ojämlika samhällen på att ta form.
Det stämmer att globaliseringen skapat ett stort ekonomiskt uppsving i många länder. Och med det har en del saker blivit bättre. Den extrema fattigdomen är nästan utrotad, svältperioderna färre, nästan alla barn går i skolan, barnadödligheten sjunker, polio har försvunnit och befolkningsökningen klingat av. Det betyder tyvärr inte, som många liberala debattörer låter påskina, att världens arbetare marscherar mot en levnadsstandard av europeiska mått.
Då måste man tro att marknaden automatiskt gynnar hela samhället, att vår levnadsstandard uppstod av sig själv och att politik bara är en teater som inte påverkar samhällets färdriktning. Så historielös kan diskussionen inte tillåtas bli. Européernas levnadsstandard är en direkt följd av politiska beslut, av makthavare som genom långsiktiga reformer byggt upp en omfattande välfärd som omfördelar och sprider marknadens överskott.
I den bemärkelsen befinner sig Brics-länderna i ett annat universum. Trots 35 år av ekonomisk tillväxt lider befolkningen ännu av svindlande klassklyftor, barnarbete, kåkstäder, otillgänglig högre utbildning, dyr eller ingen sjukvård, lönnmördade fackombud och i vissa fall organiserat slaveri. Socialpolitiken är ständigt eftersatt eller helt beroende av ideella krafter. De satsningar som görs är ofta tillfälliga biståndsprojekt, där den positiva effekten försvinner så fort pengarna tar slut.
Brics-länderna toppar listan över världens mest ojämlika länder. Genomsnittsinkomsten i Sydafrika är 13 gånger högre än medianinkomsten. Det är ingen slump. Utan ordentliga fördelningsmekanismer, till exempel smarta skatter och starka fackföreningar, gynnar tillväxt bara en liten grupp människor. Det gäller inte minst i sköra demokratier, där makten cementerats under en politisk adel som berikats av utvecklingen – och därmed har begränsade incitament att agera.
Hur hamnade vi i ett läge där tillväxten i sig blivit ett kvitto på utveckling? Är det nyliberalismens fel alltihop? Kanske. Eller så beror det på gamla föreställningar om fattigdom, där akut svältande barn med spyflugor i ögonhålan länge utgjort själva sinnebilden för misär. Då framstår den som inte hungrar ihjäl i en hydda som välmående medelklass – en globaliseringens vinnare. Så är det givetvis inte. Även om
mycket blivit bättre kan vi inte använda hungersnöd som jämförelse hur länge som helst. Någon gång måste vi börja jämföra med hur vi själva har det.
Frågan är vad vi kan göra. I ett försök att närma sig problemet lanserade FN, ILO, OECD och den svenska regeringen projektet »Global Deal«. Med statsministern som samordnare är det tänkt att man tillsammans med en rad stora aktörer ska öka den sociala dialogen i utvecklingsländer. Med det menas att näringsliv, fackföreningar och lokalsamhälle ska skapa en positiv utveckling på jämbördiga villkor.
Än så länge har tiotalet länder, ett antal fackföreningar, företag som H&M, Ica, Scania, ett tunisiskt industriförbund och en startup anslutit sig till projektet. Men i augusti rapporterade TT att projektet mer eller mindre strandat. Intresset från världsekonomin uteblev. Utåt sett är det besvärande för regeringen, även om det var väntat. Det är också symptomatiskt för hur vi hamnade här från första början.
Initiativet är det inget fel på. Det är möjligt att fler aktörer ansluter sig, att man genomför ett par konferenser och upprättar en eller flera avsiktsförklaringar. Problemet är att vi tror att vi kan be om något som aldrig kommer att lämnas över frivilligt. För det måste någonstans sägas. Jämlikhet innebär tvång. Jämlikhet innebär att någon protesterar. Jämlikhet är att ta något från någon för att någon annan behöver det bättre.
Hade det fungerat annorlunda hade hela arbetarrörelsen varit onödig.
Benjamin Ivansson
är fristående skribent
