Valet av Jeremy Corbyn till ny ledare för brittiska Labour gör partiet till det just nu mest intressanta i Europa. I det som var tredje vägens vagga formas en folkrörelse, som i ord och handling utgör ett alternativ till borgerlig politik. Det inger hopp i en i övrigt ganska mörk tid för den europeiska socialdemokratin. Det skriver Kristin Linderoth i en analys av Corbyn och Labourpartiet.
I Storbritannien finns numera aktivism, framtidstro och politiskt mod att inspireras av. Men alla är inte glada. Den brittiska högerpressen
och Toryregeringen har från början gjort allt för att demonisera Corbyn och hans medarbetare, i syfte att framställa dem som olämpliga att leda både partiet och landet. Genom att upprepa vissa påståenden har man konstruerat ett antal myter, som också underblåsts av New Labourföreträdare. Tyvärr har dessa ekat även i svensk media, och dominerat både nyhetsrapportering och politiska analyser kring valet av Corbyn. Att syna myterna i sömmarna är därför viktigt, så de inte skymmer sikten för de lärdomar den svenska arbetarrörelsen skulle kunna dra från Storbritannien.
Valet av Corbyn var bara en missnöjesyttring
När det stod klart att Jeremy Corbyn vunnit partiledarvalet med förkrossande 59,5 procent av rösterna – Andy Burnham, som kom närmast, fick 19 procent – blev reaktionerna i medier närmast chockartade. Hur kunde han vinna? ”Det är svårt att förklara […] [att] en skäggig 66-årig marxist valdes till partiledare”, tyckte Katrine Marçal i Aftonbladet, men menade att det framför allt var ”en protest mot det brittiska politiska systemet” (13/9). Håkan A Bengtsson på Dagens Arena var inne på samma spår, och talade om ”en revolt mot samhällets etablissemang” (13/8). I stället för stajlade och slätstrukna politiker ville man nu ha en företrädare som ”uppfattas som något annat än en vanlig räddhågsen och halvkorrupt politruk”
(Marçal, AB 16/8). Även om det finns viss sanning i detta är analysen ofullständig och behöver kompletteras.
För det första gällde valet inte det politiska systemet i allmänhet, utan Labour. Det var ett annat socialdemokratiskt parti man ville ha, och att välja en ledare olik de som styrt och representerat partiet sedan nittiotalet var ett sätt att uppnå det. Varför upplevdes det då så viktigt att ändra partiets riktning? Klyftorna i det brittiska samhället har ökat dramatiskt, som ett resultat både av New Labours politik och den ekonomiska krisen 2008. Sedan Tories valvinst 2010 har Cameronregeringen genomfört brutala nedskärningar och planerar en antifacklig lagstiftning som Thatcher hade avundats. I spåren av detta har den progressiva aktivismen ökat, bland annat i form av studentrörelsen, de stora strejkerna i offentlig sektor 2011 och den skotska självständighetsrörelsen. Labour är det enda partiet tillräckligt stort för att kunna kanalisera den växande politiska ilskan, och på allvar utmana de konservativa. Men i stället för att kraftigt opponera sig mot regeringens klasspolitik har man fortsatt att agera som om alternativ saknas. I våras valde till exempel endast en fjärdedel av partiets parlamentsledamöter – varav Corbyn var den enda partiledarkandidaten – att rösta nej till regeringens nedskärningspaket.
Det är en förklaring till varför det fanns stort stöd för en kandidat som Corbyn, men hur kunde det bli så stort att han faktiskt vann? Det beror delvis på den ändrade valprocessen. Tidigare räknades parlamentsgruppens röster som 30 procent, partimedlemmarnas som 30 procent och fackförbundsmedlemmarnas som 40 procent. 2014 infördes i stället principen en medlem – en röst, med tilläggen att anhängare som betalar en avgift på omkring 40 kronor och registrerar sig också får delta i valen, liksom sidoorganisationers medlemmar som registrerar sig. Syftet lär ha varit att minska de allt radikalare fackförbundens inflytande, men man förutsåg inte att det nya systemet kunde bana väg för en vänsterkandidat.
Men valprocessen garanterade inte i sig någon seger, vilket antytts av de som framhållit att personer med andra partisympatier registrerade sig för att påverka utgången. Även om bara de 350000 personer som röstade på Labour i våras hade räknats skulle Corbyn ändå fått 54 procent och vunnit i första omgången (YouGov 15/9). Till syvende och sist var det nämligen mobiliseringen av en stor gräsrotsrörelse – som engagerade partimedlemmar, fackförbund, kulturpersonligheter och människor som inte tidigare varit politiskt aktiva – som avgjorde.
Många som lämnat Labour under Blair-eran återvände. Totalt fick partiet 60000 nya medlemmar under kampanjperioden och 50000 veckan efter partiledarvalet. Corbyn framträdde bland annat på 100 överfulla offentliga möten där politiska brandtal blandades med kulturinslag och slagord. Genom en enorm aktivitet i sociala medier kunde rörelsen hela tiden nå ut till ännu fler, men också bemöta smutskastningsförsök.
Att reducera Corbyns framgång till missnöje med etablissemanget innebär en avpolitisering av människorna som drev fram honom. Självklart var inte alla som engagerade sig skolade socialister, men människor är heller inte statiska, isolerade enheter. I en rörelse utvecklas de som deltar, den gemensamma praktiken ger nya kunskaper och insikter.
Rörelsen bakom Corbyn saknar folklig förankring
En annan variant på att Corbynfenomenet inte behöver tas på allvar är att kampanjen till stor del ska ha bestått av privilegierade människor, och att Corbyn formats av en miljö som skulle göra honom icke-folklig. Katrine Marçal menar till exempel att de som gläds åt hans seger är ”gammelvänstern” och ”hipsters i London” (efn 14/9). Jämförelser mellan Corbyns bostadsområde och Södermalms skyddade värld har också förekommit flitigt.
Men enligt en YouGov-mätning (Independent 28/8) hade just Corbynsupportrarna i högre grad arbetar- eller lägre mellanskiktsyrken. Bara 36 procent tillhörde övre mellanskiktet, jämfört med 65 procent av de som stödde Blairtrogna Liz Kendall. Även när det gäller inkomst motsvarade Corbyns anhängare i högre grad befolkningsgenomsnittet. Dessutom hade Corbyn stöd av hela nio fackförbund, däribland landets två största. Sedan han valdes till partiledare har han konsekvent lyft arbetarklassens perspektiv, till exempel genom att låta folk skicka in frågor som han sedan ställer till David Cameron i parlamentet. Dessa har bland annat handlat om bristen på billiga hyresbostäder, och den stora oro många känner inför regeringens förslag om minskat inkomstunderstöd till fattiga familjer.
Corbyn är en vänsterextrem nej-sägare från en svunnen tid
Ingen i den svenska debatten har förstås gått så långt som David Cameron, som twittrat att Labour nu utgör ”ett hot mot vår nationella säkerhet, vår ekonomiska säkerhet och mot din familjs säkerhet”. Men tre knep har använts för att avfärda Corbyns ideologiska profil utan att behöva föra en politisk argumentation. Det första är att placera Corbyn i det förgångna, som när Katrine Marçal ser en ”sjuttiotalsdoftande version av […] vänsterpolitik” (AB 13/9) eller Håkan A Bengtsson jämför honom med daterat mode som plötsligt blir inne igen (Dagens Arena 13/9). Vänsterpolitik är per definition gammalt och mossigt och det gör Corbyn till en anomali i samtiden.
Det andra handlar om att placera Corbyn utanför socialdemokratin, till exempel genom att beskriva valet som ”om Socialdemokraterna tagits över av Vänsterpartiet” (Marçal, EFN 14/9). Man kan också gå steget längre och föra folks tankar till det forna östblocket, genom att som Widar Andersson (Corren 15/9) hävda att Corbyns position är så ”långt ute i de udda vänstertassemarkerna att Storbritannien knappast vore ett västland om [han] fick igenom ens hälften av sin agenda”. Vänsterpolitik är per definition något annat än socialdemokrati, alltså kan Corbyn inte vara socialdemokrat.
Det tredje knepet går ut på att hävda att Corbyn inte har några politiska förslag. Enligt Katrine Marçal har han ”ingen direkt plan för att förändra Storbritannien” (AB 16/8) utan är en ”ständigt proteströstande surpuppa” (AB 2/9). ”Vad har han varit för?”, frågar sig Jesper Bengtsson retoriskt, under rubriken ”Corbyn måste sluta vara en nej-politiker” (Tankesmedjan Tiden 1/10). Att man rimligtvis är för motsatsen till det man är emot spelar ingen roll. Att vara vänster är att sätta sig på tvären, alltså är Corbyn en nej-sägare.
Vad är det då Corbyn vill som är så gammalmodigt och extremt, men ändå inte räknas? Bland annat handlar det om att förstatliga järnvägen, bygga bostäder med rimliga hyror, höja kvaliteten i den allmänna sjukvården , öka resurserna till psykiatrin, avgiftsbefria högre utbildning, införa mer progressiv beskattning och kräva kärnvapennedrustning.
Corbyn gör det omöjligt för Labour att vinna val
Det sista påståendet om Corbyn är kritikernas trumfkort: Han gör att Labour inte kommer att kunna vinna regeringsmakten. Enligt Tony Blair befinner sig partiet ”i fara dödligare än någon gång på 100 år” och är på väg ”rakt över klippkanten”. Även andra välkända New Labourprofiler har fört liknande resonemang, om än med mindre dramatiska ordval.
I den svenska debatten har Katrine Marçal hävdat att Storbritannien nu blivit ”en konservativ enpartistat” och att Corbyn kan ”innebära slutet för Labour” (AB 13/9 & EFN 14/9). Jesper Bengtsson ser visserligen något hälsosamt i Corbyns framgångar, men det grusas av att ”han aldrig kommer att bli vald till premiärminister”, eftersom Labour blir mer ”troget sina principer än valbart” (Tankesmedjan Tiden 11/8). Tankegången bakom spådomarna är i korthet att Corbyns tydliga vänsterprofil inte kommer att gå hem hos tillräckligt många väljare.
Förutom att en del av Corbyns krav inte är så kontroversiella – enligt YouGov stödjer 58 procent förstatligande av järnvägen och andra viktiga samhällsfunktioner och 52 procent en mer progressiv beskattning – tycks skeptikerna missa själva huvudpoängen, nämligen att man bygger en folkrörelse.
En folkrörelse anpassar inte sin politik efter fokusgrupper, utan mobiliserar de som mest behöver den för krav man tror på. Huruvida dessa krav är ”vänster”, ”för” eller ”mot” spelar mindre roll, det är den betydelse de har för människor som är det viktiga. 34 procent av de som registrerade sig för att rösta i det förra valet gick aldrig till valurnan, och hundratusentals registrerade sig inte ens. Om Labour hade lyckats få med sig bara en liten del av dessa kunde Storbritannien haft en annan regering nu. En stark rörelse innebär också bättre förutsättningar att formulera och nå ut med ett radikalt politiskt budskap, och bemöta smutskastning. Inför valet 2020 borde man således kunna vinna tillbaka röster från både Tories, UKIP, De gröna och det skotska nationalistpartiet.
Vad som händer om fyra år vet förstås ingen. Men om Corbyn inte utgör ett hot mot den brittiska högern, varför anstränger de sig redan nu till det yttersta för att övertyga väljarna om att han är en fara för nationen?
Kristin Linderoth,
är medlem av Tidens redaktionsråd