Dagens alliansfrihetsförespråkare känner knappast släktskap med Per Albins fredsegoism, men alliansfriheten är ett uttryck för isolationistisk politik. Hur kommer det sig att ett framtidsinriktat reformistiskt parti som S blivit en nostalgisk motståndare till förändring av säkerhetspolitiken? Hur gick det till när det vackra ordet solidaritet blev ett hatobjekt för många inom S? frågar sig Manne Wangborg i en fortsättning på debatten om Nato.
Det är inte varje dag en borgerlig ledarskribent öser beröm över en socialdemokratisk försvarsminister, men den 20 september i fjol skrev Peter Wolodarski, chefredaktör för Sveriges tyngsta dagstidning Dagens Nyheter, att »Peter Hultqvist, regeringens just nu starkaste kort, har gjort mer nytta som försvarsminister än alla sina borgerliga och socialdemokratiska företrädare de senaste 25 åren.«
Där fick ett drygt halvdussin moderata och socialdemokratiska försvarsministrar en släng av sleven.
Vad Peter Wolodarski bland annat syftade på var att Peter Hultqvist metodiskt och utan åthävor dels lyckats få gehör för att stärka det svenska försvaret, dels kunnat genomföra ett svenskt närmande till Nato och avdramatisera socialdemokratins av hävd ängsliga hållning till samarbete med Natoländer, såväl våra alliansanslutna grannar i Norden och Baltikum som – framför allt – USA.
Peter Hultqvist har dock snäva ramar för sitt säkerhetspolitiska nytänkande och står fast vid sitt benhårda motstånd mot Natomedlemskap.
Bred debatt eller locket på?
Det socialdemokratiska partiets självbild är att det är en internationalistisk, innovativ, nytänkande och framåtblickande politisk kraft.
Men synen på alliansfrihet präglas inte av nytänkande. Detta trots att försiktiga signaler om en breddad debatt kommit från partiets ledning.
Kort tid efter den socialdemokratiska valsegern och regeringsbildningen 2014 förespråkade utrikesminister Margot Wallström en bred diskussion om det säkerhetspolitiska läget, med ett långt tidsperspektiv: »Det är just det vi behöver. Att få prata ordentligt, förhoppningsvis förses med ett ordentligt underlag och ha konstruktiva idéer.«
Regeringen gav sedan officiellt uttryck för samma debattbejakande inställning i direktiven till den pågående »Natoutredningen«, som ska läggas fram i augusti och som uttryckligen syftar till att »bidra till ett fördjupat samtal i dessa frågor«.
Men i stället för »en bred diskussion om det säkerhetspolitiska läget« har den senaste tiden präglats av den beprövade toppstyrda »locket-på«-reflexen.
Omprövning och självrannsakan
Maktnostalgi är en utbredd åkomma – inte bara i politiken – som fått fäste inom svensk socialdemokrati. Den långa perioden som statsbärande parti har gjort S ömsom arrogant och lättretat, ömsom okänsligt eller likgiltigt. Detta försvårar en nödvändig anpassning till en föränderlig verklighet. Här har den svenska socialdemokratin en hemläxa att göra.
Socialdemokratin har inte klarat av, ja, knappt påbörjat, den smärtsamma skinnömsningen från ett dominerande, självsvåldigt 40–45-procentsparti till ett mer vanligt 25–30-procentsparti med ett jämstarkt ideologiskt rivaliserande parti.
Säkerhetspolitiskt omtänkande är blott ett inslag i denna välbehövliga förnyelse.
Socialdemokratin har ett pretentiöst och monopolistiskt förhållande till säkerhetspolitiken, gör anspråk på att vara dess enda legitima uttolkare. Detta duger inte i det tjugoförsta århundradet, det är hög tid att göra upp med detta övermodiga och osunda tänkande.
För socialdemokratin står säkerhetspolitiken i vägen för en nödvändig bredare omprövning.
Det är dags att vitalisera den knappt hörbara säkerhetspolitiska debatten inom det stora och traditionstyngda socialdemokratiska partiet.
»Fredsegoism« eller världssamvete
Den svenska alliansfriheten gick aldrig ut på att hålla lika avstånd från det kalla krigets ideologiska motpoler – demokrati och kommunistisk diktatur. Att programmatiskt ta avstånd från säkerhetspolitisk samverkan mellan demokratiska länder kan heller inte vara ledstjärna för dagens svenska säkerhetspolitik.
Det går en rak linje från Tage Erlanders konsekventa stöd för demokratierna och kategoriska avståndstagande från kommunistisk diktatur under det kalla krigets ideologiska dragkamp på 1950- och 1960-talet, via Olof Palmes obevekliga förkastelsedom över den sovjetiska övermaktens brutala krossande av Pragvåren och Dubceks »socialism med ett mänskligt ansikte« 1968, via Ingvar Carlssons historiska lotsning av Sverige in i eu i mitten av 1990-talet, och vidare till Sveriges uppslutning bakom EU:s solidaritetsklausul och den svenska solidaritetsförklaringen 2009 som kännetecknar dagens svenska säkerhetspolitik.
»Fredsegoism«, skriver Mike Winnerstig, »var Per Albin Hanssons uttryck när han skulle motivera varför Sverige inte kunde stödja Finland när Sovjetunionen invaderade landet. I sin militära form var med andra ord neutralitetspolitiken fokuserad på det nationella egenintresset, osolidarisk med grannländerna.«
Hur gick det till när ordet »solidaritet«, ett av de mest aktade begreppen i den socialdemokratiska ordskatten, plötsligt blev ett fult ord i säkerhetspolitiken?
Hur gick det till när det av hävd internationalistiska socialdemokratiska partiet i Sverige – till skillnad från flertalet europeiska systerpartier – blev ett isolationistiskt, inåtvänt parti?
Isolationism är en förförisk frestelse som lockar politiska strömningar i många samhällen, inte minst i den rika delen av världen, där den bland annat syftar till att slå vakt om ett privilegierat liv. Till skillnad från exempelvis usa är isolationism inget gångbart politiskt slagord i Sverige, men i praktiken är alliansfriheten ett uttryck för isolationistisk politik.
Per Albin Hansson propagerade för svensk »fredsegoism«, men det är länge sedan detta slagord var politiskt korrekt i det folkhem han lade grunden till.
Solidaritetsdeklarationen och nostalgin
Brytpunkten i den svenska opinionens inställning till Natomedlemskap är Rysslands folkrättsvidriga krigföring i östra Ukraina, i synnerhet annekteringen av Krim. Som Laila Naraghi skriver i Tiden: »Den ryska aggressionen och destabiliseringen av Ukraina är den allvarligaste utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen sedan det kalla krigets slut.«
Genom dessa folkrättsbrott har Putin blivit Natos främsta lobbyist i Sverige. Detta har lett till en debatt om Sveriges förhållande till Nato som vållat djup vånda för socialdemokratin.
I synen på Nato är den svenska socialdemokratin i minoritet i Europa. Som Bo Eriksson påminner oss om i sin artikel i Tiden har till exempel de tyska, danska, norska, brittiska franska, holländska, belgiska, estniska, lettiska, litauiska, spanska och portugisiska systerpartierna tagit ställning för Nato.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet (1 april 2016) gör Sven Hirdman, förgrundsfigur bland svenska Natomotståndare, en nyttig ansats att renodla vad som förenar de olika ståndpunkterna i Natodebatten och vad som skiljer. Han prickar av fem punkter som förenar, två som skiljer. Det är en välkommen påminnelse att vi, tack och lov, lever i ett samhälle där mer förenar än skiljer, även tvärs över den så kallade blockgränsen.
Mer än på något annat politikområde har detta blocköverskridande samförstånd präglat säkerhetspolitiken: Det är i riksdagen, i synnerhet i den tvärpolitiska försvarsberedningen, som enigheten om säkerhetspolitiken utmejslats. Det hetaste och mest långtgående exemplet är den svenska solidaritetsförklaringen – Sveriges åtagande att i händelse av konflikt bistå såväl våra grannländer som övriga EU-länder. Den antogs 2009 och har kontinuerligt bekräftats sedan dess.
Statsminister Stefan Löfvens klara och tydliga bekräftelse av Sveriges beredskap att hörsamma Frankrikes begäran om hjälp med hänvisning till eu:s solidaritetsklausul efter terrordåden i Paris i höstas är därför helt följdriktig. Låt oss kalla detta »Löfvendoktrinen«.
Om inte Sveriges medlemskap i eu, om inte vårt solidaritetsåtagande i EU:s Lissabonfördrag, om inte vår egen solidaritetsförklaring – än mer långtgående än eu:s – antagen med bred, blocköverskridande parlamentarisk förankring 2009 och sedan dess många gånger bekräftad, satt punkt för neutralitetsnostalgi inom det socialdemokratiska partiet måste Löfvendoktrinen ha gjort det.
Slå vakt om status quo?
Bo Eriksson påpekar att den berömde amerikanske diplomaten George Kennan i sina memoarer skriver om den »klockartro på att fred och säkerhet bäst bevaras genom att alltid slå vakt om status quo«.
Detta lockar Natomotståndare – både socialdemokratiska och andra – att tillgripa det genomskinliga nödargumentet att Natomedlemskap skulle innebära »brott« med en 200-årig tradition.
Den som tänker efter inser snabbt att åberopandet av »brott« med det förgångna bara är ett sentimentalt halmstrå och inte alls något sakligt argument, vare sig i säkerhetspolitiken eller någon annanstans. Allra minst för ett reformparti, vars själva existensberättigande är viljan att förändra samhället.
Även rent historiskt är detta resonemang rätt skakigt. Som om den svenska alliansfriheten varit orubblig och oanfrätt, som om andra världskrigets anpassningspolitik och neutralitetsbrott aldrig ägt rum.
Och som om politiskt nytänkande i en föränderlig värld principiellt vore fel. Vad har Karl XIV Johans Sverige att lära tjugoförsta århundradets samhälle? Lever vi inte i en helt ny värld – teknologiskt, socialt, politiskt, ekonomiskt och militärt?
Tänk tanken att samma bakåtsträvande och förändringsovilliga argument skulle användas i inrikespolitiken. Hur skulle vi då ha avskaffat
ståndssamhället? Hur skulle vi fått allmän skolgång? Lika rösträtt i stället för den 40-gradiga skalan? Kvinnlig rösträtt?
Slut på borgfreden
I flera årtionden under det kalla kriget, ja mer än ett halvt sekel, rådde bred politisk enighet om den svenska alliansfriheten. Den var då fast förankrad såväl i folkopinionen som i riksdagen.
Men någon samsyn om säkerhetspolitiken i både folkopinion och riksdag finns inte längre.
De fyra borgerliga riksdagspartierna har ett efter ett tagit ställning för Natomedlemskap. En växande andel av det svenska folket har gjort detsamma. Enligt en opinionsundersökning i början av året för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) är 49 procent för Natomedlemskap, bara 34 procent mot; en differens på hela 15 procent! SOM-institutet, som har undersökt Natoopinionen i över 20 år, visar i 2015 års undersökning att Natoanhängarna för första gången är fler än Natomotståndarna – 38 procent mot 31 procent. En särskild undersökning av unga S-sympatisörer visar en jämn fördelning: 33 procent för Nato, 30 procent mot och 36 procent vet inte. Detta talar för att denna tendens är på väg att förstärkas, även bland unga S-sympatisörer.
De ändrade grundförutsättningarna för säkerhetspolitiken måste det socialdemokratiska partiet nu förhålla sig till.
Stefan Löfven, som konsekvent brukar tala sig varm för blocköverskridande samverkan, har här ett ansvar att försöka återskapa det parlamentariska samförståndet inom säkerhetspolitiken.
Vore det inte – med tanke på hur opinionsläget förändrats, även bland unga S-sympatisörer – lämpligt att börja med att genomföra ett brett framtidsinriktat rådslag?
Manne Wängborg, är ambassadör
