Med stark tillväxt och fungerande demokrati har Sydkorea länge varit en förebild för många utvecklingsländer. Det har också använts som ett exempel på att frihandel och liberal ekonomi alltid är överlägset andra utvecklingsmodeller. Men verkligheten är mer komplicerad än så. Tidens Jesper Bengtsson reste till Sydkorea för att ta reda på vad som finns bakom slagorden.
Entrén till National Medical Center i Seoul är avspärrad. En grupp sjukvårdare med ansiktsmasker ser till att inga obehöriga kommer in.
När vi närmar oss kliver en av dem fram och stoppar oss. Artigt men bestämt.
– Tyvärr, ni kan inte komma in. Vi har en mycket farlig sjukdom, MERS, i Sydkorea just nu. Den finns inne på det här sjukhuset.
Vårt mål är att besöka ett museum inne på sjukhuset. I slutet av 1950-talet blev Sydkorea och National Medical Center Sveriges första statligt finansierade biståndsprojekt. Projektet genomfördes tillsammans med de övriga nordiska länderna och än i dag finns det alltså en utställning inne på sjukhuset som berättar om de nordiska kontakterna.
Men nu är det stängt, risken med mers är för stor.
Sjukvårdaren med ansiktsmask erbjuder oss handsprit. Vi frågar om vi får ta några bilder, men han säger nej. Inga bilder.
Vi smörjer pliktskyldigt in våra händer och går därifrån.
MERS är en virussjukdom som, om den drabbar äldre, barn eller sjuka, har en dödlighet på över 50 procent. Allt började i maj 2015, då en smittad man från Saudiarabien flög till Seoul och utlöste en nationell MERS-epidemi. Internationell press rapporterade om tomma gator och en panikslagen befolkning. Landet förlorade miljoner och åter miljoner när den annars så vanliga strömmen av turister plötsligt upphörde.
Men förutom tre sjukhus i Seoul var spridningen av mers mycket begränsad, och fanns det någon panik var den bland sjukvårdare och patienter. För de flesta andra gick livet vidare ungefär som vanligt.
Efter tre–fyra veckor hade myndigheterna viruset under kontroll. Då hade 186 människor smittats och 36 av dem hade avlidit. mers blev aldrig något omfattande samhällsproblem
Hanteringen av viruset kan ses som en symbol för det moderna Sydkorea. Ett rikt, välmående och välfungerande land med högteknologiska företag, en blomstrande musikindustri och moderna människor. Ett land med bra hälsovård, som effektivt klarar av att hantera ett farligt virus.
Under de senaste decennierna är det just på det viset omvärlden vant sigvid att betrakta Sydkorea. Som en av de främsta bland de ”asiatiska tigrarna”, och som en effekt av framgången, har många fattiga länder börjat att snegla på det sydkoreanska exemplet.
De söker svaret på frågan: hur gjorde de egentligen? Varför hamnade just Sydkorea på rätt spår?
Den snabba resan uppåt
Efter Koreakrigets slut 1953 hade Sydkorea en bnp per capita på 64 dollar per år och var ett av världens fattigaste länder, fattigare än Kongo vid samma tid. Sedan dess har landets utveckling gått i raketfart. I dag är Sydkorea med i rikemansklubben oecd och sedan 1980-talet är landet dessutom en relativt fungerande och stabil demokrati.
När man rör sig på gatorna i Seoul märks välståndet tydligt. Bilparken är modern. Butikerna innehåller samma märken och designerkläder som i alla andra storstäder. Teveapparaterna är stora som ladugårdsväggar. Reklamskyltarna uppmanar dig att göra en skönhetsoperation eller köpa den senaste mobiltelefonen. Nästan var du än befinner dig i staden finns det ett öppet internet – även ute på gatorna.
Jämförelsen med Nordkorea är talande. På 1950-talet befann sig länderna på samma utvecklingsnivå, Nordkorea var till och med något före. Nu i norr: en utfattig och extremt sluten diktatur som vägrat anpassa sig till en globaliserad värld. I söder: en öppen ekonomi med press- och yttrandefrihet samt demokrati.
Men den som vill göra Sydkorea till ett exempel på den renodlat kapitalistiska marknadsekonomins framgång stöter snabbt på problem.
– Sydkorea avvek på flera sätt från den bilden, säger Moon S Hong, ekonom som arbetar för den sydkoreanska biståndsorganisationen Redi. Vi träffar henne över ett glas islatte på ett kafé nära Seouls centralstation,
en av megastadens flera järnvägsknutpunkter.
– När Världsbanken och usa på 1970-talet krävde att landet skulle öppna sin ekonomi valde den dåvarande diktatorn Park Chung-hee att gynna inhemska företag. Hans filosofi var att landet måste utvecklas på egna villkor först. Till skillnad från Nordkorea förstod han att en privat sektor är nödvändig för att ett land ska kunna blomstra, men han valde, på gott och ont, en egen väg.
Park drev igenom Sydkoreas första femårsplan 1962 och slöt ett förbund med några av de ledande, ofta mycket korrupta, företagsledarna. När usa protesterade och krävde en mer renodlad marknadsekonomi struntade han i dem.
Resultatet blev ett antal så kallade chaebols, stora företagskonglomerat med monopol inom sina sektorer. De mest kända av företagen – Samsung, lg, Hyundai och Lotte – är i dag gigantiska koncerner som spridit sina tentakler över hela det sydkoreanska samhället. Verksamhetsgrenarna är lika många som de är vitt skilda.
Ta Lotte som exempel. Företaget kom till Sydkorea från Tokyo 1967 och startade en klädkedja, men växte snabbt med presidentens stöd. I dag är Lotte ledande producent av choklad, kakor och godis och driver landets största kedja av affärsgallerior, biografer, kaféer, snabbmatsrestauranger, fastighets- och försäkringsbolag. Lotte har över 60 verksamhetsgrenar och drygt 60000 anställda. Expansionen av dessa chaebols är en viktig förklaring till den snabba urbaniseringen. 1960 bodde drygt 2 miljoner människor i Seoul. I dag är befolkningen över 10 miljoner, 24 miljoner, hälften av Sydkoreas befolkning, om man räknar hela storstadsområdet kring huvudstaden.
Samtidigt uppmuntrade president Park landets chaebols att använda den skyddade hemmamarknaden som bas för att vinna konkurrensfördelar mot europeiska, amerikanska och japanska bolag. Strategin lyckades utmärkt och är en huvudanledning till att vi i dag köper en Samsung- eller lg-apparat när vi ska byta teve, eller en Hyundai eller Kia när vi ska byta bil.
1964 exporterade Sydkorea för motsvarande 100 miljoner dollar. Tretton år senare var värdet på exporten 10 miljarder dollar. Samtidigt steg BNP:n per capita till 1040 dollar.
Biståndet byter riktning
Biståndet – inte minst det svenska stödet till National Medical Center – spelade en nyckelroll för Sydkoreas snabba utveckling. Det stora stödet kom från usa, som mellan 1948 och 1978 gav 60 miljarder dollar om året i bistånd till Sydkorea. Som en jämförelse gav landet under hela den perioden 68,9 miljarder dollar till hela Afrika, och 140,8 miljarder dollar till Latinamerika.
– Biståndet till Sydkorea saknade motstycke, säger Moon, och när usa drog sig ur klev Japan in. Den som vill dra några slutsatser av Sydkoreas snabba utveckling måste se även den delen av vår historia. Vårt strategiska läge i kalla kriget, omgivet av Kina och Nordkorea och Japan gav oss en kontext som gjorde att ekonomin kunde lyfta. Det finns saker att lära sig av vår utveckling, men det går inte att kopiera den.
I dag har Sydkorea ett eget biståndsprogram. Efter demokratiseringen i slutet av 1980-talet ansåg den nya regeringen att Sydkorea, liksom tidigare Japan, skulle använda sin nyvunna rikedom för att hjälpa andra.
– Vårt land skulle inte vara sämre än Japan, det har alltid varit en viktig fråga för oss, skrattar Moon.
Själv har hon just återvänt från en resa till Nairobi där hon utvärderat sydkoreanska biståndsprojekt.
Samtidigt pekar hon på en annan, mer oroande trend. Flera av de länder som nu söker bistånd från Sydkorea gör det för att de letar efter en alternativ utvecklingsmodell. Sydkoreas stora ekonomiska lyft kom under diktaturen på 60- och 70-talen. Den toppstyrda modellen passar många av de regeringar i världen som gärna ser att deras land får ekonomiska framgångar, utan att behöva släppa ifrån sig makten.
Moon S Hongs kollega, Taejoo Lee, håller med om den bilden.
– Den sydkoreanska modellen handlade mycket om stabilitet och att alla medborgare måste offra sig för landets utveckling. Den hade en nationalistisk prägel. Det har påverkat vår biståndspolitik. Medan eu och väst satsar på bistånd för att utveckla demokrati och mänskliga rättigheter handlar Sydkoreas stöd ofta om infrastruktur och statlig effektivitet. I dag har Europa tappat mycket av sin lyskraft, andra modeller har blivit mer efterfrågade.
Men även här vill Moon S Hong och Taejoo Lee betona att verkligheten är mer komplicerad. Sydkoreas utveckling var inte bara toppstyrd och elitistisk.
– Utvecklingen i Sydkorea hade inte varit möjlig utan ett alltmer levande civilsamhälle, säger Moon. Det var växande folkliga rörelser som bidrog till att landet blev demokratiskt på 1980-talet. Och den ekonomiska utvecklingen hade inte varit möjlig utan ett stort folkligt engagemang. Det var inte bara en utveckling styrd uppifrån.
Växande klyftor
Hennes egen historia är som ett tvärsnitt av Sydkoreas. Föräldrarna växte upp i fattigdom i landets södra delar. När hon föddes på 60-talet hade landet påbörjat sin ekonomiska resa, och Moon S Hong fick chansen att studera och flytta till huvudstaden Seoul.
I dag har utvecklingen bromsats upp. Sydkorea har en av världens bäst utbildade befolkningar, men som i de flesta utvecklade ekonomier under 2000-talet har medelklassen blivit allt hårdare pressad. För många unga som i dag kommer ut på arbetsmarknaden räcker det inte ens med en masterutbildning för att få ett jobb.
– Jag är glad att jag växte upp under en tid då allt kändes möjligt. Om man bara utbildade sig och jobbade hårt skulle det går bra. I dag finns det en generell känsla av att det inte går åt rätt håll för Sydkorea. Det är svårare att få ett fast jobb. Ojämlikheten blir större, och våra sociala trygghetssystem har inte hängt med i den ekonomiska utvecklingen.
Moon S Hong tar med oss på en promenad i kvarteren väster om Seouls centralstation.
Området har länge tillhört de fattigaste i huvudstaden, men de gamla stenhusen från 50- och 60-talen ska nu rivas och ersättas av moderna kontor och lägenheter.
Det är söndag och kyrkorna bubblar av liv, med gudstjänster, konserter och soppkök till behövande. Enligt en nyligen genomförd undersökning lever nästan hälften av landets pensionärer under fattigdomsstrecket. Moon S Hong pekar på ett anslag på en vägg. Texten är på koreanska, men hon berättar att det är en frivilligorganisation som erbjuder hjälp med mat och kläder.
En äldre man vid ett av husen, som inte vill låta sig intervjuas med namn, berättar att han bor där tillsammans med andra äldre. Varje person har ett rum på tre till fyra kvadratmeter, en madrass på golvet och en teve vid ena väggen. Gemensam toalett och tvättrum. Han får 500 dollar i månaden och lägger 200 på sitt slitna rum.
Moon S Hong berättar att huset ska rivas, men mannen har inte hört något om den saken, och skulle de riva det vet han inte vart han skulle ta vägen.
– Våra välfärdssystem har inte hängt med den ekonomiska utvecklingen, säger Moon S Hong. Där har vi mycket kvar att göra.
Bilden delas av Sohn Byoung-kwon, professor i statskunskap vid Chung-ang university i Seoul.
– Det finns en konsensus om att vi måste göra något för de fattiga, inte minst de äldre som inte har det så bra. Men många ekonomer säger att vi inte har råd, och den nuvarande konservativa regeringen har snarast försämrat välfärden.
Han pekar på jämställdheten som en avgörande fråga för möjligheten att behålla det ekonomiska välståndet. Sydkorea är fortfarande ett patriarkalt samhälle.
– Män har fortfarande lättare att få jobb efter studierna, och vi har ingen föräldraförsäkring eller barnomsorg. Det gör att många unga kvinnor väljer karriären framför familjen.
När vi frågar Moon S Hong om hennes tankar om Sydkoreas framtid, återkommer hon något förvånande till biståndet och fn:s nya utvecklingsmål.
– Utvecklingsmålen ger oss en möjlighet att tänka till om vårt eget lands framtid, säger hon. Fattigdomen finns inte bara i de fattiga länderna. Det handlar om att minska ojämlikheten i ett läge där alla länder blivit mer ojämlika. Genom biståndet jobbar vi fram metoder för att bekämpa fattigdomen i Afrika och andra delar av Asien. Det är bra, men nu måste vi prata mer om våra egna problem. På det viset blir vi också bättre på att hjälpa andra.
Jesper Bengtsson
är chefredaktör för Tiden magasin
