Filmen som enar vänsterrörelsen

Pride blev en av julens stora biosuccéer. I Storbritannien har den inspirerat till diskussion om solidaritetens förutsättningar, men i Sverige har debatten om mötet mellan ett gäng HBT-aktivister och walesiska gruvarbetarfamiljer lyst med sin frånvaro. Trist, eftersom filmen visar hur gemensamma aktioner och en delad vision om ett bättre samhälle underlättar alliansbygge mellan vänsterns olika delar, skriver Kristin Linderoth.

Någon svensk kulturdebatt om julens stora biosuccé Pride har det knappast gått att tala om. Till skillnad från i Storbritannien, där filmen om solidariteten mellan ett gäng homosexuella och lesbiska Londonaktivister och nödställda walesiska gruvarbetarfamiljer blev en del av 30-årsminnet av gruvstrejken 1984–85.

Här hemma landade den som en i raden av välgjorda dramakomedier med det brittiska klassamhället som fond.

Pride har med rätta hyllats för sin värme, sina lysande skådespelarprestationer och det hoppfulla budskap som fått många att lämna biosalongen med raka ryggar och ett leende på läpparna. Några skribenter har konstaterat att filmen blir särskilt intressant mot bakgrund av den debatt om vänstern och den så kallade identitetspolitiken som utspelade sig på kultursidorna under förra året, men ingen har särskilt utvecklat detta tema.

Filmen har antingen med självklarhet passerat som ”den sanna historien” om de människor och händelser den skildrar, eller, som av Ann-Charlott Altstadt på Aftonbladet Kultur (5/2), kritiserats för historierevisionism på grund av det som tonats ner och det som lagts till.

Jag tror dock att både fakta och fiktion i det här fallet kan lära oss något om villkoren för kamp och social förändring.

Prides lokala fokus, liksom förstås komedigenren i sig, gör att det omgivande samhället mest framträder genom några dokumentära scener i inledningen. Budskapet om att solidaritet gör oss starkare går fram ändå, och är på ett sätt universellt. Men ett vidare samtal om solidaritetens förutsättningar kräver en förankring i de samhälleliga omständigheterna.

Storbritannien i början av 1980-talet var en tid av öppet klasskrig. Efter Toryregeringens nederlag i kolstrejken 1974, som ledde till att Labour återtog makten, ville de konservativa med Thatcher i spetsen garantera att något sådant inte upprepades. Den ekonomiska krisen hade satt stopp för den långvariga och starka högkonjunkturen. Kapitalet hade inte längre råd med en välmående arbetarklass. Målet för Tories var att de starka facken i offentlig sektor skulle krossas. I ett hemligt dokument – den så kallade Ridleyplanen från 1977 – beskrev man steg för steg hur de statliga industrierna (”som mer och mer drivs för de som jobbar i dem”) först skulle tvingas bli konkurrenskraftiga (”så småningom måste det anses självklart att för att möta kraven måste anläggningar läggas ner och människor sparkas”), sedan styckas upp i mindre enheter (”för att bryta de offentliga fackens makt”, ”underlätta för arbetaren att koppla belöning till den egna insatsen” och ”möjliggöra privatisering”) och därefter säljas ut (det statliga oljebolaget ville man till exempel sälja ut i små aktieandelar till allmänheten, för att göra ”varje man till kapitalist”). Planen, som sedan förra året är offentlig och finns på Thatcherstiftelsens hemsida, är som en grundläggande instruktionsbok för parlamentarisk klasskrigföring från höger, skriven av några som förstod vikten av strategi och långsiktigt tänkande.

I dokumentet förutspås att arbetarrörelsen skulle göra motstånd, exempelvis genom strejker. Skulle en sådan uppstå i kolindustrin planerade man för ett antal åtgärder för att försvaga dess effekter. Lager av kol skulle byggas upp, kol skulle importeras från ut-
ländska hamnar där arbetarna inte var fackligt organiserade, lastbilschaufförer som inte var fackligt anslutna skulle med polisbeskydd köra kol från gruvor uttagna i strejk, statlig ersättning till de strejkandes familjer skulle dras in och facket tvingas att ta kostnaderna, och en mobil polisenhet skulle tränas och utrustas för att användas mot gruvarbetarna. När gruvstrejken väl bröt ut i mars 1984, som ett svar på regeringens plan att lägga ner ett stort antal gruvor, genomfördes också dessa åtgärder. Colin Clews, då aktiv strejk-supporter i Nottingham, berättar på sin blogg Gay in the 80’s om hur polisen satte upp vägspärrar, fordon stoppades
och genomsöktes, människor förhördes om sin politiska tillhörighet, tidningar konfiskerades, hus genomsöktes och det var vanligt med polisvåld mot strejkande gruvarbetare och deras supporters.

Thatcher hade gjort det klart att strejken till varje pris skulle slås ned. Hon stämplade de strejkande arbetarna som ”mobben” och ”den inre fienden”. Samtidigt hade hetsjakten på homosexuella i storstäderna ökat, genom nedläggning av tidningar, räder mot klubbar och bokaffärer (bland annat Gay’s the word som är central i filmen) och stigmatisering av homosexuella män (kopplat till genombrottet för aids).

Det var i detta samhällsklimat som den i Pride (och i verkligheten, enligt många vittnesmål) extremt karismatiske Mark Ashton gick med i Young Communist League, kommunistpartiets ungdomsförbund, där han sedan var generalsekreterare från 1985 till sin död 1987. Inspirationen till att starta en insamling för gruvarbetarna fick han och kamraten Mike Jackson (i filmen med upprullad mössa) på ett möte som Labourkampanjen för homosexuellas rättigheter organiserade, där en gruvarbetare talade. Enligt Ashton bestod det första mötet med Lesbians and Gays Support the Miners (LGSM) av personer som var medlemmar i Labour eller kommunistpartiet. I filmversionen är den enda ursprungliga kopplingen mellan vad som skildras som två väldigt olika kollektiv – LGSM och gruvarbetarna – att båda har erfa-renheter av polisbrutalitet och medias hatkampanjer, och därmed har en
gemensam fiende.

Detta var på riktigt en del av solidaritetsbyggandet, och att kalla det historieförfalskning är att ta i. Men det är likväl en tolkning som utesluter viktiga aspekter. För många i LGSM var syftet med verksamheten att överbrygga splittringar inom arbetarklassen, vilket visar att de själva inte såg sig som en grupp helt skild från denna. ”Vårt stöd för strejken kommer inte bara ur att vi är homosexuella, men ur att vi är medlemmar av samma klass”, skrev man till exempel i en insändare. Gruppen riktade sig främst till lågbetalda och arbetslösa homosexuella och lesbiska, snarare än att, som Ashton uttryckte det, ”försvara en privilegierad minoritet av homosexuella medelklassmän”. Ett syfte var att normalisera idéer om socialism och facklig kamp i hbt-miljöer, ett annat att påverka arbetarrörelsen att driva hbt-rättigheter. Detta vet vi eftersom LGSM aktivt bidrog till historieskrivningen om sig självt genom att noggrant föra protokoll och dokumentera sin verksamhet.

I den egna dokumentärfilmen All out! Dancing in Dulais (som finns att hitta på nätet) får vi till exempel se gruvarbetaren och fackaktivisten Dai Donovan avsluta sitt anförande på Pits & Perverts-galan i London med ”Seger till arbetarklassen!” och höra hur publiken jublar. Vi ser även en LGSM-aktivist säga från scenen att det är viktigt ”som lesbiska och homosexuella och som socialister att stödja gruvarbetarna. En seger för gruvarbetarna är en seger för oss alla!”

Det finns också dokumenterat hur den första kontakten mellan LGSM och de walesiska gruvarbetarfamiljerna såg ut. Precis som i Pride fick LGSM vända sig direkt till Dulais Valley för att överlämna de pengar gruppen hade samlat in, fast av andra skäl än den fackliga homofobi som antyds i filmen. Utöver att dra in ekonomiskt bistånd till gruvarbetarnas partners och barn konfiskerade nämligen staten gruvfacket National Union of Mineworkers tillgångar. Eftersom det inte gick att skänka pengar till facket blev således det direkta samarbetet mellan solida-ritetsgrupper och lokala gruvsamhällen avgörande. I intervjuer berättar både Siân James (i filmen stridbar gruvarbetarhustru och nu parlamentsledamot för Labour) och aktivister från LGSM att de inte visste vad de skulle förvänta sig av mötet med ”den andre”. Mike Jackson minns att den lokala samlingssalen i Onllwyn i Dulais Valley var fylld av 200–300 personer, och när de 27 LGSM-aktivisterna som rest dit öppnade dörren tystnade alla samtal. Sedan började en person applådera, och alla följde efter. Jackson beskriver det som att ”det kändes som att komma hem, till slut kunde jag vara i en arbetarklassmiljö – min miljö – och accepteras som homosexuell man”.

Varför är detta värt att lyfta fram? Inte på grund av något torrt akademikerkrav om historisk korrekthet, eller för att just ordet socialism eller omnämnandet av vissa vänsterorganisationer skulle vara viktigt i sig självt. Det handlar inte heller om att homosexuella och lesbiska i arbetarrörelsen inte skulle ha mötts av homofobi. Men det handlar om att vi bättre ska kunna förstå förutsättningarna för den typ av allianser som växer fram i filmen.

LGSM och gruvarbetarfamiljerna delade en vision om hur samhället bör organiseras, och det underlättade naturligtvis deras möjligheter att samarbeta. Socialismen var inte en åtskiljande faktor, utan en enande. Lika sant som att arbetarrörelsen härbärgerar både homofobi, rasism och kvinnoförakt är det nämligen att arbetarrörelsen är bred också åt andra hållet och består av människor som har ett intresse av ett annat samhälle, snarare än av människor som är lika varandra eller ”definierar sig” på samma sätt.

I dag har vi svårt att se detta, och kanske är skratt åt kulturkrockar och olikheter som övervinns mot alla odds vårt enda sätt att förstå den verkliga historia som filmen ger liv åt.

Å ena sidan stryker därför filmens tolkning av LGSM-aktivisterna och gruvarbetarfamiljerna som två helt olika och ganska stereotypa grupper oss medhårs. Vi behöver inte skärskåda föreställningar om bögar som partyprissar, lesbiska som trista bråkstakar, arbetarmän som buttra och reaktionära eller arbetarkvinnor som moderliga.

Å andra sidan kan fiktionens stereotypisering, på inget sätt utmärkande för just den här filmen utan ett vanligt knep i komedigenren, utmana vårt tänkande genom att vi i Pride får en berättelse om att människor faktiskt kan utvecklas, och att de dessutom gör det i en kontext av kamp, och inte för att någon levererar ett fulländat eller särdeles välformulerat argument. Vad filmen förmedlar är att man inte behöver vara färdig, använda de rätta orden eller vara en särskild sorts människa för att kunna delta i samhällsomdaning. Gemensam praktik – i det här fallet en strejk – skapar något nytt, vilket är väl belagt i forskning om arbetskonflikter. De som deltar växer, nya sociala band formas, könsroller utmanas, hierarkier omkullkastas.

Gränserna mellan ett kollektiv och ett annat, eller mellan olika identiteter om man så vill, är aldrig absoluta. Som Marx skrev är vi människor summan av de sociala relationer vi ingår i, och dessa är inte statiska. Därför är det sällan särskilt fruktbart med en abstrakt diskussion om olika kollektiv. Det är nämligen först när vi gör saker tillsammans med ett gemensamt mål – frivilligt eller för att omständigheterna tvingar oss till det – som saker händer. Det betyder inte att alla problem och inbördes olikheter raderas ut, men det betyder att både vi och det samhälle vi är en del av förändras.

Kristin Linderoth är medlem av Tidens redaktion,och arbetar på en avhandling om Kommunalstrejken 2003.