Det finns ett enkelt svar på frågan hur det svenska samhället ska hantera unga män och kvinnor som återvänder från krig i Syrien eller Irak eller någon annan av de konflikter där radikala islamister är en av de stridande parterna. Svaret lyder: kasta dem i fängelse.
Efter attackerna mot den franska tidningen Charlie Hedbo och morden på poliser och judar i Paris går det att förstå den reaktionen. Som en reflex.
Men det är ett grovt förenklat svar, som dessutom skulle vara direkt kontraproduktivt.
Det är en svår balansgång. Å ena sidan måste samhället tydligt visa att det inte accepterar att unga män och kvinnor reser ned till konfliktområden för att strida och döda och kanske medverka till grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.
En sådan markering är viktig för att begränsa nyrekryteringen av frivilligsoldater. Det får aldrig vara något lätt beslut att ta till vapen.
Men de som kräver hårda straff och fängelse som främsta vapen mot en islamistisk radikalisering i svenska förorter måste ändå ställa sig frågan: vad ska det tjäna till?
Attentatsmännen i Paris hade suttit i fängelse. De hade redan straffats för andra brott. Och enligt den ene av de båda brödernas advokat i en dom 2008, var det i hög grad fängelserna som radikaliserade dem, som tog dem över tröskeln och förberedde dem för de fasansfulla morden på och omkring Charlie Hedbos redaktion.
På senare tid har jag själv, om än för ett helt annat syfte, studerat de frivilligsoldater som reste till Finland för att strida på den vita sidan 1918 och sedan även till Estland 1919. De möttes ofta av stenhårt motstånd när de återvände till Sverige. Delar av arbetarrörelsen såg dem som arbetarmördare eftersom de varit i krig mot ”den röda sidan” i Finland, och mot det nya Sovjetryssland i Baltikum. Ofta svartlistades de på arbetsmarknaden.
Många av dessa återvändare var grovt skadade av sina upplevelser, på samma sätt som de som nu återvänder från krigen i Irak och Syrien ofta är traumatiserade och krigsskadade på ett sätt som vi andra, som levt hela vårt liv i fred, har svårt att föreställa oss. Under 20-talet radikaliserades många av de svenska frivilliga som varit på andra sidan Östersjön, och de svenska nazistpartierna fylldes senare av män som kom ur deras led. På samma sätt som de tyska frikårerna som bildades efter första världskriget blev rekryteringsbas för det tyska nazistpartiet.
Nyligen föreslog centerpartipolitikern Rasmus Persson att frivilliga soldater som återvänder från krigsområden ska erbjudas ett slags ”återvändarprogram”, som handlar mer rehabilitering och återanpassning än om straff. Mona Sahlin gick också ut och gav sitt stöd till den hållningen.
Det är rimligt. Om det svenska rättsväsendet kan belägga att de som återvänder begått brott som är åtalbara ska de förstås ställas inför rätta i Sverige. Men många som reser till krig har inte sådana erfarenheter med sig hem, och många luras mer eller mindre att resa, och inser snart att de begått ett misstag. I det läget vore det direkt kontraproduktivt att kriminalisera själva handlingen att resa iväg som frivillig. Dels riskerar det att radikalisera de som faktiskt inte är radikaliserade, och dels kan det hindra många från att söka hjälp vid återkomsten.
Med en sådan dubbel ansats kan arbetet börja.
Jesper Bengtsson
