En majoritet av befolkningen – även de som inte identifierar sig som socialdemokrater – värderar den allmänna välfärden högt. För många är det en självklarhet att vården, skolan, omsorgen och försäkringarna finansieras gemensamt. Socialdemokraternas problem är inte att samhällsanalysen och sättet att organisera samhället är irrelevant, utan att vi som parti börjar bli det. För att ändra på det måste våra problembeskrivningar och politiska förslag sträcka sig längre än vad som är möjligt att åstadkomma på enstaka mandatperioder.
Harpuneringen på ytterligare tre procentenheter bekräftar att Socialdemokraternas kris blivit ett nytt normalläge. Väljarstödet är det lägsta sedan det var möjligt att rösta på ett parti. Valmanifestet 2018 innehöll visserligen flera gedigna välfärdsoffensiver – med familjeveckan i fronten – som bidrog till att väljarflykten blev mindre än befarat. Men den bittra verkligheten är att Socialdemokraterna inte längre uppfattas som trovärdiga. För att bli framtidens stora progressiva parti måste vi ta ett steg tillbaka, och åter börja berätta vad socialdemokratin egentligen vill med samhället. Även om det skulle innebära en tid i opposition.
Ett visst mått av självkritik är oundvikligt. Varför har vi inte lyckats göra något åt barnfattigdomen? Varför gick det 20 år mellan två konkreta större reformförslag? Varför har inte klassdiskussionen varit mer närvarande? Varför har vi inte presenterat en socialdemokratisk, faktisk lösning på bostadsfrågan? Varför har vi inte tillsatt en grupp som kommit med genomgripande förslag för rättvisa pensioner? Varför klagar vi inte högre när kapitalinkomsterna ökar tiofaldigt jämfört med lönerna? Den historiskt nödvändiga pragmatismen tycks ha slukat allt syre, med ideologisk röta som följd. Det har nästan varit sossigt att inte protestera.
Det bästa sättet att besvara dessa frågor är att börja formulera socialdemokratiska reformförslag som fungerar i praktiken. Om de blir möjliga att genomföra först nästnästa mandatperiod eller den efter spelar ingen roll. I det här läget handlar partiets existens om något annat än opinionsmätningar, det parlamentariska läget eller om Stefan Löfven stakat sig i en debatt. Väljarna har tröttnat på trianguleringen och mandatiseringen av svensk politik. De längtar efter någon som har en plan.
Kan vi som parti klara av att samlas, vara överens om att något drastiskt måste ske, lämna organisationsfrågor åt sidan ett tag, landa i några centrala samhällsproblem vi har åtgärdat till 2040, sätta siffror på det, utgå från att det till en början blir kanonmat åt högern, konsekvent vidhålla idéerna trots tillfälliga opinionsras och ha nerver att stå kvar när Svenskt Näringsliv går i falsett – då har vi goda chanser att gå ett annat öde till mötes än det våra vänner i Europa gått.
Vi har gjort det förut och då var förutsättningarna ännu sämre. Skillnaden var att vi stod på oss och använde jämlikheten, solidariteten och rättvisan som argument – inte som konsekvens. Konflikten var naturlig. Att högern skulle slå på stora trumman, tycka att klassfrågan var överspelad och varna för ekonomisk kollaps räknade vi med. Det har de gjort sedan den allmänna rösträtten infördes. Vi behövde inte lyssna då och vi behöver inte lyssna nu av det enkla skälet att socialdemokrati fungerar.
Bland vallöftena 2018 fanns flera, verkligt bra förslag. Vi ville anställa fler sjuksköterskor, begränsa vinsterna i välfärden, avskaffa allmän visstid, satsa miljarder på järnvägen, rusta upp vårdcentralerna och införa en veckas extra ledighet för barnfamiljer. Det var klassisk, beprövad socialdemokratisk politik – men för problem som uppstod för 30 år sedan. När vi har flera väljargenerationer som bara fått höra om vår politik från sina farföräldrar räcker inte det. Av allt att döma var förslaget om en extra familjevecka rätt steg på vägen. Nu måste vi fortsätta i samma riktning och berätta att en annan värld är möjlig.
Text: Benjamin Ivansson
