Bevarad alliansfrihet eller medlemskap i Nato? Kvaliteten i den försvarspolitiska debatten dras ner av frånvaron av alternativ. Det är illa, eftersom denna brist i sin tur riskerar att undergräva kvaliteten också i de beslut omvärldsutvecklingen kräver att vi fattar. Vi vill lägga fram ett förslag om fördjupat försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete inom den allians där vi redan är medlemmar, nämligen EU. Det skriver Jens Orback och Folke Tersman.
Genom att EU:s medlemmar fört in Europarådets konventioner om de mänskliga rättigheterna i sin lagstiftning vilar de på gemensamma värden där respekten för mänskliga rättigheter utgör grunden. Värden som vi också gemensamt bör försvara. I första hand genom fredligt samarbete, diplomati och krav på respekt för mänskliga rättigheter när handel och samarbete utvecklas med länder inom och utanför vår union. Men också vid allvarliga säkerhetspolitiska konflikter bör eu vara vår bas för gemensam säkerhet och med stöd till och respekt för fn:s konventioner.
Inom ramen för Lissabonfördraget har medlemsstaterna i eu förbundit sig att ge varandra stöd vid terrorangrepp eller andra katastrofer. Sverige har i fördraget begärt särskild hänsyn med hänvisning till vår alliansfrihet, men i fördraget står möjligheten till ett närmare militärt samarbete inskrivet. Gemensamma utmaningar möts bäst gemensamt.
Efter andra världskriget skapades ett antal internationella institutioner för att hantera våra gemensamma utmaningar. Sedan dess har den internationella sammanflätningen och därmed också medberoendet mellan världens länder ökat markant. Vi är numera så tätt sammanbundna att det som händer på en plats ofrånkomligen angår många långt där ifrån – oavsett om det handlar om följderna av framsteg, kriser eller konflikter. Våra gemsamma institutioner för säkerhet har emellertid inte utvecklats i takt med det globala medberoendet. Här råder ett underskott som kan sammanfattas i handlingsförlamning och ökad risk.
Sverige backade in i EU och faktiskt även i FN, eftersom det fanns en oro för att ett medlemskap skulle undergräva vår neutralitet. Det vore dock uppfriskande om vi gick framlänges, och utan tvång emot den värld vi vill se utvecklas och där respekten för mänskliga rättigheter utgör den grund vi vill utveckla och försvara.
Diskussionen om ett svenskt Natomedlemskap handlar främst om huruvida den avskräckande effekten av ett svenskt medlemskap verkligen skulle leda till ökad trygghet eller om den snarare skulle minska genom risken för att Sverige dras in i konflikter, under ett kärnvapenparaply. Den handlar också om hur ett medlemskap skulle påverka andra aspekter av svensk politik, exempelvis genom att skada vår förmåga att bedriva en självständig utrikespolitik grundad på de värden vi vill försvara.
Nato domineras av usa vars utrikespolitik öppet styrs av amerikanska intressen snarare än av värdebaserade lagar och konventioner, vilket invasionen i Irak var ett exempel på. Svenska Natoanhängare bör därför ta sig en funderare på vad som kan hända om Donald Trump blir president.
Det finns två positiva undantag på den internationella arenan som ökat säkerheten för människor. Den mest märkbara i vårt eget närområde är bildandet av den Europeiska unionen. Inte minst reformeringen av auktoritära öststater till demokratier och möjligheten att mötas vid förhandlingsbord i stället för på slagfältet har varit till stor glädje för eu:s medborgare och gjort Europa fredligare. Attraktionskraften i medlemskapet har gjort att de som gått med, inklusive vi själva, i snabb takt lyft in Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna i de nationella lagstiftningarna. Här krävs ett fortsatt inre arbete och tillsyn för att upprätthålla den grundläggande värdegemenskapen hos medlemsländerna och en armé är också en del av eu:s grundlag. Det andra positiva undantaget på den globala arenan är skapandet av en ny norm om skyldigheten att skydda (responsibility to protect, r2p), där den nationella suveräniteten kan brytas av ett FN-beslut om en stat inte kan garantera säkerheter för eller direkt hotar sitt eget folk.
Att hitta nya metoder för en ny tid är inte alltid lätt, och kanske särskilt inte för dem som »investerat« i de gamla. Att, med facit i hand, prisa den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget är enligt vår mening problematiskt. I dagens sammanflätade värld finns få neutrala platser från vilket ett förtryck kan beskådas. Antingen är man en del av förtrycket eller så agerar man emot. Det är därför befriande att neutralitetspolitiken strukits i den svenska utrikesdoktrinen.
Alliansfriheten lever dock kvar och för många verkar den vara ett mål i sig. För oss är den ett medel som i globaliseringens tidevarv står i vägen för vår hållning att gå samman med andra för det vi tror på. Vill vi ha hjälp av andra att försvara vår frihet måste vi också erbjuda detta stöd till andra. EU kan i större utsträckning vara en sådan kraft.
eu:s medlemsstater utgör i dag 7 procent av världens befolkning och om det finns ett G7 om tjugo år kommer inget EU-land kvalificera sig, såvida vi inte går tätare samman i de frågor där våra utmaningar är gemensamma. Vi hoppas att vårt inlägg kan ses som en långsiktig viljeinriktning – också i frågor som mår bra av långsiktig hållfasthet. Vi menar inte att den väg vi föreslår är enkel, tvärtom finns ett stort antal utmaningar. Många av EU-länderna tillhör Nato, flera visar upp sidor som gör att man kan ifrågasätta om de själva lever upp till de värden de åtagit sig att följa. Att sitta ner vid förhandlingsbordet är inte alltid en snabb lösning men den bästa vi har.
Alliansfriheten må ha tjänat oss väl, men den vilar på ett alltför självhävdande perspektiv i en alltmer globaliserad och ömsesidigt beroende värld. Slutmålet är ett legitimt fn som också har kraft att sköta det legala våldsmonopolet, helst i blåa baskrar. På vägen dit måste dock Sverige tydligare räcka ut handen till dem vi delar grundläggande värden med, nämligen EU. En organisation som, om den talar med gemensam röst, kan stärka sin mjuka makt och även stå upp tillsammans när säkerheten är hotad. Det är tillsammans med andra vi blir starka nog att hävda och försvara våra värden. När ödesgemenskapen för oss samman måste också omsorgskretsen vidgas.
Jens Orback, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center och f.d. statsråd
Folke Tersman, professor i praktisk filosofi, Uppsala universitet, och forskningsledare vid Institutet för Framtidsstudier