EU ska investera. Vid Europeiska Rådets möte under torsdagen var regeringscheferna eniga om att en europeisk fond för strategiska investeringar bör inrättas. Den hoppas man ska generera 315 miljarder euro för nya investeringar mellan 2015 och 2017. Allt är inte klappat och klart, detaljerna måste fortfarande klargöras. Förhoppningen är att fonden ska vara i bruk kommande sommar. Det här skulle kunna vara en glädjande och välbehövlig omställning av EUs ekonomiska politik.
För samtidigt som rådet i sina slutsatser framhåller vikten av att öka sysselsättning och tillväxt via investeringar, så uppmanas också medlemsländerna att ”intensifiera strukturreformerna och fortsätta med den tillväxtvänliga finanspolitiska konsolideringen”. Det är samma termer man har använt under åren av åtstramningspolitik och ger upphov till viss tvekan om vad som gäller; fortsatt åtstramning samtidigt som stimulans lär bli en svårkombinerad övning. En tolkning av detta dubbla budskap är att Europas ledare har noterat medborgarnas missnöje med politikens följdeffekter under senare år och aviserar därför att man nu svänger in på en ny väg. Men samtidigt går inte ränderna ur tigern.
Många av EUs länder, i synnerhet de som behöver investeringarna mest, har en hög statsskuld, vilken begränsar det finansiella utrymmet för nyinvesteringar. Så även om EU-Kommissionen uppmanar medlemsländerna att skjuta till medel, är det nog mest realistiskt att vänta sig omprioriteringar och att man dammsuger marknaden på redan tillgängliga medel. Många ansökningar och idéer om investeringar har redan anmälts så brist på inspiration och behov är det inte. EUs medlemsländer har sammantaget ett stort investeringsunderskott; frågan är om enbart omprioriteringar räcker för att få hjulen att rulla.
Idén om investeringsfonden, som har varit känd ett tag, har kritiserats för sin optimistiska förväntan på stora multiplikatoreffekter. Att investeringarna ska bli 15 gånger större, som Kommissionen räknar med, är kanske inte helt realistiskt. Det skulle inte minst kräva mycket säkra investeringar och om man ska satsa på branscher där chansen på avkastning är som störst eller länder där behovet är som störst, så handlar det tvärtom inte om de mest säkra pengarna. Till exempel kan nanoteknik leda till tillväxt och jobb men baseras samtidigt på en relativt ny och därmed osäker forskning utan stor leveranssäkerhet i vart fall på den korta sikten. Och att investera i exempelvis Grekland och Portugal, där det verkligen behövs, kräver att man också ser till problem gällande både struktur och efterfrågan.
Det är absolut utmärkt att ställa om från den alltför långtgående åtstramningspolitik som förts under senare år, mot en politik som faktiskt stimulerar istället för hämmar ekonomisk tillväxt. Offentliga investeringar är i stor utsträckning självfinansierande på längre sikt och samordnad politik leder till mindre läckage än om ett land satsar enskilt. Den uttalade ambitionen om att sätta fart på Europas investeringar är därför mycket bra!
Så låt oss i julklapp önska, att när man återkommer med detaljplaneringen, är tydlig med att ambitionen är att överge den politik som under flera år har lagt en våt filt över EUs möjligheter till ekonomisk nystart. Att man är tydlig med att man nu tänker progressivt och vill fokusera på områden som andas framtid, till exempel energieffektiviseringar, intelligent logistik och avancerad tillverkning med låg miljöpåverkan. Att man tar fasta på den massiva kritik trojkasamarbetet fick för arbetsprocessen under krisåren och hyfsar till den insomnade Sociala Dialogen – för erfarenheten visar att resultat uppnås då arbetsmarknadens parter och politiken jobbar i samförstånd och med ett gemensamt fokus. DET kan öka innovationstryck, sysselsättning och potentiella tillväxteffekter.
Monika Arvidsson, utredningschef
