Det var glada miner i FN-skrapan i New York. Stefan Löfven och ILO-chefen Guy Ryder skrattade hejdlöst, oklart åt vad, medan OECD:s chef Angel Gurría såg ut att ha missat det roliga men log lite pliktskyldigt.
Det var september 2016 och de tre herrarna hade gemensamt lanserat den svenske statsministerns initiativ Global Deal som handlar om att skapa ordning och reda på arbetsmarknaden, förstärkt social dialog och inkluderande tillväxt. Eller om man så vill – att exportera den svenska modellen.
Att den förre fackföreningsledaren Stefan Löfven brinner för idén råder det inget tvivel om. Men ett drygt år efter lanseringen har Global Deal ännu inte blivit den succé han hoppades på och olyckskorparna har börjat kraxa. Dagens Industri talar om fiasko och Sidas tidning Omvärlden betraktar resultatet som »pinsamt«.
Andra manar till tålamod. Anna Sundström, generalsekreterare på Olof Palmes internationella center, skrev i en replik till Omvärlden att resultatet efter bara ett år är »smått fantastiskt« och uppmanade till att se möjligheterna i stället för svårigheterna.
Ambassadör Sofia Östmark leder det Global Deal-sekretariat som upprättades på ud i våras. Hon påpekar att ett år är en kort tid för att bygga upp ett förtroendefullt partnerskap, men att mycket är på gång för att sprida ökad kännedom, inte minst om fördelarna med social dialog.
– Så vem vet? Kanske är det för tidigt att döma ut Löfvens initiativ. Kanske kan Global Deal leda till den win-win-win-situation som statsministern tänkt sig. Kanske får han då tillfälle att säga skrattar bäst som skrattar sist.
Global deal är ett initiativ som regeringar, företag, fackföreningar och andra organisationer frivilligt ansluter sig till. Trots att det heter »deal« är det inget avtal utan mer ett handslag eller en avsiktsförklaring som signalerar att det här ställer vi upp på. Vad det innebär i praktiken får den som skriver på själv avgöra.
I början av november hade Global Deal samlat 50 partner, varav 16 regeringar, 18 fackföreningar, tio företag och sex övriga organisationer. Att intresset är störst bland facken är inte förvånande – åtminstone inte för den som var med när Stefan Löfven ett par månader efter lanseringen i New York fortsatte sitt korståg till Wien och Världsfacket ITUC:s tioårsjubileum. Där var statsministern bland idel vänner, fick stående ovationer och trivdes gott.
– Rockstjärnestatus, log TCO:s ordförande Eva Nordmark efter hans tal.
ITUC:s generalsekreterare Sharan Burrow bredde på ytterligare när jag växlade några ord med henne:
– He’s our champion. Vi ställer upp till 100 procent på Global Deal. Den sociala dialogen är ett magiskt verktyg och något som vi och våra medlemsorganisationer kommer att jobba mycket med att sprida i alla länder.
Detta var i november 2016, några veckor efter att Donald Trump valts till president i USA och några månader efter att britterna röstat för att lämna eu.
Ni kommer väl ihåg stämningen den hösten?
Det var knappast idéer om samverkan, handslag och fredlig konfliktlösning som präglade det politiska klimatet. Så innan Stefan Löfven försvann med regeringsplanet hem från Wien frågade jag honom om det inte var dålig timing att gå ut med Global Deal i dessa tider.
– Nej, tvärtom. Det är precis därför som det behövs. Precis därför, svarade han.
Men ett år senare går det fortfarande trögt med tillströmningen till Global Deal – trots vad Sharan Burrow sade i Wien. Varför har inte fler av Världsfackets 340 medlemsorganisationer i 163 länder anslutit sig – för att inte tala om alla tusentals nationella fackförbund? Det här handlar ju trots allt om fackets kärnverksamhet och den borde man ju kunna skriva under på.
Ett svar kan vara att eftersom internationella eller regionala organisationer som Världsfacket och Europafacket anslutit sig så anser de som är med där att de redan omfattas. En annan tanke är att man inte vill medverka till att Global Deal får en facklig slagsida med tusentals fack och bara ett fåtal företag. Det hela bygger ju trots allt på samverkan mellan parterna.
Ett av de första fackförbunden som blev Global Deal-partner är Unionen, Sveriges största förbund. Unionens ordförande Martin Linder har varit aktiv i debatten. »Om företagen menar allvar med sitt hållbarhetsarbete så bör de också ställa sig bakom Global Deal«, skrev han i en debattartikel på Dagens Arena.
Unionen har också tillsammans med Systembolaget inlett ett arbete i Global Deals anda för att förbättra arbetsvillkoren inom vinindustrin (mer om det nedan).
Bland fackliga organisationer och företag som anslutit sig är det en övervikt från Sverige. Ett företag som var med redan vid lanseringen är Scania.
– Vi blev inbjudna till Global Deal eftersom vi har ett rykte som god arbetsgivare, säger Scanias förhandlingschef Sofia Vahlne.
– För mig känns det självklart att vara med. Jag är övertygad om att bra dialog med våra anställda är en del av förklaringen till att vi är ett framgångsrikt företag.
Men så resonerar inte alla företagsledare. Även de som stödjer social dialog tycker att detta är något som ska växa fram nerifrån och inte genom politiska initiativ. Den bedömningen gör i alla fall Jonas Borglin, vd för Näringslivets internationella råd som sedan 15 år bedriver ett framgångsrikt biståndsprogram (SWHAP) i södra Afrika tillsammans med IF Metall:
– Det är ett bra exempel på att parterna kan göra saker ihop. Men det tar tid att skapa social dialog och det måste utvecklas på företagsnivå. Vi stödjer tankarna bakom Global Deal, men det är upp till varje företag att förhålla sig till det, säger han.
SWHAP är från början ett hiv/aids-preventionsprojekt som har utvecklats till att även stärka relationerna mellan arbetstagare och arbetsgivare i ett stort antal företag.
Alessandra Cornale, som är programchef för SWHAP, tillägger:
– För oss är social dialog mer en metod än ett mål i sig. SWHAP innehåller flera exempel på att vi stärker samarbetet mellan arbetare, fack och arbetsgivare, det vill säga att vi utövar Global Deal i praktiken. Utgångspunkten är att det är arbetsplatsen som är förändringsaktör.
Det är huvudsakligen sida som finansierar SWHAP-projektet. Sida har länge främjat social dialog inom biståndet, men Global Deal har inneburit ökad uppmärksamhet på denna del av verksamheten. I våras anordnade Sida och lo ett seminarium i serien Development Talks om möjligheten att använda social dialog mellan arbetsgivare, anställda och staten för att bekämpa fattigdom och främja demokrati. Sidaledningen välkomnade då Global Deal och såg det som ett bidrag i arbetet med Agenda 2030. Man betonade att social dialog har en stor potential och att det är ett underutnyttjat verktyg inom biståndet.
Samtidigt innebär Global Deal något av en tyngdpunktsförskjutning i Sidas verksamhet, där strävan är att nå ut till de allra fattigaste. Å andra sidan är begreppet »social dialog« i detta sammanhang betydligt bredare än den dialog som sker mellan fack och arbetsgivare på en arbetsplats.
– Våra insatser fokuserar på att nå de fattigaste. Många av dem är egenanställda, till exempel småbönder och gatuförsäljare. Eller så jobbar de i den informella ekonomin och är oorganiserade. Stöd i linje med Global Deal behöver anpassas till deras situation så att de kan delta i dialog med beslutsfattare och förbättra sin situation, säger Gun Eriksson Skoog, rådgivare i sysselsättningsfrågor på Sida.
För att locka fler företag att ansluta sig har Global Deal-sekretariatet tillsammans med ILO och OECD tagit fram en rapport med undertiteln The Business Case for Social Dialogue. Där presenterar ett forskarteam från Manchester University sju insikter om vad social dialog leder till. Några exempel är minskade konflikter, tryggare jobb och ökad produktivitet.
– Vi har sett ett behov att sprida fördelarna med goda arbetsmarknadsrelationer från ett företagsperspektiv. En slutsats i rapporten är att det finns flera tydliga fördelar, även om forskningen på området är begränsad, säger Sofia Östmark som leder det tillfälliga sekretariatet med fyra anställda på UD.
På sikt är tanken att Global Deal ska inordnas i en större organisation, typ ILO eller OECD, som redan är involverade i verksamheten.
Bland de länder som skrivit på för Global Deal finns några som inte direkt kan ses som föregångare när det gäller samverkan och social dialog, till exempel Etiopien, Colombia och Kambodja.
På Sidas Development Talks visades en film från en textilfabrik i just Kambodja. Den illustrerade ett projekt för att främja social dialog och personalen fick utbildning i fackliga rättigheter. Både anställda och ledning vittnade om hur mycket bättre allting blivit – ja, det var nästan så att man såg Löfvens win-win-win-vision framför sig.
Men bara några månader senare kom rapporter om att utvecklingen i Kambodja är på väg åt motsatt håll. Oppositionspolitiker tystas ner, fackföreningar och människorättsorganisationer får allt svårare att verka. Ska man då få vara kvar i Global Deal?
– Vi har haft en diskussion om hur vi ska ställa oss till länder som går i fel riktning. Vi tycker det är bättre att de är kvar och att vi försöker använda Global Deal som en hävstång för en mer demokratisk utveckling, säger Sofia Östmark.
Sydafrika är ett annat av de 16 länder som är med i Global Deal. Där försöker Unionen och Systembolaget arbeta tillsammans för bättre arbetsvillkor inom vinproduktionen. Och Scania arbetar gemensamt med IF Metall för bättre villkor för bilarbetarna.
Så nu beger vi oss till Sydafrika för att se vad Global Deal innebär i praktiken i ett land, i ett företag och för ett fackförbund.
Vi inser snart att det inte går att komma runt den skandalomsusade presidenten Jacob Zumas roll här. Det sägs att Zuma och Stefan Löfven redan före lanseringen av Global Deal träffades på ett toppmöte och skakade hand på att Sydafrika skulle gå med. Det har bevisligen skett, men några konkreta insatser som resultat av Global Deal är det svårt att hitta. Sydafrikas regering har milt uttryckt haft annat på sin agenda i år.
Redan på väg in från flygplatsen sammanfattar taxichauffören sin – och många andras syn – på presidenten:
– Zuma har förstört allting som Mandela byggt upp. Han har satt vårt land i skuld, han har våldtagit unga kvinnor och han stjäl folkets pengar för att bygga lyxbostäder till sig och sin familj.
Många ser fram emot tiden efter Jacob Zuma. Redan i december utser ANC ny ledare som då också blir presidentkandidat i nästa års val. Mycket talar också för att Cyril Ramaphosa, i dag vicepresident, blir den som kommer att ta över. Han har jobbat hårt på sistone för att vilja ta itu med korruption och bygga samförstånd. Han stöds också av de största fackliga organisationerna.
– Vår nuvarande president skapar mer problem än han löser. Han har förstört tilliten mellan regeringen och fack och arbetsgivare. Vi hoppas på en ny start, Cyril har bra visioner, säger tjänstemannafacket Fedusas generalsekreterare Dennis George och varnar liksom många andra för att ANC kan komma att spricka om motkandidaten – Zumas exfru Nkosozana Dlamini-Zuma – skulle vinna.
När jag frågar Dennis George om Global Deal säger han att han känner till initiativet genom sitt engagemang i ILO, men att den sydafrikanska regeringen aldrig hört av sig till parterna för att diskutera hur man tillsammans ska ta detta vidare. Själv blir han entusiastisk och ber mig visa hur man gör för att bli Global Deal-partner.
– Det här skulle jag absolut vilja vara med i. Det finns mycket som vi kan göra tillsammans för att reda ut Sydafrikas stora problem med arbetslöshet och fattigdom, säger han.
Samtidigt finns redan en grund att bygga vidare på. Sedan drygt tjugo år har Sydafrika ett fungerande organ kallat Nedlac – National Economic Development and Labour Council – där regeringen och parterna möts för att förbereda lagförslag. Ett färskt exempel är att man enats om att införa en statlig minimilön från den 1 maj 2018.
Men inte ens på Nedlac tycks Global Deal vara känt.
– Jag är rätt ny här så det kanske är därför, men jag hade inte hört talas om det förut. Men det verkar ju vara ungefär sådant som vi redan gör här så det är helt naturligt att regeringen stödjer detta, säger Tidimalo Chuene, kommunikationsansvarig på Nedlac.
I utkanten av Johannesburg ligger Scania som gick in i SWHAP-programmet för drygt tio år sedan. Programmet där flera andra svenska företag är med började som ett projekt för att begränsa hiv och aids, men har utvecklats till ett brett hälsoprogram som även innefattar stress och andra livsstilsproblem. Det har också
lett till ökad medvetenhet om jämställdhet och skapat en naturlig arena för ledningen och representanter för de anställda att mötas.
– Fack och arbetsgivare är ofta som vatten i paraffin, det blandas inte, utan det skapas ofta en fientlig stämning. Men det här projektet ska drivas gemensamt av en kommitté med representanter för ledningen och de anställda. Den sociala dialogen har definitivt förstärkts. Vi är ett av de bästa exemplen som finns på Global Deal, säger Mary Kgole, projektsamordnare för Sydafrika och Namibia.
En sak som kanske skaver en aning från ett Global Deal-perspektiv är ändå att just på Scania finns ingen fackförening. Scanias HR-chef i södra Afrika Gail Roberts förklarar det med att väldigt få av de anställda är anslutna till facket, långt under de 50 procent som ger laglig rätt till en erkänd fackförening.
– En annan del av svaret kan vara att vi har bra relationer med våra anställda och att deras förmåner och löner är bättre än i de flesta andra företag. Vi är inte emot facket, men det verkar som att vi redan lever upp till vad personalen vill ha, säger Gail Roberts. Hon låter oss också träffa några anställda. Och jodå, de verkar mycket nöjda med sin arbetsgivare.
Scania är ett av de företag som skrivit under Global Deal.
Nyligen har Systembolaget och Unionen träffat ett avtal tillsammans med det globala livsmedelsfacket iuf om att verka för bättre arbetsvillkor i vinbranschen, så vi drar vidare till Stellenbosch och vindistrikten i västra Kapprovinsen för att följa upp detta. Avtalet är delvis en följd av Uppdrag gransknings avslöjande reportage från Robertson Winery förra året. Unionen betonar att det här är en del av förbundets Global Deal-engagemang. Även Systembolaget planerar för övrigt att ansluta sig.
Men det är ingen lätt uppgift de har gett sig i kast med. På organisationen Wieta, som arbetar för social och miljömässig hållbarhet i branschen, får vi en bild av den utmaning som väntar. Vinindustrin består av en mängd mindre företag och plantager, ofta familjeägda. Fackföreningarna är små och konkurrerar inbördes. Verksamheten är starkt säsongsbetonad och en stor del av arbetsstyrkan kommer in på tillfälliga kontrakt under skördetiden.
Wieta försöker främja goda partsrelationer och håller kurser för att höja medvetandet, men behoven är enorma, konstaterar vd Linda Lipparoni.
– Det saknas ofta förmåga att lösa konflikter på ett positivt sätt. Ofta slarvas det med skyddsutrustning, arbetsledarna har inte ansvar för att skyddsreglerna följs. Och säsongsarbetarna som kommer hit kanske inte ens förstår språket, säger hon.
Wieta är en frivilligorganisation och ungefär hälften av de 3000 vinproducenterna här har anslutit sig. Man genomför egna granskningar, men har inte alltid resurser att följa upp hur det går sedan.
Personal från Systembolaget och Unionen har också åkt till Kapprovinsen för att ge skjuts åt det nya avtalet. De deltog bland annat i en konferens om »modern slavery« och träffade flera av jättarna i branschen. Unionens internationella chef Magnus Kjellsson passade också på att ge sig ut på några vinfält och tala med personalen.
Magnus Kjellson och arbetare i vindistrikten
– Vi måste jobba på flera nivåer, men viktigast är att komma ut på vingårdarna och möta dem som arbetar där. Det här är en ny form av samarbete för oss och ett sätt att arbeta som jag tycker spelar rakt in i hjärtat på Global Deal. Målet är att få till stånd respekt för fackliga rättigheter och att starta en social dialog. Vi vill visa att dialog är ett sätt att slippa en massa problem i framtiden, något som alla vinner på,
säger han.
Där kom win-win-win igen och – återigen – det här är bara början. Det lär finnas anledning för Unionen och Systembolaget att återvända till Sydafrika.
Ungefär hälften av de 3000 vinbönderna har anslutit sig till Wieta.
Tillbaka till fn och New York ett år efter skrattattacken. Löfven och Ryder och Gurría träffas igen på World Economic Forums högnivåmöte om hållbarhet. Temat är hur bättre förhållanden på arbetsmarknaden ska kunna bidra till hållbarhetsmålen i Agenda 2030. Alla tre hyllar den sociala dialogen som ett viktigt medel för att nå målen.
Nu har de även draghjälp av FN:s biträdande generalsekreterare Amina J. Mohammed som säger att Global Deal, Agenda 2030 och Parisavtalet hänger tätt ihop. Ännu fler faller in i hyllningskören – Bangladesh premiärminister, Uruguays president, direktören för Oxfam med flera.
Så uppställningen från den högsta nivån är total. Nu gäller det »bara« att nå ut till fotfolket.
Stefan Löfven har beskyllts för att vara naiv och bedriva symbolpolitik. Men det är nog ingen som tvivlar på hans goda vilja att uppnå en förändring. För det finns som sagt en verklighet där ute långt ifrån toppmötena och talarstolarna som behöver rättas till. Till exempel att närmare 800 miljoner människor har ett jobb med en lön som det inte går att leva på. Dagligen möts vi av rapporter om migrantarbetare som exploateras. Varje år dör 2,3 miljoner människor av arbetsrelaterade skador, hundratals miljoner skadas eller blir sjuka på jobbet. Oräkneliga skaror är utan jobb eller undersysselsatta.
Och det, det är väldigt långt ifrån vad som kan kallas ett hållbart arbetsliv.
Text: Bengt Rolfer
Foto: Denny Lorentzen
