Att kalla sig sosse i The Land of the Free leder utan tvekan till reaktioner. Ändå är det just det epitet senator Bernie Sanders valt för sin presidentkandidatur. 74-åringen från Vermont, som röstade mot Irakkriget och vill klämma åt Wall Street, är Hillary Clintons starkaste utmanare. Men är USA redo för en sosse i Vita huset?
De hade fått nog. ”Vi är de 99 procenten”. ”Jobb, rättvisa och utbildning”. Plakaten perforerar folkhavet i den lilla betongparken i södra Manhattans finanskvarter, med sitt lapptäcke av presenningar, tält och liggunderlag. I ett hörn lagas veganlunch på ett portabelt gaskök och en bit bort finns litteratur för den som vill förkovra sig. Genusvetenskap och ekonomi, uppblandat i genomskinliga plastboxar. ”Donera till folkets bibliotek” uppmanar skylten intill. På ett plakat står schemat uppradat, med tider för dagens demonstrationståg och föreläsningsämnen. Ljudnivån vid parktrappan är stundtals hög. Här samsas ett brokigt gäng med slagverk och plakat för att dra uppmärksamhet till de brännande frågorna. De i finanskrisens efterspel. Hur kunde staten rädda bankerna när så många saknar tillgång till sjukvård, utbildning och en lön att leva på? Hur kan vi kalla oss en demokrati när kandidaterna är köpta? Hur kommer det sig att vi har världens största fängelsebefolkning. Varför gör vi inget åt klimatkrisen?
Kara Rochelle var 27 år och brann. Hon brukade komma direkt efter jobbet och var medlem i Occupyrörelsens planeringskommitté. Lärdomarna från småstadsuppväxten i delstaten Connecticut, där hon tidigt engagerade sig i matinsamlingar och välgörenhetskonserter, kom väl till pass. Hon var uppfödd på arbetarklassvärderingar och John Lennon. I Occupy blev hon assistent åt bloggaren Jesse LaGreca, som tidigt fick rollen som språkrör. Hon drillade honom i alla tänkbara frågor inför medieintervjuer – och de var många. Protesterna i Zucotti Park spreds som en löpeld till hundratals städer. När polisen till slut demolerade tälten klingade ekot redan långt bortom Manhattan.
– Vi ändrade konversationen. Vi uppmärksammade att Wall street höll på att ta över vår regering, säger Kara.
Arvet efter Occupy blev ett nytt språkbruk. De 99 procenten hade kommit för att stanna – även efter att demonstranterna gått hem.
Fyra år senare, 1 november 2015, Eisenhower Park
På en gräsplan utanför småstaden Milford, längs Connecticuts kustremsa, har snabbmatsförsäljarna radat upp sina mobila gatukök mot fonden av gulröda träd. Höstsöndagen värmer och besökarna till stadens matfestival mumsar på hamburgare och chocolate chip cookies.
Kara Rochelle har flyttat hem, fått jobb på Yaleuniversitetet och börjat beta av på studieskulden. Sedan i maj har småstadslunken dock skruvats upp. Då utlyste Bernie Sanders nämligen sin kandidatur till president och Kara började åter jobba dubbelt. Just i dag står hon i ett Bernietält och delar ut informationsbroschyrer. En strid ström av besökare har anmält intresse för nyhetsbrevet, både traditionella vänstersympatisörer och republikanska libertarianer som funderar på att byta parti.
Kara berättar hur Occupyaktivisterna spreds vind för våg efter att protesterna dog ut.
– Vi var många som lämnade New York, säger hon.
Folk engagerade sig på annat håll. I Black Lives Matter, i miljörörelsen. Det var svårt att organisera en ledarlös grupp, ingen ville trampa på någons tår.
– Men nu har vi Sanders, som har ett fenomenalt rykte! Kara slår ut med händerna och fortsätter:
– Det är fantastiskt, det känns som att kalla samman det gamla gänget igen!
Kara är en av många gamla Occypyaktivister som nu jobbar frivilligt för Bernie. Och hon är övertygad om rörelsens betydelse för att bana väg för sossen från Vermont.
Enligt en studie från Rensselaers polytekniska institut ligger brytpunkten för att sprida en idé bland en befolkning på tio procent. När var tionde person är övertygad om något så kommer idén att växa exponentiellt och antas av en majoritet av befolkningen. Utan Occupy hade Sanders haft en bra mycket brantare uppförsbacke än nu, menar Kara, och drar ett mexikanskt ordstäv:
– De försökte begrava oss men visste inte att vi var frön.
3 oktober 2015, Boston
Kön från Boston Convention and Exhibition center ringlar sig flera hundra meter längs Summer Street i riktning mot tågstationen. Upprymdheten genomborrar den molntunga eftermiddagen. När dörrarna äntligen öppnas drar ett glädjerop genom de unga massorna: ”Feel the Bern!”
26000 plakatförsedda anhängare väller in, ända tills det tar stopp. Den sista, 6000 personer långa svansen får snällt lov att vända. Fackrepresentanter och miljöorganisationer värmer upp publiken tills Bernie Sanders äntrar podiet ett par minuter efter det utsatta 18-slaget. Han är lätt hopsjunken och hes från sitt tidigare tal inför 6000 personer i Springfield ett par timmar bort. Men energin är intakt. Publiken jublar.
– I dag står vårt land inför större problem än kanske någonsin i modern tid, inleder Bernie Sanders.
– Är vi nöjda med inkomst- och välfärdsklyftan? frågar han retoriskt.
– Nej! dånar publiken till svar.
– Vi har större skillnader i inkomst och förmögenhet än något annat viktigt land i världen, förklarar han, och fortsätter:
– Vi har de allvarligaste klyftorna sedan 1928. Det betyder att de rikaste i detta land blir allt rikare medan de fattiga blir allt fattigare. Den rikaste 0,1 procenten äger lika mycket som 90 procent av befolkningen. Vad tycker ni om det?
Bernie går på, likt en predikant, likt en domare som väl vet vad utgången av rättegången kommer att bli.
Den eldigt vithårige Bernie Sanders växte upp i en hyresreglerad 3,5-rummare i den fattiga Brooklynstadsdelen Flatbush i New York. Pappan var polsk jude som invandrat som 17-åring. Han försörjde familjen genom att sälja målarfärg. Mamman dog när Bernie var 18 och stora delar av släkten omkom i nazistiska koncentrationsläger under andra världskriget. Storebror Larry – i dag progressiv politiker i Storbritannien – introducerade tidigt Bernie till Karl Marx och Sigmund Freud. De gick i statliga skolor och i gymnasiet försökte Bernie bli vald till klassrepresentant med löfte om stipendier till koreanska invandrare. Han förlorade, men hade hittat en
politisk riktning.
Under universitetstiden i Chicago engagerade sig Sanders i kampen mot rassegregation och tog inte studierna på alltför stort allvar. Efter ett avslöjande om att svarta studenter diskriminerats på universitetets studentboenden organiserade han en sittdemonstration utanför rektorns kontor. Det var sextiotal och revolten låg i luften. Sanders hörde Martin Luther King drömma i Washington d.c. Han arresterades vid en protest utanför en segregerad skola. Han skrev ett manifest för sexuell frihet till studenttidningen, där han i långa ordalag argumenterade mot könssegregerade korridorboenden. Den efterföljande debatten blev så het att den nådde riksmedier.
Sanders gick med i studentorganisationen för unga socialister. Efter examen och jobb på en israelisk kibbutz gjorde han som så många andra idealister: flyttade till Vermont.
Den lilla delstaten, vars namn anspelar på dess grönskande berg, ligger i usa:s nordöstra hörn och har varit ett epicentrum för alternativa livsstilar sedan 1800-talet. Ryktet cementerades ytterligare med paret Scott och Helen Nearings bok Living the Good Life: How to Live Simply and Sanely in a Troubled World, utgiven 1954. Nearings levde på en mer eller mindre självförsörjande gård i Winhall, Vermont under 1930- och 40-talet. Deras hem blev en inspirationskälla för andra likasinnade pionjärer, som vallfärdade dit för att lära. När Bernie Sanders flower powergeneration sökte sig bort från mainstreamsamhället var Vermont därför en naturlig tillflyktsort.
Första gången Sanders och hans dåvarande fru bilade upp till delstaten spontanköpte de en 3,5 fotbollsplaner stor marklott. Tomtens enda byggnad var ett träskjul, som Sanders sedermera snickrade om till en stuga. Till en början pendlade han från New York, där han jobbade på ett psykiatriskt sjukhus och läste på New School of Social Research. Han skilde sig tidigt och fick 1969 en son med flickvännen
Susan Campbell Mott. Pojken fick följa med på Sanders första besök till det lokala Liberty Unionpartiet 1971. Det hade formats året dessförinnan, med målet att bryta upp tvåpartisystemet och få slut på Vietnamkriget. När dagordningen på mötet nådde fram till valet av senatorkandidat anmälde sig Sanders på ren impuls. Det blev början på hans politiska karriär. Men de kommande fem åren skulle han förlora varje val – med stor marginal. Han steg i graderna till partiordförande, men såväl han som partiet fick en existentiell kris när den sista amerikanska soldaten lämnade Saigon 1975. Sanders var rädd att partiet aldrig skulle lyfta. 1977 lämnade han slutligen.
Åren var tuffa rent ekonomiskt. Sanders hankade sig fram – som snickare, frilansjournalist och genom att göra billiga utbildningsfilmer – samtidigt som han hade ett barn att försörja. När pengarna inte räckte till hyran blev han vräkt och fick flytta in hos en kompis. Den politiska glöden förblev intakt. 1981 föreslog vännen att han skulle ställa upp i valet till borgmästare i Burlington, som trots sina ynka 40000 invånare är delstatens största stad. Sanders kandiderade som oberoende och vann med tio rösters marginal. Att välja en socialist under Reaganerans privatiseringar var att gå mot strömmen – även i Vermont.
Under hans styre utvecklades Burlington ekonomiskt utan att likt andra städer gentrifieras. Sanders bevarade bostäder för låginkomsttagare och motsatte sig planer på att bygga höghus längs Lake Champlains strand. I dag stoltserar området i stället med park, cykelbanor, vetenskapscentrum och båthus för allmänheten. Trots att kritiker klagade på hans auktoritära ledarstil omvaldes Sanders tre gånger. Han
träffade sin nuvarande fru Jane O’Meara Driscoll, en skild trebarnsmamma som jobbade med att organisera lokala välgörenhetsevent. 1988 åkte paret på smekmånad till Sovjetunionen, vilket Sanders för tidningen New Yorker erkänner var ”udda”.
1990 valdes Bernie Sanders till representanthuset, 2006 till senaten. Genom åren i församlingarna har han rasat mot kapitalet och kritiserat korruptionen i Washington. Men vid behov lät han även pragmatism gå före ideologi. Trots sin bakgrund som pacifist gjorde han Burlingtons internationella flygplats till ny bas för vapenkoncernen Lockheed Martins struliga F-35 stridsflygplan. Han är medvetet vag rörande vapenkontroll för att blidka väljar-basen hemma i Vermont. Och beslutet att kandidera som demokrat, trots decenniers oberoende, är i högsta grad praktisk.
Trots Bernie Sanders socialiststämpel ligger hans tankar alltmer i tiden, som motsättningen till det nya frihandelsavtalet tpp och kravet på en 15 dollars minimilön. Till och med republikanerna börjar känna sig nödgade att tala om landets ojämlikhet. Hans andra programpunkter är mer radikala, som att bryta upp de stora bankerna, införa allmän sjukvårdsförsäkring och kostnadsfritt universitet. För att leva som han lär har Bernie vägrat kampanjbidrag från näringslivet och i stället förlitat sig på mestadels småsummor från privatpersoner.
22 oktober, West Lafayette, Indiana
Det är tisdag kväll och ljudnivån i den irländska baren stiger. I mitten av puben har ett pratglatt gäng bänkat sig vid ett långbord. Det är ölkväll för Bernie Sanders i studentstaden Lafayette, ett gräsrotsevent som lätt kan hittas genom en sökning på Sanders kampanjsajt. Hans lilla avlönade stab fokuserar på de tidiga primärvalsstaterna som New Hampshire och Ohio, men har skapat en infrastruktur för att anordna spontana tillställningar i resten av landet. Och responsen har varit entusiastisk.
– Jag brukar inte engagera mig politiskt, säger doktoranden Ashley Watson, som tagit initiativet till kvällens sammankomst.
Hon har alltid känt sig för liberal – en beteckning som i usa används för att beteckna vänster – för de demokratiska kandidaterna, men tycker att Bernies rörelse är så allmängiltig att den passar majoriteten.
– Snittdonationen ligger på 33 dollar. Vi är ett vanligt gäng medelklasspersoner som stödjer honom, som är trötta på regeringen. Det är första gången min röst betytt något, även om det bara är på en liten skala, säger hon.
Ashley gillar att någon äntligen talar om ojämlikheten. Någon som är autentisk och okorrumperad.
– Jag vill ha en kandidat som inte bryr sig om vad någon viskar i deras öra, säger Ashley, med klar referens till Hillary Clinton, som just ändrat åsikt om det kontroversiella Keystone pipelineprojektet. Clinton leder opinionsmätningarna och de flesta här skulle rösta på henne i presidentvalet om alternativet vore en republikan. Utan någon entusiasm.
Tjugofyraårige laboratorieassistenten Stephen Mugel föddes under Bush den äldre och har tröttnat på dynastierna.
– Jag pallar inte att landet styrs av ett par familjer, säger han.
Lärarvikarien Suzan Wilson uppskattar Bernies ärlighet och är bekymrad över de växande konglomeraten.
– Jag tror att det är väldigt viktigt att reglera stora industrier, förklarar hon.
En av Bernie Sanders utmaningar är att bredda väljarstödet, bortom kärntruppen av unga studenter. Vermonts befolkning består till 94 procent av vita väljare och Hillarys stöd bland afroamerikaner är mycket starkare än Bernies. Lafayetteaktivisten Sheila Rosenthal drar sitt strå till stacken. Varje månad organiserar hon ett informationsmöte på biblioteket. Dessutom samlar hon in namnunderskrifter för Sanders nominering (det krävs 500 för varje av delstatens nio distrikt). Vi träffas på Starbucks i en trafikerad vägkorsning med stora stadsjeepar utanför. Det här är Amerikas bibelbälte. Sextiofyraåriga Sheila, till vardags sjuksköterska, är luttrad i de lokala aktivistkretsarna. Hon var med redan på John Kerrys tid och firade när Barack Obama vann primärvalsomröstningen 2008 – första gången en demokrat vunnit i denna klassiskt röda delstat sedan 1964. Sheila menar att det är för tidigt att jämföra Obamas och Bernies gräsrotsstöd, men var imponerad över Obamas strategi att satsa i samtliga delstater i stället för att på förhand ge upp de starka republikanska fästena.
– Han öppnade kontor över hela Indiana och skickade avlönade organisatörer till många städer, minns Rosenthal.
Problemet var att Obama accepterade kampanjdonationer från näringslivet, menar hon.
– Han redovisade visserligen pengarna, men det är omöjligt att veta vem som skriver checkarna. Och det hade definitivt en inverkan på honom, säger hon.
Den gången vann Obama trots att många demokratiska politiker ombetts att stödja Hillary Clinton. Bernie Sanders kommer att trampa samma uppförsbacke, förklarar Sheila. Hittills har han dock fått in mer via donationer än Obama vid samma tidpunkt under valrörelsen. Och Sanders talar om fler av hennes hjärtefrågor än Obama, som inkomstskillnader och kampanjfinansiering.
21 september, Old Lyme, Connecticut
Någon som varit med länge nog för att inte avfärda en underdog som Sanders är Charlotte Scot. Den 68-åriga konstnären och Occupyaktivisten var kommunikationschef för Jimmy Carters kampanj 1975 när ingen trodde att han hade en chans.
– Han var en jordnötsbonde från Georgia, ingen hade hört om honom, minns Charlotte. Vissa demokrater höll till och med en kampanj mot nomineringen, ABC, ”Anybody But Carter”. Carter var visserligen inte socialist, men väl från sydstaterna och uppfattades som alltför trångsynt för partiets smak. Men man ska aldrig säga aldrig.
– Vi vann, det var helt otroligt, säger Charlotte som ser många likheter med 1975 och Bernies kampanj.
– Carter hade heller inga pengar, men på den tiden fanns varken internet, mobiler eller fax. Bernie har tillgång till sociala medier och kan nå folk utan en massa pengar, säger hon och poängterar att det finns massvis med facebooksidor för Bernie, alla skapade av volontärer utan kopplingar till den officiella kampanjen.
Så vad kan någon som Bernie Sanders egentligen åstadkomma om han mot all förmodan skulle bli president? Kara Rochelle i Connecticut har sin syn klar.
– Mycket.
Hon menar att Obamas största misstag efter valsegern var att tacka folket för förtroendet och säga ”jag tar över nu”.
– Sanders förstår att vi behöver fortsatt engagemang för att få saker och ting gjorda. Visst, han kan använda sitt veto men han kan inte tvinga politikerna att sköta sig.
För det, menar hon, krävs en folksamling framför kongresshuset.
Eller som Bernie skulle säga – en revolution.
Hanna Sistek
är frilansjournalist
