Utöver stigande globala medeltemperaturer och larmrapporter om extremväder, smältande isar och brinnande skogar riktas numera också fokus på de dramatiskt växande ekonomiska klyftorna mellan människor. Utsläppen måste ner men det är helt orimligt att driva en politik som låter de med lägst inkomster stå för omställningskostnaderna. Det handlar om rättvisa, men det handlar också om att öka handlingsutrymmet kring vilka åtgärder som kan vidtas. Alla som menar allvar med att rädda vår planet måste också arbeta för att vi ska få så stort stöd för omställningen som möjligt.
Demonstrationerna i Frankrike visar att en klimatpolitik som uppfattas att slå mot människors frihet och som inte bärs upp av en jämlikhetsidé riskerar våra chanser att pressa ner utsläppen och möta klimathotet.
De gula västarnas protester i Frankrike har resulterat i höjda minimilöner. Det som först beskrevs som en protest mot bränsleskatten, handlar lika mycket om en protest mot vad som upplevs som en negativ ekonomisk utveckling för människorna som berörs och sämre levnadsvillkor. Vid en första anblick kan det tyckas konstigt att människor protesterar mot en politik som ska leda till en helt nödvändig omställning, men vi kommer aldrig få tillräckligt folkligt stöd för den nödvändiga omställningen om vi inte försöker förstå hur de lyckas mobilisera så många människor i protesterna. Varför ska den som arbetar för 15 000 kronor i månaden få kraftigt höjda kostnader för att resa till jobbet, medan de rikaste som i rent nöje kan resa runt i världen kan fortsätta obehindrat eller t.o.m. får skattelättnader?
Ojämlikheten kan beskrivas genom att se till ländernas utsläpp och givetvis har då rika länder både större utsläpp och ansvar att minska än fattiga. Men inom länderna har skillnaderna mellan människor de senaste årtiondena vuxit dramatiskt och ansvaret för utsläppen med den utvecklingen. Piketty visar att den rikaste procentens utsläpp i USA per person är mer än 30 gånger högre än i lägre medelklassen. En procent av USAs befolkning skapar alltså lika stora utsläpp som närmare 100 miljoner medelklassamerikaner.
När Trump vann valet i USA lovade han kolarbetarna jobben tillbaka. När Bolsonaro skövlar regnskogen i Amazonas gör han det mot en fond av löften om nya möjligheter med stigande jordbruksinkomster. Problemet är bara att med mer kol i atmosfären och mindre skogar i världen växer inga ekonomier på sikt.
Men det är inte bara i andra delar av välden vi ser utmaningar i att kunna få till stånd en kraftfullare politik för omställning. Enligt en undersökning gjord av Europeiska investeringsbanken, presenterad i Aktuell hållbarhet, är det bara 14 procent av svenskarna som ser att omställning kan leda till fler jobb och ekonomisk tillväxt. Och bankens menar att ”De som har lägre inkomster är relativt sett mer oroliga för de ekonomiska konsekvenserna. Det är också så att det är de som kommer drabbas hårdast, dels av klimatförändringen men kanske också av förlorade jobb”.
Vi ser med oro på att klasskillnaderna har vuxit över lång tid och att grön omställning reduceras till en privatsak eller livsstil. Istället för att genomföra stora strukturella åtgärder som krävs handlar mycket av debatten kring miljö- och klimatpolitik om att skuldbelägga människor. Att inte se behovet av en progressiv ekonomisk politik och mer jämlikhet som en naturlig del i klimatpolitiken innebär att vi tappar fart och i värsta fall gör att vi inte kommer klara uppgiften.
Utmaningarna är väl kända, utsläppen måste minska och temperaturhöjningen stoppas, snabbt. Men vi måste göra det på ett sätt där inte de som redan har minst resurser upplever att de får bära de största kostnaderna. Socialdemokratin har historiskt varit framgångsrik i att kombinera modernisering av samhället och omställning av ekonomin med att skapa trygghet i omställning för människor.
Den svenska modellen måste därför utvecklas och kompletteras med ännu tydligare klimatambitioner. Vi har historiskt satsat på att stärka var och ens kunskap för att klara strukturomvandling, det har gynnat både samhället som individer och det har skapat en av världens mest konkurrenskraftiga ekonomier.
Arbetet för ökad jämlikhet och hållbarhet går hand i hand.
Emilia Bjuggren
Mattias Vepsä
