Socialdemokratisk idéutveckling, kritik och politik sedan 1908.

En ny OECD-rapport presenterades i förra veckan om den svenska skolan. Återigen är det tråkiga nyheter som presenteras och återigen sprids en oro över vart svensk skola är på väg. Det konstaterades att landets utbildningssystem inte håller tillräckligt hög kvalitet, att skolans styrning är otillräcklig och att likvärdigheten blir allt sämre. 27 procent av eleverna klassas enligt studien som lågpresterande jämfört med 17 procent 2003.

Att OECD:s rapporter får ett så stort genomslag är nästan uteslutande för att organisationens PISA-mätningar i mångt underkänner svenska elevers skolresultat. Det finns något ironiskt över detta, för förmodligen hade vi inte pratat om vare sig läraryrkets status eller satsningar på tidigt stöd om Pisa hade gett oss tummen upp.

Men ett utbildningssystem behöver inte nödvändigtvis vara perfekt för att barn blir mer drillade att snabbt lära sig innantillkunskaper. Tvärtom finns det mycket som pekar på att PISA-mätningarna knappast ger en heltäckande bild av ett utbildningssystem. Shanghai, Singapore och Hong Kong ligger i täten i de senaste årens PISA-undersökningar. Skolsystemen i de här samhällena är knappast kända för att ha en utbred elevdemokrati. Istället är det långa skoldagar, hård disciplin och stort fokus på inlärning som är i fokus. Det kan vara befogat att fråga sig om PISA ger en helt rättvisande bild av skolan i ljuset av detta.

Som i alla undersökningar finns det brister, också i PISA. Den genomförs på ett relativt litet urval, ungefär 5 000 elever i varje land deltar. Den är på så vis inte helt representativ. Och kunskaperna den mäter är relativt snäva, det finns mycket som inte går att fånga upp i en sådan typ av studie. Men trots dess brister är ändå PISA en undersökning som säger en hel del. Den visar på förändringar i elevers kunskaper över tid, men också mellan olika skolor och regioner.

Det sistnämnda är egentligen mest allvarligt, att skillnaderna mellan delar av samhället och mellan skolor ökar. Ojämlikheten i kunskapsresultat är ett komplext problem som också har en hel mängd olika orsaker. Men nyckeln till lösningen ligger just i den komplexiteten, där en ökad segregation, en mångfacetterad problematik i sig, är en stor orsak.

Enligt pedagogikprofessor Tomas Englund är det ett flertal förändringar som ger huvudförklaringarna till den ökande ojämlikheten och därmed de försämrade skolresultaten. I antologin ”Skolan ut ur krisen” skriver Englund utan omskrivningar att ”det fria skolvalet har orsakat skolkrisen”. Han menar att så länge det fanns en måttlig valfrihet hölls elevers kunskapsnivåer hyfsat jämna, medan det under 2000-talets första decennium, när valfriheten utökades, gjorde landets skolor alltmer homogena.

Englund menar att det just är den homogena skolan som är det största bekymret, där en ofta underskattad faktor, kamrateffekten, spelar en stor roll. I mer heterogena klasser har nämligen kamrateffekten visat sig lyfta lågpresterande elever. När skolorna och klasserna istället blir mer uppdelade, där högpresterande och lågpresterande skiljs åt, uteblir kamrateffekten. Resultatet blir att det går fortsatt bra för elever med bättre förutsättningar, men sämre för dem med sämre förutsättningar. En problematik som illustrerar ojämlikheten i ett nötskal.

Att ta över efter åtta år av Allianspolitik är inte lätt när det gäller skolan. Är det något politikområde som är nästintill uttömt på energi och hjärtligt trött på reformer är det just utbildningsområdet. Men eftersom problematiken bakom skolkrisen är så omfattande, måste också politiken byggas mer komplex. Och det måste ske positiva förändringar snart.

Ojämlikheten som speglas i skolresultaten liksom i samhället i stort kan egentligen inte separeras alltför mycket. Det räcker därför inte med enbart förändringar i lärarstatus eller mindre elevgrupper. Kanske är det snarare en återgång till ett utbildningssystem byggt på likvärdighet, med heterogena skolor som ska vara det överordnade målet.

Lina Stenberg, kommunikationschef