Det skulle bli så smidigt! När man satt där, i solen på Croisetten, och kunde beställa in sitt glas rosé och vid betalning hala upp en sedel direkt ur plånboken, utan att ha passerat växelkontoret. Dessutom skulle det bli så mycket enklare att se hur mycket det kostade jämfört med kvartershaket hemmavid!
Minns du argumenten från den svenska EMU-omröstningen? Det har nu gått 15 år, och perspektiven har satt sig. Visst är det smidigt att kunna använda samma valuta i flera länder. Men när det går att hämta ut eurosedlar i bankomat och använda betalkort i stort sett överallt, känns heller inte alternativet övermäktigt. Och när lät du sist bli att jämföra priser på semesterorten på grund av liten övning i huvudräkning? Tänkte nog det.
Det fanns förstås betydligt tyngre argument. En finanskrasch och ekonomisk kris senare och därtill aviserade ambitioner om ett tätare ekonomiskt samarbete, är det intressant att stämma av mot dåtidens ja- respektive nejsidas förhoppningar eller farhågor för ekonomi och demokrati.
En argumentationslinje handlade om nationell självständighet och makten över den ekonomiska politikens instrument och inriktning. Där hoppades vissa att en gemensam valuta skulle erbjuda en större stabilitet i växelkurs och ekonomisk tillväxt, och att vi skulle få större inflytande över EU-arbetet i övrigt. En titt i backspegeln visar att Sverige har klarat sig bättre än många andra länder i ekonomiska termer.
Det där med inflytande är svårare att utvärdera eftersom alternativet inte är känt. Av 28 medlemsländer är nu 19 medlemmar i emu. Ett land har undantag och övriga är prospekt. Sverige har dock informellt tackat nej till inbjudan. Och med Brexit förlorar vi en viktig icke-eurolandpartner.
EU-kommissionen har presenterat en ganska tydlig bild av framtidens emu, där bank- och kapitalmarknadsunion, en eurofinansminister och bindande finanspolitisk samordning ingår. Man vill påtagligt öka reformtakten i syfte att konvergera euroländernas ekonomier. Frankrike och Tyskland har visat tecken på att vilja kroka arm och dela ambitionen.
Syftet kan man förstå: emu är inte ett optimalt valutaområde. Delvis eftersom man saknar ett av två ben att forma den ekonomiska utvecklingen med. Med monetära instrument kommer man långt, med finanspolitiken som komplement ännu längre. Det har stått klart sedan starten. Oavsett hur man ställer sig i sakfrågan om och hur ett djupare samarbete mellan euroländerna sker, har den monetära unionen ett behov av och driv mot ökad konvergens.
Den forna nejsidans påstående, att emu bär mot en federal superstat, gör sig påmint och risken är överhängande att en och annan nu ser sin chans att ropa något i stil med »Vad var det jag sa!«. Men då är det dags att plocka ner förväntningarna på jorden. Vi vet att EU-kommissionen har en plan (det är dess uppdrag). Vi vet att det förekommer ett rationellt behov. Men vi vet också att EU består av nationalstater som var och en tycker att Bryssel ska hålla sig lagom långt borta. Vi är realpolitiskt mycket långt från en federalistisk union. Viktigast för vårt europeiska samarbete är demokratisk förankring och legitimitet. Där finns fortfarande en lång väg att vandra, vilket talar mot en hög reformtakt.
Någon förändring blir det dock. Vi kan utgå från att samordningen mellan euroländerna blir tätare. Vi skulle kunna likna emu vid ett tåg. Inte ett höghastighets, snarare en rälsbuss: det tar tid men det rullar på. Till detta måste vi förhålla oss. Den utveckling som euroområdet står inför bär med sig konsekvenser för Sverige avseende både ekonomi och politiskt inflytande. Vi har och kommer fortsatt att ha möjlighet att påverka utformningen av framtidens EU. Och det blir enklare om vi förbereder oss på nya förutsättningar och skapar nya allianser.
Monika Arvidsson
Utredare på LO:s enhet för internationella frågor
