Nyligen sänkte Svenska Freds- och skiljedomstolen ned en skylt i Östersjön. Den föreställde en dansande man. På skylten står det: Welcome to Sweden. Gay since 1944, samtidigt som en morsesignal skickas ut med budskapet: ”This way if you are gay”.
För de allra flesta uppfattas nog detta som ett humoristiskt sätt att protestera både mot den svenska upprustningen och mot Putin-Rysslands kränkningar av mänskliga rättigheter.
Men så är det inte för ETC:s ledarskribent, debattören och författaren Kajsa Ekis Ekman.
”Vem försöker de lura?”, skriver hon i en av sina ledare, och sedan förklarar hon att budskapet från Svenska Freds egentligen är både nationalistiskt och pro-amerikanskt eftersom det sänder signalen till Ryssland att ”Vi är bättre än er. Vi är modernare, mer toleranta, ni är fördomsfulla, ni är bakåtsträvare”.
Enligt Ekis Ekman är detta är samma budskap som ”militären och den svenska borgerligheten sprider som en del i hela upptrappningen mot Ryssland och som sexualitet blivit ett slagträ i. Från regnbågsfärgade naglar till burop mot ryska artister i melodifestivalen och motsvarande anklagelser om det ”dekadenta väst” från den ryska sidan.”
Därefter förklarar hon att Väst alltid använt goda syften, demokrati, mänskliga rättigheter, humanism, som en förevändning för att kolonisera, starta krig och begå egna övergrepp. Kina har en rimligare hållning, förklarar hon i ETC. Kina bryr sig bara om pengar och investeringar. De lägger sig inte i vad andra länder gör på hemmaplan, och därför är Kina också mer populärt i många länder är EU och USA. Även bland demokratirörelser, hävdar Kajsa Ekis Ekman.
Hennes argumentation är märklig och lite otäck, men tyvärr inte alldeles ovanlig i den vänster som alltid sett kampen mot USA som överordnad kampen för demokrati och mänskliga rättigheter.
På en punkt har hon förstås rätt. USA och Europas stormakter har ofta använt moraliska argument när de egentligen velat göra något av högst realpolitiska skäl. Från den brittiska ockupationen av Burma på 1800-talet till Irakkriget i vår tid. Det hade varit oproblematiskt med ett sådant påstående. Men Ekis Ekman går längre.
Mycket längre.
Hon säger minst tre saker som visar på en tveksam inställning till hela frågan om demokrati. Det första är jämförelsen med Kina och den uppenbara vurmen för de enskilda staternas rätt att göra som de vill mot sina egna befolkningar. Det är ju själva grundtanken i Kinas utrikespolitik, att hålla relationerna till kapitalistiska investeringar, och strunta i om den regim de handlar med kränker de mänskliga rättigheterna. Självklart är detta mycket uppskattat bland eliterna i dessa länder, de som tjänar på politiken. Men eliterna är inte det samma som folket, Ekis Ekman, inte ens i länder utanför Europa och Nordamerika ser det ut på det viset.
Det är inte min erfarenhet att Kinas version av stormaktspolitik skulle vara särskilt uppskattat av folkrörelserna i samma länder. I Burma är det civila samhället genuint trött på Kina, som skövlat landet på naturresurser och hållit en brutal regim under armarna. I många andra länder ser det ut på samma sätt.
Det andra handlar om balansen mellan att vilja driva på för mänskliga rättigheter och att se vilka intressen Väst egentligen har. Ordet egentligen är centralt. Det används ofta av konspirationsteoretiker till höger och vänster. På ytan kan saker verka bra och vällovliga, men egentligen är det något ondskefullt som ligger bakom. Med Ekis Ekmans sätt att resonera går det i dag inte att kräva demokrati och mänskliga rättigheter utan att hamna i knät på USA. På något annat sätt går det inte att tolka det faktum att hon låser in en liten svensk frivilligorganisations humoristiska kritik av Rysslands gay-bashingen i USA-skåpet och kastar bort nyckeln.
Med samma logik är det svenska biståndet, som länge varit inriktat på att stötta demokratiutveckling och kvinnors rättigheter, och som i dag lutar ännu mer åt det hållet, inget annat än oförblommerad Väst-imperialism (en bild hon för övrigt delar med några av världens mest brutala diktatorer). Det blir omöjligt med feministisk utrikespolitik. Jag utgår ifrån att Ekis Ekman fördömer Margot Wallströms kritik av Saudiarabien.
Använder man en inverterad variant av logiken blir det också omöjligt att kritisera USA:s övergrepp på Guantanamo eller i andra delar av kriget mot terrorismen eftersom man då inte alls är intresserad av mänskliga rättigheter utan ”egentligen” går terroristernas ärenden. En uppfattning som för övrigt är ganska vanlig i USA:s mest reaktionära grupper.
Det tredje märkliga i Ekis Ekmans text är förhållningssättet till en organisation som Svenska Freds. Man kan tycka vad man vill om deras mål och ambitioner, men det går inte komma ifrån att de i decennier varit stenhårda kritiker av militarism och upprustning, alldeles oberoende av om den kommit från Stockholm, Moskva eller Washington. I kampanjen mot landminor för några år sedan var det främst USA som stod på motståndarsidan. I det här fallet väljer de att kombinera kritik mot svenskt militärt försvar med en bitsk kommentar över Östersjön.
Det krävs ett väldigt selektivt öga för att helt bortse ifrån allt organisationen gjort tidigare, som en stark oppositionell röst utanför parlamenten, och bara se det faktum att en del av deras kritik den här gången sammanfaller med den som hörs från maktcentrum i några av Västs huvudstäder.
För 25 år sedan var den sortens kritik Ekis Ekman riktar mot Svenska Freds inte helt ovanlig. Under det kalla kriget hade många debattörer på båda sidor om det politiska fältet svårt att koppla loss några frågor över huvud taget från den större konflikten mellan USA och Sovjetunionen. Men det har hänt något avgörande sedan den tiden, som gör att de nya spänningarna i världspolitiken inte går att översätta rakt av från 80-talet. I dag finns det bara ett ekonomiskt system. Kampen mellan USA, Kina och Ryssland står inte mellan marknad och planekonomi. Inte mellan två distinkt olika ekonomiska modeller.
Det kalla krigets konfliktlinje har ersatts av en annan: Kapitalism med demokrati eller kapitalism utan. Det är långt ifrån så enkelt som att USA och Väst står på ena sidan och Kina och Ryssland på den andra. I utrikespolitiken har de förra gång på gång valt fel sida och gynnat totalitarism istället för de demokratiska värden de sagt sig värna.
Men på ett annat plan är det väldigt enkelt: det är rätt att kritisera övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Det är rätt att håna den ryska HBTQ-politiken. Det är rätt att skriva långa, kritiska inlägg om Guantanamo.
Sen kan man välja att lägga sin energi på annat, som att kritisera en liten svensk förening för att de ryter till mot Kremls övergrepp. Vi har alla ett val på den punkten.
Jesper Bengtsson, chef Tankesmedjan Tiden
