I Tiden nr 1 2015 kritiserade jag hur socialdemokrater många gånger gjort sig till skyldiga till att bagatellisera eller understödja antisemitiska uttryck. Flera av mina exempel berörde företrädare för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (STS, tidigare Broderskap). Jag skrev om hur organisationens ordförande Peter Weiderud brustit i ansvar och i de debatter som följt ständigt försökt byta ämne. Weideruds replik i samma nummer blev härvid en närmast övertydlig demonsration av vad jag menade. Här slogs nog något slags rekord i att skriva ”yxskaft” på de mest omständliga sätt.
I min artikel skrev jag på flera ställen om hur konflikterna i Mellanöstern förstärker och tas som ursäkt för dagens antisemitism. Men det låtsas Weiderud inte om att jag skrivit. När jag skrev att man måste kunna diskutera dagens antisemitism utan att först avkrävas ett ställningstagande i Palestinafrågan, så tar han det som en invit till att byta ämne. Till just Palestinafrågan.
I sitt svar gör Weiderud en åtskillnad mellan en ”djupt rotad, historisk och ideologisk europeisk antisemitism” och en arabisk antisemitism som är ”i hög grad politisk” och ”kopplad till den arabisk-israeliska konflikten”. Men det arabiska judehatet har en längre historia än så. Vi hittar den i enskilda suror i Koranen och i hadither som beskriver hur till och med träden engagerar sig i den nödvändiga judeutrotningen. Falsariet Sion vises protokoll (ett ryskt plagiat till stora delar baserat på en fransk satirtext som först publicerades 1903 och som påstås bevisa hur judarna planmässigt håller på att skaffa sig världsherravälde) gavs ut på arabiska 1921. I dagens islamiska antisemitism är de påstådda protokollen en nyckeltext precis som de var i Europa vid tiden för nazismens framväxt. Antijudiska upplopp skedde i Palestina redan 1929 och stormuftin av Jerusalem Amin al-Huseini sökte på 1930-talet en allians med Hitler i syfte att utrota judarna. Muslimska brödraskapets teolog Sayyid Qutb skrev i början av 1950-talet om hur judarna var orsaken till all världens ondska och därför skulle utplånas. Den islamiska antisemitismen är alltså äldre än dagens Palestinakonflikt. Den har en egen historia där religion och politik ofta vävs samman, men den är samtidigt starkt influerad av den europeiska antisemitismen.
Mot mig anför Weiderud att jag ”av lösryckta citat gör långtgående felaktiga tolkningar och missar sammanhang”. I en hederlig debatt måste en sådan anklagelse underbyggas med exempel eller argument. Om jag anstränger mig så hittar jag ett sådant exempel någonstans i Weideruds svada. Det handlar om Broderskaps medverkan vid ett seminarium med den antisemitiske skribenten och musikern Gilad Atzmon 2007. Weiderud menar att endast ABF och FiB Kulturfront var arrangörer av seminariet, men att Broderskaps internationella sekreterare Ulf Carmesund deltog som moderator. Dessutom menar nu Weiderud att Atzmons medverkan inskränkte sig till att han spela klarinett som pausunderhållning.
Det var Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) som först kritiserade Broderskap för att vara medarrangörer av det omtalade seminariet. Så hur kunde de påstå detta? Jag har själv varit i kontakt med SKMA, som visat mig en skärmdump från den 18 mars 2007 av Broderskaps annons på den egna hemsidan där man anger sig själv som medarrangör (se bild). Samma information återkommer under den aktuella tiden i flera artiklar i FiB Kulturfront. Att Weiderud nu påstår att Atzmon inte talade på mötet är helt sensationellt. Anförandet finns dokumenterat i text och bild på FiB Kulturfronts hemsida, men också på Atzmons egen blogg. Och så här lät han i sitt anförande:
”[D]et är judiskheten som jag försöker reflektera över. Jag försöker begripa dess metafysik, dess historiska och kulturella bakgrund. Jag försöker förstå hur judiska lobbygrupper verkar inom organisationer, institutioner och hegemoniska system. […] [D]et är judiskheten som intresserar mig, det ideologiska tänkesättet och den kulturella strukturen. Jag är intresserad av de kollektiva band som förser sionismen med dess solida kroppssköld. Jag är intresserad av det som förvandlar den globala sionismen till en nutida segrande världsåskådning.”
Kontentan: Dagens globala makt har sina rötter i en metafysisk ”judiskhet”. I mina öron så låter detta mer som antisemitism än som klarinettmusik. Men till min stora förvåning ser jag mig inbegripen i en debatt med socialdemokrater som i åratal förnekat Atzmons antisemitism. Bara en dryg vecka efter seminariet förklarade Ulf Carmesund på Expressens debattsida att Atzmon minsann aldrig uttalat sig antisemitiskt: ”[Atzmons] kritik riktar sig mot den politik och ideologi som leder till folkrättsbrott, inte mot det judiska.” Även en annars omdömesgill person som statsvetaren Ulf Bjereld, förbundsstyrelseledamot för STS som i skrivande stund pretenderar till att efterträda Weiderud, har gått i god för att Atzmons propaganda inte är antisemitisk. Kritiken mot Broderskaps agerande i Atzmonaffären handlar alltså inte först och främst om detaljer i arrangemanget, utan om att ledande företrädare för organisationen också efteråt försvarat Atzmon i sak.
I sin replik framhåller Weiderud också att STS ”inte räds dialog även med oliktänkande” och berömmer sig av att denna hållning ”kräver stor trygghet, professionalism och uppriktighet”. Därmed upprepar han ett argument om vikten av dialog med meningsmotståndare, som vi känner igen från hans försvar för såväl den egna organisationens som Islamiska förbundets inbjudningar av antisemitiska hatpropagandister. Men den som följt debatten har också lagt märke till att sådan dialog aldrig åtföljts av någon kritik om antisemitism hos meningsmotståndarna.
Jag kommer att tänka på Sigmund Freuds klassiska skämt om när A lånar en kopparkittel av B och lämnar tillbaka den med ett stort hål i. A försvarar sig med argumenten att han för det första aldrig lånat någon kittel; för det andra var kitteln skadad redan när han lånade den; för det tredje var kitteln hel när den återlämnades. Freud konkluderar: ”Varje enskild invändning är god nog i och för sig, men sammantagna utesluter de varandra.” Weiderud och hans organisation har försökt övertyga oss med följande argument: För det första har man inte hållit möten med utpekade antisemiter; för det andra är de utpekade antisemiter som man hållit möten med inte antisemiter utan endast Israelkritiker; för det tredje så har man hållit möte med antisemiter i syfte att etablera en dialog med oliktänkande. Precis som i Freuds skämt utesluter argumenten varandra, men i motsats till vitsen så är förklaringarna också var för sig falska. För Weideruds organisation har faktiskt bidragit till att ge legitimitet åt antisemitiska hatpropagandister.
Weiderud skriver att STS i Malmö tagit initiativ till dialoggrupper mellan olika religiösa grupper för att gemensamt bekämpa antisemitism och islamofobi. Det är typiskt för Weideruds debattstil att han låter bli att berätta att ordföranden för denna dialoggrupp, Adrian Kaba tillika ledamot av STS:s förbundsstyrelse, efter protester från den judiska gruppen tvingades bort från sitt ordförandeuppdrag. Detta sedan Kaba upprepade gånger offentligt spridit antisemitiska konspirationsteorier. De problem som jag pekat på är alltså riktiga problem; de har allvarligt skadat förtroendet för det antirasistiska arbetet hos Weideruds organisation.
Jag avslutade min förra artikel hoppfullt. Socialdemokrater deltar idag i debatten om den växande antisemitismen. Min förhoppning var därför att även STS skulle vara redo för en självkritisk diskussion. Men i Weideruds svar finns inte ett uns av ödmjukhet eller kritisk reflexion över hur hans egen organisation ständigt hamnar i dessa debatter. I min artikel ville jag analytiskt försöka förstå socialdemokratins ibland besvärliga förhållningssätt till antisemitismen. Weiderud svarade med en filibuster av politiskt snömos som mest handlade om hur bra organisationen är och att slå sig för bröstet för vilken ”Dialog-Tarzan” han själv alltid varit. Detta trots att Tidens läsare nog snabbt kunde se att han i dialogen med mig inte klarade av att hålla sig till ämnet. Min förhoppning står till att STS i juni väljer en ledning som kan skapa förutsättningar för en kunskapssökande självkritik där man släpper på fördummande prestige och erkänner att organisationen ibland faktiskt brustit i sitt arbete med att bekämpa antisemitism.
Klas Gustavsson, fil dr. i sociologi och verksam vid Lunds universitet.
Läs Peter Weideruds replik på den här texten här.
