För sjuttio år sedan i år inleddes genom Trumandoktrinen det kalla kriget mellan Väst och Öst. Sedan tjugofem år har det kriget sett ut att vara bilagt för gott. Men nu spänns då de militära musklerna igen på de två sidorna. Har det kalla kriget fått nytt liv? Har det någonsin funnits alternativ till väpnad konfrontation mellan Väst och Öst? Varför blev det kallt krig 1947?
Det började 1946. Andra världskrigets segrarmakter ägnade sig åt att bygga en ny, fredlig värld. Hösten 1945 hade över 50 suveräna stater, inklusive Sovjetunionen och USA, tillsammans skapat Förenta Nationerna som ett verktyg för politiskt mellanstatligt samarbete. Nu skulle också en struktur byggas upp för samarbete kring återuppbyggnaden efter kriget och för fortsatt ekonomisk utveckling.
Sovjetunionen hade deltagit både i arbetet och i beslutet i Bretton Woodskonferensen 1944 om att skapa en Världsbank och en Internationell Valutafond. Men ännu i början av 1946 hade Moskva varken ratificerat det överenskomna avtalet eller betalat in sin 20-procentiga andel av bankens kapital. I Washington förstod man inte varför, och bad ambassaden i Moskva klargöra varför ryssarna inte längre stödde de två nya institutionerna. Ambassadens cirka 8 000 ord långa svar, the Long Telegram, tog Washington med överraskning och kom att lägga grunden för USA:s och (genom Nato) Västs agerande mot Sovjetunionen ända till dess upplösning 1991.
George Kennan, som författade detta historiska dokument i februari 1946, hade under sin första tjänstgöring i landet 1933-39 blivit en av rysslandsexperterna vid den amerikanska ambassaden. Sedan 1944 var han åter placerad i Moskva. Han hade redan under pågående världskrig rapporterat hem att en rysk intressesfär var under uppbyggnad i Europa, men det hade inte bekymrat beslutsfattarna. Nu blev Washingtons förfrågan om ett klargörande ett välkommet tillfälle att utveckla analysen av de drivande krafterna i rysk politik och ryskt maktspel.
I det långa telegrammet rapporterar Kennan att kärnan i den sovjetiska idévärlden är att Sovjetunionen är utsatt för en kapitalistisk omringning, och att alla kapitalistiska länder är dess fiender. Denna antagonistiska, marxistiska tolkning av tillvaron tilltalade den ”instinktiva ryska känslan av osäkerhet”, som i sin tur var grundad i den flerhundraåriga erfarenheten av att leva på ett öppet slättland med vilda, nomadiserande folk som grannar. Växande kontakter under senare sekler med mer utvecklade länder i Europa hade väckt en fruktan också för dessa, mer kompetenta, mäktiga och välorganiserade samhällen.
Det var de ryska ledarna som fruktade Väst, inte det ryska folket. Kennan sammanfattar: Rysslands ledare har undantagslöst känt att deras regimer har varit sköra och oförmögna att konkurrera med de politiska systemen i Väst. Därför har de alltid fruktat utlandets inflytande och direkta kontakter med det ryska samhället. Marxismen passade väl in i detta tankemönster och i Ryssland, som aldrig haft vare sig varaktig fred med sina grannar eller ett fungerande internt system för maktdelning.
Kennans slutsats var att den ryska expansionismen skulle fortsätta, och att den sovjetiska utrikespolitiken skulle inriktas på att i alla lägen försöka flytta fram sovjetmaktens gränser. Men om FN verkade inbjudande när det gäller att flytta fram sovjetiska positioner, såg Världsbanken och IMF, två bärande element i efterkrigstidens kapitalistiska världsordning, mindre lockande ut. Kennan rapporterade att Kreml antagligen hade kommit fram till att ett deltagande i Världsbanken och IMF skulle komma att stå i strid med de egna intressena.
Det långa telegrammet gjorde sensation i Washington. Enligt de välskrivna George Kennan Memoirs 1925-1950 (Pulitzerpriset 1967) hade tajmingen varit avgörande. Både sex månader tidigare och sex månader senare hade hans budskap varit förfelat. Nu ledde det, tillsammans med bland annat Winston Churchills berömda Fultontal i mars samma år, till en fundamental amerikansk omvärdering av Sovjetunionen – från vapenbroder mot Hitlertyskland till motståndare, vars expansion måste hejdas. Kennan själv blev plötsligt en erkänd auktoritet och utnämndes redan efter två månader till chef för den politiska avdelningen vid USA:s Krigshögskola, varifrån han snart kallades som stabschef i det amerikanska utrikesdepartementet.
Det första, stora amerikanska politiska utspelet efter slutsatsen att Sovjetunionen hade blivit en farlig motståndare, kom i form av Trumandoktrinen våren 1947, som innehöll ett omfattande stöd till Grekland och Turkiet för att förhindra kommunistiska maktövertaganden där. Flera historiker ser Trumandoktrinen som inledningen till det kalla kriget, och Kennan beklagar i sina memoarer att Pentagon lyckades smyga in ett militärt stöd till Turkiet i vad som från början var tänkt som ett civilt stödprogram för Grekland.
Kennan fick själv, på utrikesminister George Marshalls initiativ, leda beredningen av nästa stora utspel för att hindra spridningen av kommunism i ett Europa i ruiner: Marshallplanen (som renderade Marshall Nobels fredspris 1953). I ett gigantiskt, icke-militärt stödprogram erbjöd USA de europeiska regeringarna generös finansiering av deras återuppbyggnadsansträngningar. Ekonomierna skulle sättas i gång, arbetslösheten skulle sjunka och kommunistpartierna som hade gått starkt i valen, skulle berövas vinden i seglen.
Erbjudandet riktades även till länderna i Central- och Östeuropa, inklusive Sovjetunionen, men avvisades naturligtvis av Stalin. Marshallplanen uppfattades i Moskva som en fientlig handling och som ett försök att lossa det ryska greppet om östra Centraleuropa, vilket den ju också var. I Kremls optik bekräftades den sovjetiska tolkningen av omvärldens intentioner.
Det ryska svaret på Marshallplanen kom i form av kuppen i Tjeckoslovakien våren 1948. Kennan menade att den nog hade kommit ändå, men att den utlöstes av Marshallplanen. Pragkuppen uppfattades i sin tur av Väst som en kommunistisk framryckning, och röjde väg för en förstärkt militarisering av tänkandet i Washington. Västmakterna beslöt att bilda en västtysk förbundsstat av sina tre ockupationszoner. Det ryska svaret på det, nästa steg i upptrappningen av konflikten, blev den sovjetiska blockaden av Berlin. Västmakterna, som därefter befarade fortsatta sovjetiska framryckningar i Europa, ingick 1949 det Nordatlantiska fördraget, Natofördraget. Denna eskalering av utspel och svar mellan Väst och Öst klarades av på bara två år – med resultatet att det nu rådde kallt krig mellan de forna vapenbröderna. Efter ett par år till var hela kallakrigsstrukturen på plats, Nato och Warszawapakten stod stridsberedda.
George Kennan hade med stigande frustration åsett vad hans analys av rysk säkerhetspolitik hade bidragit till, särskilt att den amerikanska responsen på den sovjetiska expansionen blev så militär. Ett år efter det långa telegrammet publicerade han en artikel på samma tema i Foreign Affairs (undertecknad X för att undvika att den skulle uppfattas som officiell). Han utvecklade där att den ryska expansionsviljan ofrånkomligen skulle bestå, men också att den kunde hållas tillbaka av ett fast motstånd. Det amerikanska svaret måste därför vara att på ett långsiktigt, tålmodigt men fast sätt hålla tillbaka, to contain, den ryska expansionismen.
I sina memoarer beklagar Kennan att han inte hade varit tillräckligt tydlig i X-artikeln med att han menade en containment av ett politiskt hot med politiska medel, inte militära. Den militära karaktären i USA:s sovjetpolitik såg han som förfelad – ryssarna ville inte invadera något annat land, det hade de dåliga erfarenheter av. De föredrog att expandera med politiska medel, med hjälp av ombud. Hotet om politisk omvälvning i ett land skulle mötas med ekonomiskt och politiskt stöd till landets egna aktörer, inte med militära medel. Militariseringen av tänkandet var till förfång både för ekonomisk återhämtning och för en fredlig lösning av Europas problem. Sedd i perspektiv framstår hela Kennans gärning som en plaidoyer för fördjupad problemanalys innan beslut träffas.
Men att Kennan inte kunde hejda utvecklingen var uppenbart. Redan inför Trumandoktrinen 1947 hade Pentagon och hökarna i Washington alltså kapat hans containment och fått överhanden i det strategiska vägvalet. Det militära primatet i amerikansk säkerhetspolitik överfördes på Nato, som än i dag på ett både olyckligt och ineffektivt sätt alltför ofta sätts in som en militär lösning på politiska problem såsom fattigdom eller diktatorisk maktfullkomlighet med förtryck av mänskliga rättigheter, ibland med rent kontraproduktiva resultat.
Kennans analys av den ryska världsbilden står sig även efter Sovjetunionens upplösning – bakom det sovjetiska fanns hela tiden det ryska. Kremls linje är fortfarande att Ryssland är inringat av fiender och att influenser från utlandet är skadliga. Och Moskvas tolkning av lanseringen av EU:s Östliga Partnerskap 2009 som en mot Ryssland riktad fientlig handling, framstår som en karbonkopia av reaktionen på Marshallhjälpen 1947.
Utvecklingen i efterkrigstidens Europa bekräftade också Kennans slutsats att hotet om kommunistiska maktövertaganden där och då var politiskt och inte militärt. I flera andra sammanhang, som till exempel i Afghanistan, har den ryska expansionismen förvisso tagit en tydligt militär form, men kungstanken i hans analys framstår som lika relevant idag som då – politiska och ekonomiska problem och hot ska mötas med politiska och ekonomiska svar. Fattigdomen i Afghanistan kan inte besegras av soldater. De militära medlen ska sparas för att möta militära hot.
Krister Eduards
Tidigare ambassadråd vid
Sveriges ambassad i Moskva.
