Det viktiga när man ska lämna en extrem grupp är att det finns människor på andra sidan som är redo att ta emot den som »återvänder«. Det säger Anna Sundberg, som under många år levde som islamist och var gift med en terrormisstänkt jihadist.
Hur blir en relativt vanlig student i Lund extrem islamist, och vad får henne sedan att lämna den gruppen och återvända till ett mer »vanligt« liv?
Anna Sundberg har berättat om den resan i sitt liv i boken Älskade terrorist.
I början av 1990-talet pluggade hon i Lund och umgicks i kulturradikala kretsar, pratade om filosofi och sökte efter en mening i livet.
– Jag kände mig aldrig hemma i vårt sätt att leva. Jag tyckte att det var ett tomt och ytligt liv, avmystifierat, och jag vände mig mer och mer emot vårt moderna sätt att leva. Jag övervägde att bosätta mig ute i skogen någonstans. Sen var det säkert haschet också. Det gjorde att jag blev extrem och fastnade i någon slags eufori.
En dag på sommaren 1994 träffade hon en man från Algeriet som talade om »den rätta« islamska vägen. Anna Sundberg föll som en fura, både för mannen och ideologin. Två veckor senare hade de gift sig.
– Jag hade varit ett blankt papper länge då, säger hon. När jag träffade den där mannen var det som om en dörr öppnades. Det var bara att kliva in igenom den.
På samma sätt som Jonny Höglin (se sid 34) beskriver Anna Sundberg det som en längtan efter ramar och ordning.
– Att lära om allting var det svåraste. Att inte längre få bära sina egna kläder, lära känna nya människor. Mina teaterkompisar till exempel, de kunde jag inte längre umgås med. Jag fick inte göra grimaser längre, inte skratta högt, och bara umgås med kvinnor. Det var svårt. Men jag köpte det. Jag tyckte att det var det rätta sättet att leva, så jag ansträngde mig för att passa in.
Anna Sundberg blev så övertygad salafist att den man hon gift sig med inte längre var renlärig nog för henne. Hon skiljde sig och ville hitta en man som levde mer efter den rätta läran.
– För att jag skulle nå en ännu högre nivå behövde jag hjälp, och den man jag först gift mig med stoppade mig.
Hon träffade Said Arif, som senare blev efterspanad för terrorism.
– Min andra man hade inga papper i Europa och hade sina »hemliga« uppgifter som jag inte visste så mycket om.
– Jag kände direkt oerhört mycket respekt för honom. Jag upplevde honom som viktig. Han var en person som åstadkom något på riktigt. Vad det bestod i visste jag inte riktigt, men han brukade nämna en del »lärda« personer och han hade träffat Usama bin Ladin, så jag förstod att han var viktig.
Detta var år 2000, bara något år före attackerna mot World Trade Center.
Med sin nye man flyttade Anna Sundberg till Berlin och senare även Georgien. Hennes man var ute på olika uppdrag och Anna tog hand om hem och familj, och hon umgicks bara med andra troende.
Hon beskriver det själv som att hon var »väldigt religiös«.
– Jag var lite uppe i luften under de här åren.
Det är väldigt svårt att tänka sig nu.
– Man kan vara vidskeplig, och sedan landa i att det inte stämmer, och då bli som vanligt igen. Det jag trodde på var sagor, men jag relaterade till dem som verkliga.
Barnen uppfostrades enligt salafismens stränga regler.
– Jag tycker nog att jag var ganska okej som mamma. Jag var ju närvarande hela tiden, förstås, och när en förälder verkligen tror på det den säger blir det tryggt för barnen. Samtidigt tog jag dem till farliga platser, undervisade dem i sagor och ville att de skulle bli krigare.
Efter en tid flyttade de vidare till Syrien, där Said Arif greps 2003. Han dömdes senare till ett långt fängelsestraff i Frankrike och är numera rapporterad död i kriget i Syrien.
Anna utvisades och tog sig tillbaka till Sverige. Där möttes hon av sin familj, som aldrig släppt kontakten med henne, även om de ifrågasatte hennes livsval. Under några år försökte hon fortsätta leva renlärigt. Hon flyttade till Stockholm för att det fanns muslimska skolor till barnen där. Hon försökte hindra dem från att lyssna på musik.
Hon beskriver sitt steg bort från extremismen som en process. Det började med att hon ifrågasatte delar av salafismens »sanningar«. Enligt reglerna är det kvinnans roll att skaffa en god man och sedan leva genom honom.
– Men vad hände med alla de som fick en man som inte tog sitt ansvar? Som var tokig eller elak? Jag såg det hända hela tiden och insåg ju att det inte hängde ihop.
Steg för steg ändrade hon sitt sätt att leva. Utbildade sig till lärare. Började titta på tv. Läste Simone de Beauvoir.
Efter några år tog hon av sig slöjan och 2010 tog hon ut skilsmässa och lämnade religionen.
– Det var oerhört viktigt för mig att det fanns människor på »andra sidan«, min familj och vänner, som välkomnade mig, som ville att jag skulle komma tillbaka, när jag till slut valde att lämna islamismen. Hade jag varit isolerad från dem vet jag inte om jag hade orkat ta steget.
– För dem som inte har familj och vänner är det ändå viktigt att de får veta av samhället runt omkring att det är okej. De har gjort dumma saker men det finns en väg tillbaka.
Numera arbetar Anna Sundberg som lärare och är fackligt förtroendevald. Ångrar hon sitt val den där gången för många år sådan?
– Jag går inte omkring och är bitter, och jag är ju på alla sätt glad för barnen, men det var en jävla massa år som jag förlorade.
Text: Jesper Bengtsson, chefredaktör för Tiden
