De senaste 25 åren har vi vant oss vid att nyliberala strömningar dominerat inom svensk höger. Men något håller på att hända – konservativa och nationella idéer vinner ny terräng över hela fältet. Vart är den svenska borgerligheten på väg?
Alltsedan nyliberalismens långa våg reste sig i början av åttiotalet – uppburen av galjonsfigurer som Ronald Reagan och Margaret Thatcher – har den byggt på tanken om optimism och framåtskridande. Mer handel, mer ekonomisk globalisering och en friare roll för marknaden lyfter hela världens båtar, löd löftet.
I dag är det uppenbart för de allra flesta att det ekar alltmer ihåligt. Finans- och skuldkriser har med smärtsam tydlighet avslöjat klyftan mellan löfte och verklighet. Framväxten av populistisk främlingsfientliga partier till höger pressar högern. Terrängen är obekväm för den borgerlighet som vant sig vid att surra fast framtiden vid marknadsliberalismens mast.
I centrum för den svenska högerns utveckling står tankesmedjan Timbro, grundad 1978 av SAF-ordföranden Sture Eskilsson som en motkraft till dåtidens vänstervåg. Verksamheten utvecklades snabbt till borgerlighetens i särklass viktigaste ideologiska kapillärsystem. Åttiotalet blev decenniet då den nyliberala högerns tankegods letade sig in i politikens mittfåra. Plötsligt ville alla omfamna marknaden. I Sverige etablerades en kapitalistisk konsensus, en hegemoni, som sträckte sig långt in i svensk socialdemokrati.
Timbro leds sedan 2014 av Karin Svanborg-Sjövall, tidigare verksam som ledarskribent, politiskt sakkunnig under Tobias Krantz samt välfärdsansvarig på just Timbro. När Tiden träffar henne pågår Stureakademin för fullt, ett projekt som under tio års tid skolat och producerat profilerade högerdebattörer. Rummet intill domineras av en fondvägg av Storbritanniens tidigare premiärminister, Margaret Thatcher. Svanborg-Sjövall är ideologiskt nyliberal – eller klassisk liberal, som hon själv föredrar att kalla det
– och hyllar ekonomen och filosofen Friedrich Hayek.
Personer ur borgerligheten som Tiden varit i kontakt med vittnar om att åren med alliansregering kvävde en nödvändig idépolitisk debatt. Det blev ofta viktigare att värna en borgerlig konsensus och skydda den åtråvärda regeringsmakten. Karin Svanborg-Sjövall beskriver valförlusten »lite som en lättnad«.
– Ingen gillar att förlora val men jag uppfattar det som att många hoppades att valförlusten skulle göra svensk borgerlighet mindre fången av det kortsiktiga perspektivet. Alliansen var på många sätt en idépolitisk tvångströja. Det faktum att projektet lite har pausat och desintegrerat är i den meningen något bra. Om syftet alltid är att komma överens går det inte att bedriva idéutveckling, konsensus kan tvärtom vara farligt, säger hon och fortsätter:
– Timbros viktigaste uppdrag är inte att säga att S-budgeten är dålig varje gång. Vår styrka är det långsiktiga perspektivet, försvaret av eviga värden som fria människor och fria marknader. Då kan det rent av vara viktigt att ta kortsiktiga smällar för att främja långsiktiga mål.
Somliga hoppades att den borgerliga valförlusten skulle läka de sprickor som blottats inom den svenska högerns olika noder. Snarare blev det tvärtom. De konflikter som tidigare ruvade under ytan har kommit upp i ljuset.
Snarare än traditionella skillnader längs en höger-vänster-skala har ett nytt fält blivit alltmer viktigt; frihetligt kontra auktoritärt. Statsvetare kallar den nya skalan GAL-TAN, Grön-Alternativ-Liberal respektive Tradition-Auktoritär-Nationalist. Klyvningen är i allra högsta grad relevant för svensk borgerlighet. På ena sidan står liberaler av olika snitt och färg – med grundläggande olikheter i synen på staten och ekonomins roll – men med en samsyn när det gäller öppenhet och migration.
På den andra finns mer eller mindre konservativa och reaktionära röster som vill möta globaliseringens pendelrörelse med ett återupprättat nationellt projekt. Allra tydligast är det när det gäller migrationspolitiken, som skär som en linje rakt genom den svenska borgerligheten och blottar grundläggande ideologiska skillnader. Flera partier – i synnerhet Moderaterna och Kristdemokraterna – har anammat en mer konservativ hållning och förespråkar en restriktiv flyktingpolitik.
– Just när det gäller migrationen är det tydligt att vi inte alls tycker likadant inom borgerligheten. Ingen vill stänga gränsen helt men det finns många schatteringar. Ämnet rör också upp starka känslor. Vi valde att hantera det genom att ge ut tre essäer under namnet »Migrationsdebattens karta«, där vi lät tre liberaler som landat i olika slutsatser ta sig an ämnet, säger Karin Svanborg-Sjövall.
– Många är nog lite vilsna när den gamla höger-vänster-konflikten ersatts av helt nya konfliktlinjer. Folk vet inte riktigt hur de ska förhålla sig till det. Inom borgerligheten märks det tydligt att det statskonservativa perspektivet, som länge varit undertryckt, kommer tillbaka med full kraft. Sedan jag kom till Timbro har det blivit tydligare.
Karin Svanborg-Sjövall medger att klyftan mellan liberaler och konservativa inte är okomplicerad. Samtidigt sätter hon en stolthet i att Timbro samlar ett brett spektrum av borgerliga röster.
– Om vi valde att bli mer doktrinära skulle vi bli dumma. Jag sätter en ära i att människor som tycker väldigt olika ryms här.
– Den mer libertarianska flanken, som jag själv drar åt, är genetiskt förändringsoptimistisk. Förändring är inte bara oundviklig – den är i regel positiv. Den svenska socialliberalismen är däremot tämligen konservativ, i meningen att den inte är särskilt kritisk mot välfärdsstaten. Och flyktingkrisen har omvänt delar av den tidigare mer radikala konservativa rörelsen till statsindividualister. Den växande konservativa delen av borgerligheten är i grunden inte särskilt kritisk till välfärdsstaten, utan vill toppa snarare än beskära den. Snarare är konservativa beredda att gå ganska långt för att staten ska fungera. Där är det förstås svårt att hitta en samsyn mellan de olika perspektiven.
En analys är att en växande orosnivå bland människor gett ny luft åt konservativa uppfattningar om hur samhället ska organiseras. Nyliberalismens framtidsoptimism, närmast naivitet, inför teknologisk utveckling och handel krockar uppenbart med samtidens krisrubriker.
– Tidigare fanns en förvissning, en Johan Norbergsk övertygelse, om att allt blir bättre. Få tror det i dag, även om mycket faktiskt går framåt. Kombinationen av flyktingkris och en ökad betydelse av kulturella frågor gör människor existentiellt oroliga. Identiteten hotas. Det har väckt frågor om vilka som gynnas av globalisering och frihandel, säger Karin Svanborg-Sjövall.
– Förr eller senare måste vi hantera den oron. Man har anledning att vara bekymrad. Rädda människor är farliga människor.
För liberaler av olika form och färg varierar svaren på frågan om hur samtidens konturer kunde ändra form så snabbt. Kanske gick det lite för bra, lite för snabbt, när nyliberalismens dogmer tog över politiken. Karin Svanborg-Sjövall menar att framgångarna gjort liberaler »lite lata«.
– Vi har tagit för givet att historien är slut, något som gjort oss oförberedda på dagens utveckling.
Utvecklingen i länder som Polen och Ungern är ännu ett bevis för att nationalistiska och auktoritära rörelser växer i styrka, inte sällan i armkrok med främlingsfientliga och fascistiska krafter.
– Det skrämmer slag på mig. Den högerauktoritära populismen är en kniptång på liberala värden och ett bevis för att staten kan användas för farliga syften. Från mina utgångspunkter är det som händer ytterligare ett skäl för att vi behöver mindre stat, med en maktdelning som förhindrar, eller åtminstone försvårar, en auktoritär utveckling, säger Karin Svanborg-Sjövall.
Enligt henne behövs en genomgripande diskussion om hur framtidens samhällsmodell ska se ut när statens villkor förändras. En mer mobil arbetskraft, över nationsgränser, och människor med en alltmer tillfällig relation till staten kräver svar, menar hon.
– Jag funderar mycket på hur dagens modell över huvud taget ska överleva nästa generation. Från 2020 kommer
en demografisk bomb att smälla, med stora pensionsavgångar som inte motsvaras av antalet sysselsatta. Om vi lägger på kostnader för sjukförsäkringar och flyktingmottagande är det en giftig cocktail. Inom ett par år finns risk för en riktig stjärnsmäll.
Gabriel Ehrling, redaktör för idétidskriften Liberal Debatt och ledarskribent på Dalarnas Tidningar, representerar ett delvis annat perspektiv inom svensk borgerlighet. Han kallar sig liberal och tenderar att tillhöra en mer socialliberal del av den politiska paletten. När Tiden träffar honom på ett kafé i Stockholm har han just kommit med tåg från Falun.
– Under Alliansregeringen slumrade den liberala idéutvecklingen till. Ja, till och med de så kallade debattörerna var mer intresserade av att backa
regeringen än att diskutera idéerna i sig. Allianssamarbetets våta filt fick också partierna att outsourca tänkandet till tankesmedjor och andra aktörer, säger han och lägger till:
– Nu, när liberala och konservativa partier är i opposition, har ideologiska diskussioner åter fått större utrymme.
Gabriel Ehrling betonar att en modern liberalism måste bottna i en maktkritik – oavsett vilka som sitter på makten. Han hänvisar till den svenska kulturradikalismens arv, med namn som Herbert Tingsten, Torgny Segerstedt och Bertil Ohlin. Liberaler måste därför vara de främsta kritikerna när kapitalismen blir korrupt.
– Min största kritik mot svensk borgerlighet är att den slarvat bort att liberalismen i grunden är kritisk mot auktoriteter. Den är misstänksam mot all maktkoncentration, offentlig som privat. Ska man generalisera är högern i Sverige jättebra på att vara misstänksam mot det offentliga, men dyrkar samtidigt Svenskt Näringsliv och Timbro. Man älskar varje inspel från företag som Spotify och Uber, men uppvisar allergisk reaktion mot allt som kommer från fackligt håll. I min värld är det obegripligt. Det är en väldig skillnad på att älska fri företagsamhet och att älska näringslivet och dess företag, på samma sätt som att man rimligen älskar demokratin men inte staten, förklarar han över ljudet från en slamrande och väsande kaffemaskin i rummet intill.
Det prövande och pragmatiska präglar Gabriel Ehrlings inställning. Huruvida något drivs offentligt eller privat är ointressant, så länge det fungerar. Han menar att politiken i alltför stor utsträckning präglas av konstruerade poler, när det i själva verket existerar en bred samsyn i viktiga frågor. Gemensamt för hans resonemang är behovet av en politik som främjar människors deltagande och placerar civilsamhället i samhällets mittpunkt. Kommunen kunde driva Folkets hus, badhus och fritidsgårdar när den ekonomiska kakan växte, problemen uppstår när samhällen töms på resurser. Då måste människorna kliva in, menar han.
– Tron på civilsamhället är central för min syn på politik. Arbetarrörelsen var under 1900-talet föredömlig när det gällde att organisera människor för en gemensam sak. Liberaler har aldrig orkat samla samma bredd. Däremot var man bättre på att driva tidningar.
– Jag menar att det går en gräns genom Sverige där kommunaliseringen slutade. På andra sidan hann man aldrig vänja sig vid att »kommun« skulle lösa allt. Om trappan till bygdegården går sönder under en fest så ligger två gubbar där och spikar ihop den dagen efter. Det är en symbol för att man ska vara ödmjuk inför att politiken inte kan åstadkomma allt. Det är viktigt att eftersträva eget ansvar och egenmakt. Min erfarenhet är att offentliga försök till organisering ibland kan vara rent kontraproduktiva, särskilt på kultur- och fritidsområdet.
Och så migrationen – igen. Frågan pockar på allas uppmärksamhet, kräver svar. Ansvar. Det senaste årets kantring bland borgerliga opinionsbildare, med rop på en mer restriktiv flykting- och migrationspolitik, pressar på. Gabriel Ehrling betonar behovet av en principiell liberalism som vågar markera att öppna gränser och invandring har ett egenvärde i sig.
– Tyvärr har många glömt att flyktingpolitiken var ett stort hyckleri redan innan Stefan Löfvens svek. Att slå sig för bröstet för asylrätten, samtidigt som det inte går att lagligt ta sig hit annat än som kvotflykting, är en paradox ingen liberal bör acceptera. Talet om andrum, systemkollaps och flyktingpaus är absurda bilder för hur socialdemokrater och moderater ställer systemen före behoven hos människor i nöd. Om det nu finns en gräns för hur många människor vi har kapacitet att hjälpa så måste en liberal politik handla om att flytta den gränsen – så att vi kan ta emot så många som möjligt.
Skillnaden i synen på migration och systemens roll kastar återigen ljus över ideologiska skillnader inom den svenska högern. Liberaler mot konservativa, statsvärnare mot antiauktoritära.
– Socialdemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna tävlar nu om vem som kan vara mest restriktiv i flyktingfrågan. Liberalerna har varit ganska vilsna men ser till sist ut att landa skapligt. De som varit tydligast i sin liberala hållning är Centerpartiet. Partiet förtjänar en eloge.
– Det är över huvud taget en märklig situation när ett gäng liberaler – splittrade över flera partier och rörelser – tillsammans med vänstersossar och förtvivlade miljöpartister står för en hållning i flyktingfrågan, medan Moderaterna och Socialdemokraterna gjort någon form av hemligt handslag om migrationspolitiken. Nu är det bara restriktiv flyktingpolitik som gäller, vilket speglar den samsyn som präglade nittiotalet efter Ny demokratis implosion.
För tio–femton år sedan snickrade statsvetare och filosofer på globala, kosmopolitiska modeller för hur samhället skulle organiseras. Nationalstatens era var över, utropade röster som David Held och Jürgen Habermas. I dag har finans-, skuld- och flyktingkris i Europa snarast väckt nytt liv i det nationella, politiken har vänt sig inåt snarare än utåt. Gabriel Ehrling ser en ny axel som sträcker sig mellan Donald Trump, Nigel Farage, Marine Le Pen, Pia Kjærsgaard och Jimmie Åkesson.
– Det populistiska och främlingsfientliga bubblar överallt, med konservativa krafter som återlanserar nationalstaten som svaret på vår tids utmaningar. Även i Sverige är det tydligt att liberala värden är under angrepp. Därför ser jag det som särskilt angeläget att slå vakt om det kulturradikala liberala arvet.
– Jag ser nationalstaterna som ett hinder på vägen mot ett mer kosmopolitiskt, liberalt ideal om hur människor ska höra samman. Här har eu varit ett viktigt steg i den riktningen men är nu också det i gungning. Jag har svårt att se ett mer angeläget liberalt projekt än att skapa ett mer öppet förhållningssätt till omvärlden, där vi hör samman utan att blanda in vare sig fanor eller blod. Eller annorlunda uttryckt: vi behöver en modern kulturradikalism.
Om auktoritära och konservativa uppfattningar slår rot runt om i världen, hur skulle i så fall ett liberalt svar kunna se ut? Gabriel Ehrling önskar ett vidare ideologiskt samtal om social rörlighet och de ekonomiska faktorer som avgör människors livschanser. Dessutom
måste vi börja prata om nivån på lägstalönerna, slår han fast.
– När jag tog studenten 2005 fick jag jobb på kartongbruket i Fors i Avesta, med en lön på 15600 kronor. Sedan dess har lägstalönernas utveckling ungefär följt inflationen, men vi har också sett stora skattesänkningar på låga inkomster. Motsvarande inkomst i dag har en mycket bättre köpkraft. När stora grupper av människor står utan arbete måste vi seriöst diskutera lönebildningen. Men i stället väljer Anna Kinberg Batra LO:s linje.
– Lägre ingångslöner måste så klart kombineras med en politik som fokuserar på social mobilitet och människors möjlighet till utveckling. Det måste helt enkelt vara möjligt att gå från enkla förhållanden till karriär, hög inkomst och makt. Om utbildning och drivkraft premieras behöver inkomstskillnader inte vara ett problem för ett samhälle. Särskilt som det möjliggör att fler arbetslösa kan få makt över sin tillvaro och fler flyktingar kan få ett liv i trygghet.
Författare. Doktor i teoretisk filosofi. Texasbo. Roland Poirier Martinsson har profilerat sig som en av den svenska konservatismens viktigaste röster. Ständigt principiell, ständigt intellektuellt hederlig. Innan inspelningen ens börjat börjar han en utläggning om varför det är dags att återupprätta en »god konservatism i Sverige«.
– Svensk borgerlighet, som jag knappt vill kalla borgerlighet, har tappat bort den eftertänksamma, intellektuella idétradition som konservatismen representerar. Det är ett misstag, inte minst för att det rent strategiskt inneburit att man tappat väljare till Sverigedemokraterna. Det faktum att Moderaterna blivit ett renodlat livsstilsliberalt parti har öppnat upp falangen högerut. En god, borgerlig konservatism hade sannolikt inneburit att sd varit mindre. Kanske hade partiet inte ens suttit i riksdagen.
Sociologen Immanuel Wallenstein kallar vår tids politiska omorientering för »liberalismens kollaps«, ett misslyckat facit över decennier där nyliberala idéer impregnerat hela det politiska fältet. Oförmågan att formuleratrovärdiga svar på människors oro över globalisering har skapat svallvågor över hela västvärlden. Roland Poirier Martinsson menar att nyliberalismens fullständiga dominans över politiken, inte minst i moraliska frågor, eliminerade en nödvändig konservativ ingrediens i politiken.
– Nyliberalismen var enormt stark i Sverige och världen. Idéerna om ökad internationell handel har utan tvekan lyft många ur fattigdom. Men nyliberalismen rymmer också en övertro på ekonomiska incitament som drivkraften bakom allt. Ett exempel på den naiva
ekonomismen var när George W Bush och Barack Obama garanterade stöd till den amerikanska bilindustrin. Enligt nyliberaler var det fel, trots att det räddade miljontals familjer från mänsklig katastrof.
Enligt Roland Poirier Martinsson finns det gemensamma nämnare mellan hur liberalismen och socialismen uppfattar samhället som regelbundet, schematiskt.
– Enligt min uppfattning bortser både socialismen och klassisk liberalism från den enskilda människan. Det är viktigare att upprätthålla principer och teorier om hur det borde vara, snarare än att hantera människors vardagsproblem och låta politiken underkasta sig människors faktiska värderingar.
– För konservativa kan ingen politisk princip vara orubblig. Politik är ett hantverk som inte i första hand bygger på ideologier, det handlar snarare om att lösa praktiska problem. Ibland krävs det att staten rycker in – ibland inte. Det är ett praktiskt förhållningssätt som bygger på små förändringar. Tänk om det inte blir som det var tänkt? Att försiktigt prova sig fram är vår bästa garanti mot politiska katastrofer.
Han kallar konservatismen »ett recept på förändring« och betonar det antiutopiska perspektivet i dess filosofiska rötter. Varken Adam Smiths osynliga hand eller Karl Marx historiematerialism sitter på sanningar om hur samhället ska organiseras, enligt Roland Poirier Martinsson.
– Det är ett grundläggande missförstånd bland socialister och liberaler att det går att stöpa om människan, antingen till homo solidaricus eller homo economicus. Människor är människor och kan bara förändras i grunden genom tvång eller hjärntvättning.
Jag kommer att tänka på den polske filosofen Leszek Kołakowskis tankefigur om historiens plats i samtiden: Vi lär oss inte av historien för att veta hur vi ska bete oss, utan för att veta vilka vi är. Orden tycks spegla Roland Poirier Martinssons syn på politiken och samhället. Han beskriver sig som »okittlingsbar« när det kommer till politiska idéer och förespråkar försiktighet framför genomgripande förändringar. I stället pekar han på ett antal konkreta problem som behöver lika konkreta lösningar.
– Först och främst måste vi hantera flyktingmottagningen och integrationen, det är enorma problem. Mina värderingar säger mig att vi måste hjälpa människor. Vi måste ta emot flyktingar – vi måste ta emot många. Men det är också väldigt viktigt att vi inte tar emot
fler än vad samhället klarar. Det fanns
under flera år ett retoriskt förbud mot att diskutera »flödet«, då var man främlingsfientlig. För mig är det en absurd hållning, säger han.
– Naturligtvis vore det en skam för Sverige om vi bara tog emot en flykting, men det vore omöjligt att ta emot 20 miljoner. Var kan vi då lägga oss, hur många kan vi ta emot och samtidigt erbjuda värdighet, upprätthålla vår välfärd och en positiv syn i landet på flyktingmottagandet? Där har vi misslyckats, annars hade inte Sverigedemokraterna haft 20 procent i mätningar.
Det blir tyst över Skypeuppkopplingen för några ögonblick. Sedan säger Roland Poirier Martinsson:
– Nu säger jag något som du kan göra till en extremt elak rubrik. »Bevara Sverige svenskt«, jag har funderat på det uttrycket. Om vi glömmer bort den vedervärdiga historien bakom uttrycket rymmer det en intressant diskussion. Vi har ju byggt upp ett av världens bästa länder, ett fint samhälle.
Det bygger på sociala och kulturella traditioner. De är hela tiden föränderliga, men det finns en svensk familjelikhet mellan epokerna.
– Jag har kommit fram till att det finns värden och traditioner, som generationer av svenskar format, som är
värda att värna. Varje generation måste känna förankring i generationerna som föregick dem, sedan kan ju landet ändå förändras enormt inom loppet av fyra, fem generationer.
Vi har något som är värt att hålla fast vid. Vi kanske inte kan ta emot exempelvis 300000 flyktingar på ett år, utan bara 100000. Det är inte så illa det, tvärtom är det en insats att vara stolt över.
Han är noggrann med att påpeka att synen på migration inte avspeglar en personlig uppfattning om det mångkulturella samhället. Han är »en man som trivs väldigt bra i ett samhälle med många olika kulturer«, förklarar han.
– Men när vi diskuterar samhället som helhet måste vi fundera på vad snabba förändringar gör med människor. Kanske har det gått för fort och då är det just toleransen och öppenheten som hotas. När fyrtio miljoner människor är på flykt är det vår plikt att vara solidariska med dem, men vi har också rätten till våra värderingar och traditioner.
– Om vi nu gjort fel under lång tid när det gäller flyktingmottagning och integration är jag rädd för konsekvenserna. Vi kan inte förändra vårt land för snabbt.
Orden understryker återigen den allt tydligare splittringen bland den borgerliga »kyrkans« aktörer. Hur ska samhället organiseras, vilken roll har staten – och vilken betydelse har nationen? Den ideologiska och filosofiska mellan högerns olika delar tycks omöjlig att överbrygga i ett gemensamt projekt. Alliansen 2.0 framstår som avlägset. Punkten, eller kommatecknet, för den nyliberala eran är snarare det första tecknet på en större ommöblering inom högern. Alternativen är flera. Det är inte omöjligt att tänka sig en ny konservativ samsyn, hegemoni, om politikens uppgifter och utförande. Samtidigt öppnar högerns splittring upp nya möjligheter för vänstern att definiera om politikens ramar. Får vi rent av se fler rop på blocköverskridande överenskommelser, regeringar, med en borgerlighet som lämnar Alliansen bakom sig? En sak är säker: vilken väg den svenska högern väljer är helt avgörande för morgondagens politiska karta.
Daniel Mathisen
är frilansjournalist och medlem i Tidens redaktionsråd
