Kristdemokraterna har en ny partiledare, blott den fjärde i ordningen. KD är därmed det enda parti som kan matcha socialdemokratins historiskt långa partiledarperioder.
Ebba Bush Thor kandiderade med löftet att göra Kristdemokraterna till landets mest utpräglade högerparti. Hon krävde att vårdpersonal ska få vägra utföra aborter, att flyktingpolitiken ska stramas åt och rent allmänt att det borde föras en mer konservativ politik med familjen och de små gemenskaperna i centrum snarare än offentlig välfärd eller stark individualism.
– Vi ska bli ännu mer konsekventa i att värna människors rätt till självbestämmande, sade hon i sitt installationstal i helgen.
Så uttrycker sig Kristdemokraternas nya partiledare. Men vad betyder det egentligen? Förutom att Kristdemokraternas retorik hamnar lite närmare Livets ord och lite längre ifrån den inkännande kristdemokratiska socialkonservatism som präglade partiet under den något vage Göran Hägglunds tid.
Problemet för Ebba Bush Thor är att det hon säger om balansen mellan välfärd, små gemenskaper och individualism inte går ihop.
Författarna Lars Trägårdh och Henrik Berggren har i sin bok ”Är svensken människa?” visat att välfärdsstatens framväxt i grunden har varit ett individualiseringsprojekt. Genom utbyggnaden av dagis kunde kvinnorna lämna hemmet, bli självförsörjande och förverkliga sig själva som individer på ett helt annat sätt än tidigare generationer. Genom äldrevården har de unga i landet blivit av med kravet att till hundra procent vårda sina föräldrar. De berömda ”undantagen” försvann och medelålders fick större valfrihet. De som vill lägga mycket på att städa, tvätta åt och byta liggsår på den äldre generationen kan göra det, men valfriheten är definitivt större än när sådant av nödvändighet skulle skötas av familjen.
Till och med Moderaterna har insett detta samband, som var huvudskälet till att socialdemokratin en gång tog sig an välfärdsprojektet, och Trägårdhs och Berggrens bok var en del av tankarna bakom Nya Moderaterna.
Ebba Bush Thor låtsas inte om detta. För henne är sambandet detsamma som det tidigare var för Moderaterna. Välfärd förslavar. Familjen och de små gemenskaperna ger frihet.
Att generationer av medborgare känner sig friare i dag än för hundra år sedan spelar ingen roll eftersom det bryter mot den ideologiska grundhållningen i den del av Kristdemokratin som Ebba Bush Thor representerar.
Samtidigt kan det finnas en grogrund för en sådan politik och även om den är helt otidsenlig är det för tidigt att döma ut hennes politik. De senaste decennierna har varit en tid av ökad rotlöshet i samhället. Globaliseringen har ställt de flesta gamla sanningar, liksom känslan av trygghet, helt på huvudet, och många har sökt sig till partier med enkla svar. Sverigedemokraternas framgångar är ett tecken på just detta.
Förr fylldes det behovet av arbetarrörelsen och andra levande, demokratiska folkrörelser. I dag är det inte alls lika starka som förr.
I USA fanns för några år sedan en aktiv debatt om ”kommunitarism”, att stärka de små gemenskaperna, i ett försök att häva utvecklingen och på nytt knyta fast samhället i en social gemenskap. Kommunitarismen fanns både i en progressiv version, där föreningar, fackförbund, nya rörelser och lokal demokrati stod i centrum, och en konservativ som hyllade familjen och traditionerna. Som ville återuppliva ”Lilla huset på prärien” i vår tid.
Kan KD lyfta det senare perspektivet har de goda chanser att ta plats i debatten och opinionen. Då kanske de till och med kan vara med och liva upp en debatt om mer grundläggande värderingar, inkrökta eller ej.
Om de stannar vid reaktionära förslag om abort eller att välfärden är destruktiv för individen har de däremot ingen plats i det svenska politiska spelet. Människor har för länge sedan genomskådat den retoriken.
Jesper Bengtsson, chef
