Kalle Holmqvist är förmodligen Sveriges mest produktiva deltidsförfattare. Under två decennier har han medverkat flitigt i tidningar som Aftonbladet, Flamman och LO-tidningen/Arbetet, och i ett antal antologier. Sedan bokdebuten om latinamerikansk politik 2006 har han gett ut ytterligare sex böcker för vuxna. De flesta populärvetenskapliga djupdykningar i svensk historia, så som »Fred med Norge: arbetarrörelsen och unionsupplösningen 1905« (2015), men det har även blivit en roman med titeln »Bränn biblioteken« (2014).
Parallellt med skrivandet har Kalle Holmqvist arbetat som bland annat butiksbiträde, elevassistent och vårdare, och varit fackligt aktiv i Kommunal. Just nu jobbar han halvtid som webbredaktör på Palmecentret.
Förra året debuterade Holmqvist dessutom som barnboksförfattare med »Tjockskallarnas uppror«, en underhållande berättelse om hur en hel by på 1600-talet försöker lura myndigheterna för att slippa delta i kriget mot Danmark. Den följdes snabbt av »En mystisk typ i Farsta centrum«, en både rolig och lite sorglig skildring av vänskapen mellan den elvaårige bokslukaren Alvar och den mystiska Ulv som bor i Fagersjöskogen. Ytterligare en barnbok är redan på väg. »Blodbadet«, som utspelar sig år 1520, handlar om en pojke från landet som vandrar till storstan för att söka arbete, och råkar hamna mitt i Stockholms blodbad. Boken ges ut av ett läromedelsförlag, i syfte att berätta underhållande om historia för barn på mellanstadiet. Det blir den första i en serie, där nästa bok ska utspela sig på vikingatiden, och handla om en trälflicka som försöker rymma.
Kalle Holmqvists författarskap genomsyras av ett konsekvent underifrånperspektiv och en syrligt kritisk blick på samhällets maktordningar. Barnböckerna utgör inget undantag. »Tjockskallarnas uppror« har ett tydligt antimilitaristiskt budskap, och driver friskt med den krigshetsande kyrkan och överheten. Hur skriver man samhällskritiskt för barn, utan att det blir stelt eller går dem över huvudet?
– Det är ingen idé att lära barn slagord och politiska etiketter, det säger dem liksom ingenting. Däremot kan man försöka föra vidare bra värderingar, till exempel att det är rätt att ifrågasätta, och att de som bestämmer inte alltid vet bäst. Folk med mycket makt har ju rent allmänt ofta varit väldigt korkade och obildade, påpekar Kalle Holmqvist.
I »En mystisk typ i Farsta centrum« är det vår egen tid som skärskådas. Genom pojkarna Alvars och Ulvs betraktelser av vuxenvärlden påminns läsaren om det moderna arbetssamhällets absurditet. Och det är ingen slump att vi i flera av Holmqvists böcker får möta karaktärer när de är på jobbet.
– Jag tycker det är viktigt att arbetet finns med i litteraturen. Arbete är en så stor del av våra liv, det är något vi borde fundera mer på. Varför jobbar vissa för mycket och vissa för lite? Skulle vi kunna ha det bättre på jobbet? När man pratar om klass är det ofta för mycket ovanifrånperspektiv och tycka synd om, och för lite om själva arbetslivet. Men jag tror det håller på att bli bättre, tillägger han hoppfullt.
Att skriva samhällskritiskt innebär inte att själva berättelsen kommer i andra hand. Kalle Holmqvist understryker att en bra barnbok antingen måste vara rolig eller spännande, helst både och. Han har ett stort intresse för historia, och vill gärna visa barn att det är kul och actionfyllt, och inte bara behöver handla om gamla kungar eller jordbruksverktyg, som han säger. Men kan man verkligen skriva om krig och blodbad på ett sätt som passar barn?
– Det går att berätta om hemska saker på ett humoristiskt sätt, så länge man sparkar uppåt och inte neråt, menar Kalle Holmqvist. I barnböcker kan man skoja till det mycket mer, och driva gäck med högtidliga ceremonier och makthavare. Jag tycker generellt att det är intressantare att skildra motstånd än att skildra förtryck. Som i »Tjockskallarnas uppror«. Visst, det var jättehemskt med alla som tvingades vara med i krig på 1600-talet. Men det fanns ju människor som rymde från uttagningarna och slapp vara med också. Hela Sveriges historia är full av människor som har vägrat lyda order!
Om sin nya målgrupp säger han att han tycker det är viktigt att ta barn på allvar, och att lyssna på dem. Alvar i »En mystisk typ i Farsta centrum« känner sig ofta missförstådd av vuxenvärlden, och trivs inte alls i skolan. Så var det för Kalle själv också.
– Jag kunde aldrig intressera mig för skolan, man fick bara läsa om tråkiga saker som gångertabellen och trianglars omkrets. Det mesta jag kan har jag lärt mig genom att jag strunta i läxor och läsa böcker i stället, berättar han.
Han tycker att det finns en stor diskrepans mellan hur man pratar om barn, och hur man i verkligheten behandlar dem.
– Alla pratar alltid om att barn är det viktigaste som finns, men jag tycker det är skrämmande hur lite man faktiskt bryr sig om hur barn har det. Det är som att de inte ses som riktiga människor. Inga föräldrar skulle acceptera att ha det på jobbet som deras barn har det i skolan i dag, säger han.
Kristin Linderoth
är medlem av Tidens redaktion
