Socialdemokratisk idéutveckling, kritik och politik sedan 1908.

På Stensö udde, en halvö som skjuter ut ur Kalmar, står en minnessten från ett av trettiotalets arbetslöshetsprojekt. På det massiva klippblocket står inristat: »Här landsteg Gustav Vasa 31 maj 1520.« Historien om Vasa och utnämningen till kung den 6 juni 1523 är inpräntat i Sveriges kollektiva minne. Vi påminns om det till den grad att han av många uppfattas som landsfader.

Just här står vi mitt i skärningspunkten av Sverige. Kalmar är nämligen Sveriges mest genomsnittliga plats. På punkt efter punkt prickar staden in medelSverige: demografi, medelålder, inkomst, utbildningsnivå – och klass.

Det är hit jag rest för att nysta i svenskheten.

Kalmar nämns för första gången i runskrifter från omkring år 1000:

Amunde reste denna sten efter sin son Runulv och Ring, sin broder, blev dräpt uti Kalmarsund, (då de) foro från Skåne. Eskil ristade dessa runor, står det på en sten strax norr om Mariefred.

För den som promenerar längs Kalmars gator syns historiens förgreningar som kollektiva minnen. Hela Sverige är strösslat med mer eller mindre tydliga påminnelser om vårt nationsbygge, om hur just vårt land formades och uppstod. Som om vi krampaktigt håller fast vid tanken om en gemensam historia, om något större. Samtidigt är frågan om nationalitet och identitet känslomässigt laddad. Hur kommer det sig?

Jag träffar Elin, en 22-årig student vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Hon kliver av cykeln intill centrum, värjer sig mot den smällkalla vinden. Vad innebär det egentligen att vara svensk i dag, finns det en greppbar och definierbar svenskhet som förenar människorna som råkar bo innanför landets gränser?

– När jag tänker på vad som är svenskt, vad som definierar svenskhet, är det fikan som dyker upp först. Den är så tydlig. Eller kanske Eurovisionfestivalen, som känns så förknippad med landet, säger Elin.

Hon menar att Sverige är ett bra och förhållandevis jämställt land att leva i, men att det finns gemensamma nämnare mellan svenskar hon inte uppskattar.

– Jag skulle säga att det är en väldigt folkskygg kultur, människor är inte alltid öppna mot varandra. På många sätt är svenskheten därför konservativ, den håller emot det nya. Vissa vill hålla i och hålla kvar det som uppfattas som svenskt. Det är som om det finns en bakomliggande tanke om att det i grunden är fel att blanda kulturer för mycket, att öppna upp sig.

Hon får frågan om den svenska identiteten är viktig för henne, vad den betyder. Svaret dröjer.

– Egentligen inte. Jag kommer ursprungligen från Värmland och har flyttat till Kalmar för att plugga. Rent geografiskt ligger identiteten som värmlänning mig närmre, skulle jag säga.

Jag tar mig vidare genom Kalmar. Först de centrala kvarteren, sedan till de olika stadsdelarna. Miljonprogram, villaområden. Flera av dem jag träffar tycks ha svårt att närma sig frågan om svensk identitet, som om det är något flyktigt eller kontroversiellt. En medelålders man uttrycker det som »att det är nog bäst om jag inte säger något alls«.

Kalmars historia är som en spegel av den svenska. Under 1200-talet fanns här en blomstrande handelsstad. 1397 undertecknades Kalmarunionen. Här bröts kalksten från Öland, tjäran rann genom de småländska skogarna och träden höggs till brädor. När arton- blev nittonhundratal stöptes ekonomin om. Under det förra seklet flätades nationalstaten samman med välfärdsstaten. Blev dess tvilling. Giftermålet blev ett sätt för socialdemokratin att hålla ihop konservativ idé om staten med en progressiv idé om klassamhällets avskaffande.

»Den svenska modellen« blev på sätt och vis ännu en länk i en lång, exceptionell kedja bakåt i forntiden. Ännu en pusselbit i bygget av Sverige som något unikt, ett skinande exempel på höjden av nationer.

För även om vi är vana att föreställa oss Sverige som en historisk och självklar enhet är landet produkten av maktpolitik – och krig. Gränser har flyttats, resurser har bytt händer. Först genom den westfaliska freden 1648, sedan via Wienkongressen 1814. Vad vi ser som länder i dag var något helt annat i går.

Just därför var det, inte minst från och med 1800-talet, så viktigt att snickra ihop en nationell helhet och renhet. Gårdag skulle hänga ihop med morgondag.

Men vad händer om vi skrapar på den nationella fernissan?

 

Maja Hagerman är författare till Det rena landet – om konsten att uppfinna sina förfäder, en bok som nystar i de nationella myter och föreställningar som ligger till grund för det svenska nationsbygget. Hon menar att hur vi uppfattar nationer i allmänhet och Sverige i synnerhet är byggt på ett korthus – på rena illusioner.

– Nationalismen handlar om att skapa idéerna och berättelserna bakom folket. Idén om att folket har en gemensam vilja är ofta exkluderande och direkt otäck mot minoriteter. Därmed blir den också självförhärligande och byggd på lögner, förklarar hon.

Enligt Maja Hagerman är det ett större intresse för rasideologin i samhället i stort. Dels handlar det om att en politisk debatt om rasifiering aktualiserat frågan, dels om Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

– Jag märkte ett snabbt växande intresse efter 2006 någon gång. Boken har dessutom blivit mer och mer aktuell sedan den släpptes och fått svallvågor. Utställningen History unfolds på Historiska museet drar till exempel i många av de trådar jag skriver om. I grunden handlar det om att vårt styrelseskick, framväxten av parlamentarismen, sammanföll med de nationalistiska myterna om folket. Kraften i det sambandet ska man inte underskatta för att förstå var vi är i dag.

I Det rena landet skildras hur 1800- och 1900-talets svenska arkeologer, politiker och debattörer försöker skapa en rak linje till ett slags gotiskt ursamhälle i Germanias vagga. Eliter och experter famlar desperat efter ledtrådar till en gemensam historia, till exempel med den romerska statsmannen Publius Cornelius Tacitus beskrivning av de germanska folkstammarna, »Germania«. Trots att den till stora delar är skönlitterär och rent fiktiv. På samma sätt bläddras det i Snorre Sturlassons sagoverk Eddan för att knyta ihop det svenska nationsbygget.

Tanken om ett slags urhem i det frostbitna nord, med ett homogent folk utan inblandning från
omvärlden, bet sig fast. Långt in på femtiotalet fick svenska skolbarn lära sig en svensk historia som till stora delar byggdes på myter.

Den som försöker ifrågasätta nationalstatens legitimitet eller fundera på alternativa politiska gemenskaper möter snabbt på motstånd. Samhället är så inlemmat i nationstanken att vi sällan reflekterar över det. Vi är helt enkelt impregnerade i en viss
version av svenskheten.

– I dag är det ändå betydligt lättare att problematisera jämfört med 20–30 år sedan. Jag hoppas åtminstone det. Folk i dag har en helt annan öppenhet inför att Sverige historiskt varit brokigt och byggt på mångfald. Gränserna har varit flytande, liksom människorna som bor i Sverige, menar Maja Hagerman.

Det tydligaste trendbrottet de senaste åren kom i samband med kriget i Syrien och ökningen av flyktingar till Sverige under 2015. Maja Hagerman tycker inte att det är så konstigt att fler kände ett behov av att reflektera över hur samhället förändras av migration.

– Man behöver bearbeta och förstå hur ett samhälle
förändras och skiftar karaktär. Och det sker inte alltid snabbt. Det blir snarare ett slags stötande och blötande.

– Lösningarna på frågan om migration liknar egentligen miljöfrågan. Liksom växthusgaser och utsläpp handlar om att hitta verktyg för att fördela ansvar mellan länder. Sedan är det sorgligt att det inte går fortare, det är hemskt att människor på flykt hamnar i kläm.

Hon hoppas att vi lyckas göra upp med den svenska självbilden, att vi är ödmjuka inför både historien och framtiden.

– För bara något år sedan var det inte ovanligt att Sverige beskrevs som ett litet, homogent land i utkanten
av Europa. Den berättelsen glömmer finsktalande, samer och romer. Osynliggörandet har varit enormt, avslutar Maja Hagerman.

 

Kaggensgatan, Kalmar. I ett lågt trähus från 1700-talet breder hyllmetrarna av gulnade böcker ut sig. Svensk historia, Kalmars historia, Kalmar läns topografi. Utanför viner vinden, kalmariterna hukar sig längs gathörnen.

Antikvariatets ägare berättar om ett växande intresse för den svenska historien. Kalmariterna är nyfikna på ursprunget, inte minst med tanke på stadens många nervtrådar i det svenska nationsbygget.

– Särskilt är det stormaktstiden och de stora slagen som väcker nyfikenhet, förklarar han och flyttar på en trave böcker vid kassan.

– Däremot inte samtidshistoria, nutida konflikter och så.

Han tror att det hänger samman med att folk är lite konservativa, att det finns något av en längtan efter gårdagen.

Ja, längtan. I dag, valåret 2018, tycks politiken vägledas av en glödgande nostalgi inför gårdagen. Eller åtminstone en efterkonstruerad bild av hur gårdagen var, det som sociologen Zygmunt Bauman kallat »Retrotopia«.

Tydligast kommer det till uttryck i Sverigedemokraternas krav på etnisk och kulturell homogenitet. Än en gång det där flyktiga ursamhället, urtillståndet. Men det är inte bara sd som projicerar politiken mot gårdagens filmduk. Även de etablerade partierna tecknar och tolkar samtiden utifrån föreställningen att Sveriges homogenitet och särprägel hotas av migration och nya människor. Ja, själva grundbultarna för nationsbygget tycks rubbas om vi inte håller igen. Håller emot.

 

Jag lämnar antikvariatets myller och beger mig ut på gatorna. Sten står vid ett gathörn och tycks fundera på vilket håll han ska bege sig härnäst. Jag fångar upp honom innan han hinner vidare. Han växte upp i Karlskrona, har bott många år i Kalmar men har numera sin adress i Göteborg. Banden till Kalmar är starka, menar Sten. Jag frågar vad Sverige betyder för honom.

– Det är mitt hemland, här jag har fötts och vuxit upp och blivit den jag är.

Sten tror att den svenska identiteten vilar på idén om att det är viktigt att saker och ting är som de varit. Att förändringarna inte blir för stora, för häftiga.

– Och jag tror att ju mer vi uppfattar omvärlden som farlig och skakig, med terrordåd och så, blir den känslan starkare. Det skulle kunna kallas en form av integritet. Men jag tycker att det svenska samhället är för trögt ibland. Människor som kommer hit för att jobba släpps inte riktigt in.

Vem ryms egentligen i Sverige? Vem blir svensk, får vara svensk? Jag kommer att tänka på Erik Lundins låt »Suedi«, hans personliga brottningsmatch med svensk identitet.

 

Hade ketchup på det mesta/

I O’boyen fick en droppe mjölk gästa/

Estrella var fiesta/

Minns det än i dag, svennebarn/

Björnes Magasin och Pippi
Långstrump innan John Blund/

Flyttade från Rinkeby fem år gammal/

Det bäst ni åker hem fick mamma höra utav grannar/

Västerort, första luften som jag
inandats/

ändå sas det att jag invandrat

 

Många är svenskarna som kallas invandrare fast de föddes är. Som min kompis brukar säga: »När har vi slutat vandra egentligen?«

En av dem som faktiskt har invandrat är Ayman. Han står och fräser kycklingfiléer medan fritösen puttrar intill stekbordet. För några månader sedan köpte han en liten snabbmatsrestaurang som han hoppas ska löna sig över tid. »Men just nu är det tufft«, förklarar han med ett snett leende.

Ayman flydde från Syrien för fyra år sedan, just när inbördeskriget trappades upp. Då var han 17 år gammal och skulle just mönstra för värnplikt. Att fly landet var det enda sättet att också fly kriget. När han kom till Sverige pluggade han ett halvår, så småningom fick han uppehållstillstånd.

– Jag tycker att alla är jämlika här. Här finns trygghet, gratis utbildning och fri sjukvård. I Syrien är det enorma klyftor mellan människor, utan pengar är du ingenting, förklarar Ayman och viftar med stekspaden.

På frågan hur han ser på den svenska identiteten börjar han säga något, tvekar och fortsätter:

– Det är svårt att komma in i Sverige, det tycker jag. De flesta ser mig nog inte som svensk. Det är svårt att umgås med infödda, att hitta ett sammanhang.

Det går en skarp linje mellan de som föds inom Sveriges gränser, och de som inte gör det. På samma sätt går det en linje mellan de som ser ut som den traditionella bilden av en svensk och de som inte passar in. Som skaver mot den nationella normen.

Nationstanken bygger på att människor som aldrig träffat varandra ändå ska uppleva att de tillhör en gemenskap, att de delar ett öde. Idén om en nationell »folksjäl« lanserades av den tyska filosofen Johann Gottfried Herder under 1770-talet. »Volksgeist«, ett slags nationell ande, knöt samman generationer av tyskar under ett gemensamt, kollektivt väsen, menade
Herder. Den passade in under nationalromantikens krav på nationell enhet och riktning. På renhet.

Den irländsk-amerikanska socialantropologen Benedict Anderson utvecklade i boken Imagined Communities från 1983 idén om att nationens gemenskap är en illusion, en föreställd eller inbillad gemenskap.

Enligt Anderson hämtar den moderna nationens politiska uttryck näring i »ett odödligt förflutet«. Nationen blir därmed ett samhälle, »för att nationen, oberoende av den faktiska ojämlikheten och det förtryck som råder, är tänkt som ett djupt och horisontellt
kamratskap«. Han spårar nationalismens konfliktmekanismer till »detta broderskap som möjliggjort för miljontals människor att, inte så mycket döda, som att vara villig att dö för så begränsade föreställningar«.

Parallellerna till i dag ligger nära till hands. När alla politiska frågor skildras genom ett nationalistiskt eller rasistiskt raster försvinner klasskonflikten.

 

På huvudgatan i Kalmar sitter Sven, bara någon månad gammal, i sin pappa Kristians famn. Kristian jobbar som säljare men är just nu föräldraledig med nyfödda sonen. Vad kännetecknar det svenska för honom?

– Sverige är sekulärt, vänligt och med en gemensam grundmoral. Vad som är rätt och fel.

Kristian tycker att det märks att nationalismen gjort en comeback.

– Man påminns hela tiden om att andra tycker att den svenska identiteten är viktig. Sverigedemokraterna är ju ett parti som bygger hela sin existens på det. Partiet tycker att svenskheten hotas när andra än infödda kommer hit.

Är svenskheten något som kan skifta, hur kommer den till exempel att se ut när Sven är vuxen?

– Det måste den göra – och den kommer att göra det. Utbyten mellan människor skapar nya värderingar och nya sätt att se på identitet, tror jag. På sätt och vis blir det ett nytt samhälle som han är med och skapar, avslutar Kristian.

Just så. Nya människor skapar nya samhällen. Så självklart, ändå på direkt kollisionskurs med hur dagens nationalstater konstruerats.

Staffan Lundén är doktor i arkeologi vid Göteborgs universitet och forskar bland annat om svensk identitet och nationens myter. Just nu håller han också en kurs i ämnet.

– Vi utgår från problematiken med nationalism och försöker förstå den grundläggande tanke som är nationalismen. De flesta kopplar det till högerextremism, men vi är intresserade av att förstå det som ett bredare begrepp. Nationstänkande finns ju överallt. Att tänka i begrepp av nationer är i allra högsta grad en politisk realitet, förklarar Staffan Lundén och fortsätter:

– Därför vill vi veta hur det här med nationer fungerar både som idé och praktik. I handling.

Benedict Anderson beskrev nationens återfödelse på följande sätt: »Nationalismen tänker i termer av historiska öden, medan rasismen drömmer om eviga föroreningar, överförda från tidens ursprung genom en oändlig kedja av frånstötande fortplantningar: utanför historien.« Staffan Lundén menar att den svenska nationalismen hänger ihop med vår syn på moderniteten.

– Den svenska nationalismen är ju mycket en modernitetsnationalism. Den är inte så inriktad på det traditionella om vikingar och stolta förfäder, utom långt ut på högerkanten. I dag är vi tvärtom unika i att vi har lämnat det traditionella bakom oss. Sverige tolkas som modernt, upplyst, rationellt.

– Det finns en bild av att vi är det mest framgångsrika och minst fördomsfria landet.

Staffan Lundén menar att det ligger nära till hands att använda nationalismens verktygslåda för att spegla samtiden i historien.

– Går man 100 år eller längre tillbaka är den strävsamma vikingen och odalbonden idealet för svenskheten. Den tanken fanns i läroböckerna ända till fyrtio- och femtiotal. Att Sverige varit rasrent med en lång, oavbruten tradition till ett Svea rike har dominerat förståelsen. Generationer växte upp med föreställningen att vi var en av världens äldsta nationer.

– I dag projiceras ofta andra ideal bakåt i tiden, som att vi inte haft ett kolonialt förflutet. Det är förstås bra att sälja in utomlands, alldeles oavsett om det stämmer eller inte.

Hur skiljer sig de svenska myterna från andra länders?

– Många västländer har en liknande tanke, sedan kanske myterna är ännu starkare i Sverige. Det finns få länder som så tydligt knyter tillbaka till romare och kelter. Det är mer ovanligt.

Varför tycks det vara så svårt att problematisera och ifrågasätta bilden av nationen som den naturliga utgångspunkten för hur vi organiserar samhällen?

– Författaren Billy Ehn har kallat det ett »vardagligt innötande« av nationen. Vi möter det överallt. Det här med att tänka i nationer går tillbaka till 1700- och 1800-talet. Strukturerna påverkar och färgar hela vår verklighet. Bara en sådan sak som att Naturhistoriska museet i Göteborg har separata avdelningar för svenska respektive utländska fåglar säger en hel del, säger Staffan Lundén.

– Det blir helt enkelt en banal nationalism.

Finns det andra, möjliga gemenskaper som inte baseras på nationalitet?

– Det finns ju kosmopolitismen, med idén om världsmedborgaren och universella rättigheter. Det är ett gott ideal men inte direkt realistiskt i dagsläget. Men frågan är intressant. Det är klart att det går att etablera sociala och politiska gemenskaper som inte utgår från etniska gränser. Vi kanske stirrar oss blinda på de etniska kategorierna.

 

Nog är det så att vi vant oss vid det nationella rastret.

Och det är särskilt explosivt nu, med människor som inte upplever sig representerade eller lyssnade till. De hunsade – de frustrerade.

Det är just därför det är så farligt när politikens etablerade partier överlappar i retorik. Inte minst till vänster. För en historisk rörelse vars själva existensberättigande bygger på att identifiera materiella motsättningar utraderar sig själv om politikens horisont krymper.

Annorlunda uttryckt: utan en ideologisk konflikt om fördelningen av makt i ett samhälle, om somligas vinst på andras bekostnad, tappar den udd och riktning. Nationalismen splittrar, sorterar och placerar människor med i grunden samma intressen i var sin skyttegrav. Den blir en filt som läggs över samhället, med funktionen att skyla orättvisor, konflikter och motsättningar. För vad är det, egentligen, som säger
att en svensk löntagare har mer gemensamt med en svensk välfärdskapitalist än arbetare i Tyskland, Lettland eller Polen?

Jag tänker på det där klippblocket på Stensö udde i Kalmar, vad den säger om vår besatthet vid att skapa nationella ikoner. Att Gustav Vasa – som porträtteras som heroisk landsfader – i själva verket var en hänsynslös envåldshärskare tycks bortglömt. Det passar liksom inte in i sagostunden om Sverige.

Den irländska författaren George Bernard Shaw kläckte formuleringen att »patriotism är uppfattningen att ett visst land är bäst i världen för att du råkade födas där«.

Kanske är det just det som är problemet. Kanske borde vi fokusera mindre på att krampaktigt hålla fast vid tanken om nationen som något heligt, som något som binder samman människor i en inbillad och destruktiv gemenskap.

Och kanske är det helt enkelt dags att vi sätter punkt för den nationella sagostunden och i stället börjar fundera på hur vi ska ha det tillsammans. Ett samhälle är i sin mest grundläggande form summan av människorna som bor där.

Hur den gemenskapen ser ut – det bestämmer vi själva.

 

Text: Daniel Mathisen

är frilansjournalist och medlem av Tidens redaktionsråd