Någon gång i mitten av 1990-talet gjorde jag och några unga socialdemokrater i riksdagen ett besök i en liten by utanför Östersund.
En vacker plats.
Men ganska folktom.
De vi träffade berättade om för- och nackdelarna med att bo där. Livskvalitén slog det mesta. Naturen precis runt knuten. Nära mellan människor. Det var lätt att känna sig »hemma« där.
Problemet var samhällsservicen, och tillgången till jobb. Det fanns knappt några affärer, bara några få företag. Kommunen hade lagt ned äldreboendet, men då hade invånarna drivit det vidare som ett kooperativ. Samma sak med förskolan.
En av politikerna som var med på resan bodde i Tensta i Stockholm. Miljonprogrammet. Redan då omtalat som ett »problemområde«. Hon lyssnade till deras berättelser, såg sig om i den där byn några mil utanför Östersund och sade: »Det här är ju precis som hemma i Tensta!«
Den känslan av samhörighet var förstås ingen slump.
Under de senaste hundra åren har Sverige urbaniserats. Förr levde 90 procent av befolkningen på landsbygden och 10 procent i städerna. I dag är relationen i princip den omvända.
Den trenden kommer fortsätta. Allt fler flyttar till storstäderna, vilket ställer både landsbygden och dess urbana centrum inför helt nya utmaningar. Städerna måste klara av infrastruktur, service och arbetstillfällen för alla de nya invånarna. Risken är att stora områden hamnar på efterkälken och blir permanenta tomma fläckar på städernas framgångskartor. Platser utan affärer, skolor och annan service.
Framgången är inte för dem.
Tillväxten är inte för dem.
Under de senaste 20 åren har vi sett exakt den utvecklingen, med brinnande bilar och ökat gängvåld som en direkt effekt av marginaliseringen.
I andra änden finns byar och småsamhällen över hela Sverige som upplever i princip samma problem med utanförskap, med den skillnaden att det är platser där befolkningen minskar. Jobben har försvunnit för länge sen. Det offentliga har hållit ut lite längre, men börjar nu dra sig undan eftersom befolkningsunderlaget inte räcker. De som bor kvar har svårt att få ett nytt arbete och upplever att utvecklingen mest går bakåt.
Framgången är inte för dem.
Tillväxten är inte för dem.
Det finns många tecken på att den svenska regeringen förstått vad som är på väg att hända. Lövfens beslut att inte vara med i Almedalen i somras för att i stället besöka just den här sortens områden är ett tecken på det, liksom utlokaliseringen av statliga verk och ambitionen att hitta en ny regionalpolitik.
Men räcker det? Antagligen inte.
I tider av extremt snabb omvandling måste arbetet för att alla i Sverige ska ha samma förutsättningar hela tiden återuppfinnas.
I det här numret har Tidens Madeleine Bengtsson och fotograf Linda Mårtensson rest till Los i Hälsingland för att ta temperaturen på den där konfliktlinjen mellan stad och land. Om det nu ska beskrivas som en »konfliktlinje«.
Oberoende av vilket är det dags att vi ser de här två på ytan så olika problemen, storstädernas och landsbygdens utanförskapsområden, som ett och samma. Det handlar om strukturomvandling och globalisering. Om vilka som får vara med och vilka som inte får vara det.
Ytterst handlar det om jämlikhet.
Text: Jesper Bengtsson
