I undersköna Darjeeling görs några av världens mest exklusiva teer. Men den utsökt milda och friska sällskapsdrycken lämnar en bitter eftersmak av slavarbete och miljöförstöring. Följ med på en resa till teets mörka sida.
På Sibyllans tehandel i Stockholm finns teer från hela världen. Kina, Sri Lanka, Indien. Längst fram på disken står en trälåda med årets första skörd från Darjeeling – allmänt kallat »teernas champagne«. Priset? 2000 kronor kilot.
– Den första skörden är exklusiv. Så mjuk och mild, men ändå fyllig, förklarar den unga expediten.
Ett par veckor senare står jag i »provrummet« på Makaibari, en av de äldsta tegårdarna i den indiska delstaten vid Himalayas rand för att lära mig mer om det mytomspunna teet.
Rajah Banerjee är fjärde generationens ägare till en av Darjeelings största och äldsta egendomar. Han för sin personliga silversked till munnen, stannar upp, doftar, och suger sedan in en liten mängd av den gyllengula vätskan med precis rätt mängd luft och ett karaktäristiskt sörplande.
– Prova! säger han sedan. Koppen han räcker fram är bryggd just på den första skörden och det bleka teet är verkligen påfallande mjukt och delikat i sin smak.
– Vi dyrkar våra buskar som givmilda gudar, säger Rajah Banerjee.
De brant sluttande bergssidorna runt oss är så långt man kan se täckta av låga, strävsamma plantor. Kvaliteten på skörden beror till stor del på växternas terroir, det vill säga på den sammanlagda effekten av höjden, jorden och klimatet i omgivningarna. Molnen som ofta sveper in mellan bergstopparna ger en svalka som gör att det växer långsamt. Lutningen gör att vattnet rinner undan snabbt när det regnar. Bägge – förutsättningar som gör att smakerna hinner utveckla sig. Inget te i världen anses ha samma utsökta egenskaper som det som kommer härifrån. Tiden för skörden påverkar också kvaliteten. De första skördarnas späda blad anses mest delikata – därav också priset. Medan den kraftigare, sista höstskörden går att köpa på Sibyllans för 59 kronor hektot.
Men det finns också en annan historia om priset för te. Det som betalas av de anställda på plantagerna och deras familjer.
Ett par dagar senare får jag kontakt med Bharat Prakash Rai, en av ledarna för den lokala frivilligorganisationen Fosep, (Federation of Societies for Environmental Protection), som arbetar för miljö och mänskliga rättigheter i Darjeeling. Han har under lång tid samlat kunskap om och arbetat för att stärka arbetarna på tegårdarna.
– Det har varit en insiktsfull erfarenhet att lära om det extremt hårda liv de lever. De har inte heller kunnat förbättra sin situation på alla år. De fackföreningar som finns för att skydda dem är bara redskap i händerna på plantageägarna. Det finns ingen verklig frihet för dem som jobbar här, säger han.
För att förstå mer måste man gå tillbaka. Historien börjar 1951 då man införde en lag, den så kallade tea plantations labour act, som svar på de dåliga arbetsvillkoren för säsongsarbetare på teplantagerna. Enligt det nya direktivet skulle arbetsgivaren inte bara reglera arbetsförhållandena, utan även sörja för de anställda och deras familjers boende, matransoner, skola, hälsa och välfärd. De ska enligt lagen tillhandahålla rent vatten, sanitära toaletter, basal sjukvård, liksom daghem, skola och fritidsaktiviteter för barnen.
– Lagen lever fortfarande kvar, men samtidigt som den garanterar grundläggande socialt omhändertagande för de anställda innebär den att de i praktiken är livegna. Vår tids slavarbetare om man så vill.
Väldigt lite fakta kommer ut om livsvillkoren på de 87 tegårdar som finns i Darjeeling.
– Den information som trots allt kommer fram går ofta via ledningen och behöver tas med en nypa salt. Den är som regel missledande, ofta helt osann, säger Bharat Prakash Rai.
För fem år sedan gjordes på uppdrag av delstatsregeringen en kartläggning av arbetsförhållandena på samtliga 273 tegårdar i hela norra Västbengalen, där även Darjeeling ligger.
Den visar att de anställdas löner fortfarande ligger långt under miniminivån, maten är undermålig liksom skolorna och boendestandarden. Elektricitet, latriner och dricksvatten saknas ofta. Många av arbetarna är undernärda och sjuka som en följd av dålig mat, bristande sanitet och de bekämpningsmedel som de exponeras för på plantagerna. Majoriteten saknar tillgång till sjukvård eller apotek.
– Ett annat problem är att unga ger sig av till större städer som Delhi och Bangalore för att få bättre betalda jobb och lämnar sina barn bakom sig, säger Bharat Prakash Rai.
– Många dras också in i prostitution. Handeln med unga kvinnor är utbredd både i Darjeeling och närliggande städer, särskilt under turistsäsongen. Många smittas med hiv och andra livshotande sjukdomar som tuberkulos. Problemen har med åren fått epidemiska proportioner.
Under några dagar försöker jag och fotografen Jonas Gratzer få besöka bostadskvarteren på några av de större tegårdarna. Happy Valley är en av de mest porträtterade i turistbroschyrer. Vi ser redan från vägen att odlingarna ligger anslående vackert med utsikt över det snöklädda Kanchenjunga, ett av världens högsta berg. Här görs bland annat »Happy Valley Snow mist«. Ett exklusivt te som går att köpa för 56000 kronor kilot på Harrods i London. »Det svala, krispiga vädret har laddat det med hälsa och vitalitet« lovar varuhuset. I produktbeskrivningen framgår också att de späda bladen som det är gjort på är plockade från speciellt utvalda buskar. Men vi får inte komma in.
I stället återvänder vi till Makaibari. Rajah Banerjee är en av få som bestämt att hans gård ska vara både ekologisk och öppen för besökare.
– Titta, de är som på steroider!
säger han och pekar ut över en av konkurrenternas sluttningar där det växer välgödda plantor med stora blanka blad i räta rader.
Skövlingen av regnskog i kombination med klimatförändringen har lett till omfattande jorderosion och allt mindre skördar.
Många plantageägare möter situationen med alltmer aggressiv konstgödning och bekämpningsmedel.
– De skyr inga medel, fnyser Rajah Banerjee.
Att omsorg om människorna och miljön inte alltid kommer först när kraven på intäkter ökar är uppenbart. En hållbarhetsansvarig för ett av Indiens största teföretag säger på villkor att hen får vara anonym att kundernas krav på låga priser i kombination med sviktande skördar gör det svårt att satsa på social välfärd för arbetarna och deras familjer, trots att lagen föreskriver det.
– Jag ser att skolorna på våra tegårdar saknar utbildade lärare. Jag tror på utbildning men vi måste ta det steg för steg. Vi kan inte göra allt med en gång.
– Jag ser också att husen familjerna bor i är av bristande kvalitet. Men vi har 40000 arbetare som behöver boende och skydd för regn. Det är inte lätt!
Rajah Banerjee pratar sig varm för hur viktigt det är att de anställda själva får möjlighet att vara delaktiga i att skapa sin tillvaro. Vi får gärna gå runt fritt och prata med dem säger han.
Inne i ett av de låga, pastellfärgade husen möter vi Sajan Rai, 38, som leder gårdens fackförening. Han bekräftar att villkoren på Makaibari är bättre än på många andra gårdar. Men fortfarande finns problem.
– Det grundläggande är att vi saknar eget land, egen identitet. Vi är livegna, måste stanna här till döden.
Meena Tamang, 45, även hon med i facket, instämmer.
– Vi är helt beroende av att våra chefer lagar våra hus, betalar vår hyra. Vi har ingen frihet.
Utanför har Deepeka Bhujel, 29, precis snört fast en stor korg på ryggen och är på väg ut för dagens arbetspass.
– Arbetsvillkoren är okej, men det är stor press och stress att plocka mycket, säger hon med ett blygt leende.
För en dags arbete om åtta timmar får hon 16 kronor, alltså två kronor per timme.
– Men jag får ju boende, elektricitet och skola för mina barn också understryker hon lojalt.
Te då? Får hon något te?
– Ja! Vi får 250 gram per månad.
Arbetarnas te är svart och blandat, gjort på resterna som hamnar på golvet under produktionsprocessen.
– Det är kanske inte av samma kvalitet som det vi säljer, men jag är van vid och gillar det. Jag har aldrig druckit något annat.
Text: Sophie Arnö
Foto: Jonas Gratzer
