Socialdemokratisk idéutveckling, kritik och politik sedan 1908.

Det finns goda skäl för Sverige att stå utanför Nato. Att Sverige är redo att solidariskt hjälpa länder i vår närhet behöver inte betyda militärt stöd. Men försvars- och säkerhetspolitiken behöver utvecklas. Sverige måste vara tydligt i sin alliansfrihet och stärka sitt eget försvar, skriver Mats Engström.

Sten Tolgfors sneglade på sin statssekreterare. »Försvarsplanering tillhör det mest hemliga som länder har«, svarade han sedan på min fråga på Folk och försvars rikskonferens år 2010 om Sverige deltagit i Natos planering för att försvara de baltiska länderna mot ett ryskt angrepp med hjälp av vårt territorium. »Det vill jag inte svara på«, fortsatte den dåvarande försvarsministern när jag upprepade frågan.

Välinformerade försvarsskribenter som Edward Lucas på The Economist uppgav redan då att Sverige ingick i Natos försvarsplanering för Baltikum. Den borgerliga regeringen gav olika besked. Medan Tolgfors vägrade svara förnekade Carl Bildt blankt att svenska företrädare deltagit i några sådana samtal. Enligt mina uppgifter fick inte den socialdemokratiska oppositionen information om läget.

Det hade varit bra med en mer öppen diskussion och parlamentarisk förankring om försvarsplaneringen och Baltikum redan när frågan började bli aktuell, under åren efter Rysslands invasion av Georgien år 2008. Nu har det gått drygt fem år sedan jag ställde mina frågor till Sten Tolgfors på pressträffen i Sälen. Dagstidningarna har nyligen haft stora artiklar om hur Nato vill utnyttja svenskt territorium vid en kris på andra sidan Östersjön. Sverige deltar i övningar tillsammans med militäralliansen som ligger mycket nära Natos försvarsgarantier, artikel 5. Värdlandsavtalet med Nato har sin bakgrund bland annat i användningen av vårt territorium för att försvara Baltikum mot ett ryskt angrepp.

Samtidigt har kampanjen för ett svenskt Natomedlemskap ökat i intensitet. Mycket står på spel. Man måste förstå dagens Natodebatt utifrån att det är starka krafter som försöker påverka Sverige och Finland. Det är förstås särskilt allvarligt när en auktoritär gangsterstat som Ryssland försöker göra det. Vi behöver också vara medvetna om att aktörer i Natoländer gärna skulle se ett svenskt medlemskap, eftersom det skulle förstärka militäralliansen i Östersjöområdet och underlätta deras försvarsplanering ytterligare.

I detta läge behövs verkligen offentlig debatt om säkerhets- och försvarspolitiken. Därför är det utmärkt att Tiden Magasin gett plats för en rad artiklar i ämnet under den senaste tiden.

Laila Naraghi beskrev i Tiden (december 2015) många goda skäl för att Sverige inte ska bli medlem i Nato.

Ett av dem är Natos syn på kärnvapen. »Alla Natomedlemmar förväntas stå bakom Natos strategiska koncept som tydliggör att kärnvapenavskräckning är en kärna i alliansens övergripande strategi«, skrev Laila Naraghi.

Förespråkare för ett svenskt medlemskap i militäralliansen försöker ibland förvirra debatten genom att påstå att Nato inte placerar ut kärnvapen i nya medlemsländer. Den diskussionen handlar enbart om vad som sker i fredstid.

Situationen under en allvarlig kris är något annat. Då blir det svårt för ett land som skrivit under på Natos strategiska koncept att säga nej till transitering eller placering av kärnvapen på dess territorium.

Kärnvapenpolitiken i Nato får också betydelse för medlemsländernas förmåga att driva på för nedrustning. Mike Winnerstig hävdar i Tiden (februari 2016) att Natomedlemskap inte är något hinder för länder att föra en aktiv nedrustningspolitik. Det finns många exempel på motsatsen, till exempel erfarenheterna från New agendakoalitionen mot kärnvapen där Sverige var aktivt under många år men Natoländer inte ansåg sig kunna vara med.

Tysklands förre utrikesminister Joschka Fischer vet hur svårt det är att driva kärnvapennedrustning som Natomedlem. När Gerhard Schröder bildade en rödgrön regering år 1998 ville den driva på för avvecklingen av taktiska kärnvapen i Europa. På militäralliansens utrikesministermöte i december 1998 föreslog Joschka Fischer att Nato skulle lova att inte vara först att använda kärnvapen. Han möttes av starka negativa reaktioner. Det blev inget sådant beslut, inte heller om att dra tillbaka taktiska kärnvapen. Att Tyskland kan vara med till exempel i Natos planeringsgrupp för nukleära frågor är viktigt för det tyska försvarsdepartementet, och en alltför aktiv linje mot taktiska kärnvapen skulle ha kunnat äventyra detta. Även senare tyska försök att få bort alla kärnvapen från landet har misslyckats. Tvärtom förnyar usa nu kärnvapenarsenalen på flygbasen Büchel.

Tyskarna har fått lära sig att i Nato är USA som en melon och andra länder som småfrukter. Då är ändå Tyskland väsentligt större än Sverige.

Ett Natomedlemskap skulle innebära att Sverige lovar delta i försvaret av övriga medlemmar mot angrepp. Vad innebär dessa ömsesidiga försvarsgarantier, artikel 5 i Natofördraget, i dagens nya säkerhetspolitiska miljö? Laila Naraghi exemplifierar med turkiska angrepp mot kurdisk gerilla – ska Sverige då försvara Natomedlemmen Turkiet? Erdogans agerande den senaste tiden gör frågan än mer aktuell.

När man funderar på innebörden av artikel 5 är det viktigt att ha ett långsiktigt perspektiv. Utöver de scenarier som diskuteras mest i dag (åtminstone offentligt) är det värt att tänka på exempelvis utvidgade krig i Mellanöstern med interventioner från usa, Storbritannien med flera utan FN-mandat: ska Sverige automatiskt ställa upp till dessa staters försvar även om vi ogillat beslutet? Angrepp mot Nordkorea och dess kärnvapenprogram är ett annat exempel. Man ska inte heller utesluta ett sönderfallande Ryssland om fem-tio år med nya säkerhetsutmaningar för Sverige. Handlingsfriheten som icke-Natomedlem handlar även om sådana framtida kriser, där vi kanske väljer att delta militärt men där det i så fall bör vara vårt självständiga beslut.

Att Sverige oundvikligen skulle dras in vid en kris på andra sidan Östersjön har blivit ett bärande argument för Natoanhängarna med hänvisning till bland annat Gotlands strategiska betydelse. Vi har ju gjort en solidaritetsförklaring att ställa upp för balterna, heter det också, bland annat från Bo Eriksson (Tiden maj 2016). Den argumentationen kommer att höras ännu mer nu när riksdagen har godkänt värdlandsavtalet.

Argumenten bygger på en märklig historieskrivning och på en feltolkning av solidaritetsförklaringen.

När Estland, Lettland och Litauen ville bli medlemmar i Nato varnade europeiska Natoländer för att de baltiska länderna inte gick att försvara militärt mot ett ryskt snabbangrepp. Den USA-ledda militäralliansen beslöt ändå till slut att släppa in våra baltiska grannar. Därmed gjorde Nato ett åtagande att försvara dem enligt artikel 5.

Efter Rysslands intervention i Georgien år 2008 blev de baltiska statsledningarna oroliga och krävde att Nato skulle göra försvarsplaner för Baltikum. Föga förvånande har den processen visat att de baltiska länderna är svåra att försvara enbart från Natoländernas territorium och internationellt vatten. Den nuvarande försvarsplaneringen inom militäralliansen tycks därför även innehålla användningen av svenskt territorium. Därför mina frågor till Sten Tolgfors i Sälen.

Att Nato gör sådana planer innebär dock inte att Sverige lämnat den militära alliansfriheten. Det beror på hur regering och riksdag agerar. Förhoppningsvis är vare sig Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven så okloka att de har nickat ja till sådana försvarsplaner från Nato utan att det också finns alternativa planer som inte utgår från användningen av svenskt territorium.

Skulle en svensk regering ha godkänt försvarsplanering inom Nato med automatisk användning av vårt luftrum eller mark så är ett sådant steg ändå inte giltigt eftersom det saknar riksdagens godkännande.

Det är alltså fortfarande Nato som ställt ut försvarsgarantierna för de baltiska länderna och som har ansvaret för att de är realistiska. Att Sverige är berett att solidariskt hjälpa våra grannländer i Norden och eu vid ett eventuellt angrepp är bra, men behöver inte innebära militärt stöd. Det beror på situationen. Riksdagen har aldrig godkänt någon »solidaritetsförklaring« som motsvarar Natos artikel 5 med dess försvarsgarantier. Att det skulle finnas folkligt stöd i Sverige för att gå i krig utan att vi själva är angripna är också mycket tveksamt.

Slutligen detta med »den hemliga alliansen med Nato« och »vi vet var vi hör hemma« som ofta framförs i debatten. Den som ägnar sig åt seriös historieforskning eller journalistik ser att sanningen är en annan. Det fanns ingen automatik i vad som skulle ske vid ett nytt stort krig i Europa. Sverige gjorde i hemlighet förberedelser för samarbete med USA och Nato om vi skulle bli angripna av Sovjetunionen, en diktatur på andra sidan Östersjön med stora militära resurser. Det var klokt, men hur Sverige skulle ställa sig vid en stormaktskonflikt gick inte att veta i förväg, som den amerikanska regeringen konstaterade i dokument som numera är offentliga. Tage Erlanders dagböcker visar att ambitionen om alliansfrihet syftande till neutralitet i krig var allvarligt menad. Tidigare statssekreteraren (S) och historikern Ulf Larsson har också visat att påståenden om en allians med usa och Nato inte stämmer.

Det kan finnas skäl att kritisera hur de svenska förberedelserna för samarbete vid ett angrepp mot oss förnekades offentligt, men det fanns inte någon politiskt sanktionerad hemlig allians med Nato. Snarare ett kraftfält där militär ibland gick längre än de haft politiska mandat för.

En slutsats av historien är att den demokratiska förankringen och kontrollen av militär planering är avgörande. Det gäller också påverkan utifrån. Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska beslut ska vara våra egna.

Det finns alltså fortfarande goda argument mot ett medlemskap i Nato. För att utnyttja den militära alliansfrihetens fördelar fullt ut behöver säkerhets- och försvarspolitiken utvecklas.

För det första: Hela regeringen behöver vara tydlig om att Natomedlemskap inte finns på dagordningen och argumentera offensivt för den militära alliansfriheten.

För det andra: Sveriges försvarsförmåga måste stärkas. Det skapar handlingsfrihet under de första kritiska timmarna och dagarna av en kris i vårt närområde. Här behövs större insatser än hittills. Anslaget till det militära försvaret behöver öka till två procent av BNP under mandatperioden och sedan ligga kvar på minst den nivån under ett antal år framåt. Det är också centralt att stärka det civila försvaret.

För det tredje: Regeringen måste tala klarspråk till stormakterna om att vi själva väljer vår säkerhetspolitiska väg. Det är utmärkt att Stefan Löfven och Margot Wallström varit skarpa i sina uttalanden om Ryssland.Det går inte att jämställa demokratier i väst med det auktoritära styret i Moskva. Ändå är det viktigt att regeringen också markerar mot usa och baltiska länder att vi gör våra egna val.
Varje lands rätt att välja sin säkerhetspolitiska väg var ett återkommande budskap från svenska regeringar när de baltiska länderna frigjorde sig från Sovjetunionen och så småningom sökte sig till eu och Nato. Det är förvånande att vissa baltiska politiker i dag inte har samma respekt för att Sverige väljer sin linje utifrån demokratiska beslut i vårt eget land.

För det fjärde: Riksdag och regeringen fattar beslut om Sveriges säkerhetspolitik och om vårt deltagande i militära konflikter. Det måste försvarsministern göra klart för både sina medarbetare och för Försvarsmakten. Exempelvis behöver genomförandet av värdlandsavtalet med Nato vara en fråga för demokratiskt valda politiker, inte för generaler i tillämpningen av hemliga följdavtal. Svenska företrädare måste också vara tydliga i alla sammanhang när det gäller försvarsplaneringen för Baltikum. Nato måste skapa alternativ till användningen av svenskt territorium.

Mats Engström, är tidigare politiskt sakkunnig (S) med ansvar för säkerhetspolitik