En skock får tränger sig fram mot tittaren. Kameran växlar snabbt till en tunnelbaneuppgång med till synes identiska människor, iklädda rockar och hattar, som väller fram på väg till jobbet. Nästa scen är en fabrik. Ett löpande band i extrem fart, arbetare som hypereffektivt upprepar samma givna arbetsmoment innan nästa man tar vid. Runt, runt, om och om igen i ett evigt hektiskt flöde. Som kontrast till arbetarnas slit sitter fabrikschefen i lugn och ro i ett flådigt rum. På behörigt avstånd kontrollerar han arbetarnas effektivitet genom övervakningskameror.
»Moderna Tider« spelades in 1936, bara några år efter att den stora depressionen hade drabbat USA och resten av världen. Arbetslöshet var hög, fattigdom utbredd.
Filmen är gjord som ett inlägg i en helt annan tidsålder, ändå finns det många kopplingar till vår samtid.
När ekonomen Guy Standing 2013 skrev boken »Prekariatet – den nya farliga underklassen« satte han ord på en historisk tillbakagång av arbetarnas rättigheter på ett globalt plan. Standing visade hur en ny framväxande underklass i den nya teknikens tidsålder gjorts beroende av arbete helt på arbetsgivarens villkor i sviterna av en ekonomisk kris. En ny livegenskap har växt fram, kopplad till kapitalismens sätt att fungera, effektivisering och ny teknik.
Just livegenskapen under den moderna tekniken är också utgångspunkten för »Moderna tider«. Som filmens huvudperson personifierar Charlie Chaplin den rådande tidsandan under 1930-talet. Han är arbetaren som inte längre står ut vid sitt monotona och meningslösa arbete och får ett sammanbrott. Han är fackföreningsledaren som (oskyldigt) hamnar i fängelse stämplad som kommunist. Han illustrerar fattigdomen och hopplösheten, överhetens kontroll av folket.
Filmen är på sätt och vis en kombinerad kritik av två separata samhällssystem. Den visar hur ett samhälle med extrem kapitalism kan se ut. De som har råd och därmed rättigheter sätter reglerna för de andra, de fattiga. Fabriken missbrukar sina anställda. Arbetarna är inte människor, inte individer. Likt de kugghjul och kedjor som fabriken är uppbyggd av är arbetarna bara utbytbara delar i ett maskineri. »Matningsmaskiner« utprovas för att de anställda inte ska slösa bort tid på att äta lunch.
Men lika mycket som filmen klär av kapitalismen, ger den ett varnande exempel på ett samhälle som är helt totalitärt. Arbetarna på fabriken har det ändå relativt sett bra. De har åtminstone jobb. Vakter ser till att daglönare utanför fabriken hålls borta. Slagsmål utbryter och poliser arresterar godtyckligt och våldsamt. Filmen gör tydligt vad som händer när människorna inte gör som de får. Lydnad ska råda. Charlie Chaplin, som spelar en klumpig, dråplig rollfigur, gör så klart fel hela tiden, hamnar i fängelse och blir jagad. Det är underfundigt och skojigt, men där finns hela tiden en otäck känsla.
Att filmen heter »Moderna tider« måste ses i sitt sammanhang. Ingenting var så positivt betingat under den här tidsåldern som »det moderna«. Det Chaplin gör är både en satir av sin utvecklingssuktande och individualistiska samtid. Men han gör också en dystopi på en visserligen humoristiskt berättad men skrämmande framtid.
Charlie Chaplins roll i filmhistorien går knappast att underskatta. Sammanlagt spelade han in 82 filmer, både i regelrätta stumfilmer och senare även i ljudfilmer. Förutom själva skådespeleriet producerade han flera filmer som, precis som »Moderna tider«, har en tydlig samhällskritisk botten. Diktatorn från 1940 är den mest kända.
Att som Chaplin göra stumfilm under 1930-talet var egentligen väldigt omodernt. Och faktum är att »Moderna tider« inte togs emot med samma öppna armar som tidigare filmer, trots att det i efterhand anses vara en av hans klassiker. Och det till synes ironiska i att just göra en film med modernitet som tema genom en omodern teknik var ingen slump.
»Moderna tider« blev övergångsfilmen mellan det gamla och det nya och på så vis symbolisk. Filmen blev den första där Charlie Chaplins röst faktiskt hördes. Och det var den sista han gjorde som använde regelrätt stumfilmsteknik. Det var även den sista produktionen där Chaplins »lille luffare« förekom – den klassiska karaktären i hatt och käpp som han mest förknippas med.
Varför gjorde då Chaplin en samhällskritisk film om ett extremindustrialiserat samhälle? Svaret sägs dels vara den insikt som slog honom av det han såg vid turnéer runtom i världen, där spåren av den stora depressionen blev tydliga för honom. Dessutom ska filmen ha inspirerats av ett samtal med Mahatma Gahndi, där Chaplin insåg hur modern teknik kombinerat med överordnat vinstintresse förstörde människors liv.
Rädslan att nymodigheter och ny teknik hotar samhället är förmodligen lika gammal som mänskligheten. Men det Chaplin visade i »Moderna tider« var hur snabba tekniska samhällsförändringar i kombination med svåra ekonomiska tider ändrar givna positioner och ökar ojämlikheten i samhället. För lämnas marknaden fri kommer desperata människor precis som i Chaplins film att slåss om underbetalda, dåliga arbeten. Och utan balans på arbetsmarknaden eller politiska insatser kommer de som anställer till lägre kostnader skratta hela vägen till banken.
Sedd i efterhand, drygt 80 år efter att filmen kom ut, ligger det nära till hands att dra en lättnadens suck. Chaplins farhågor besannades inte. Människors levnadsförhållanden i vår del av världen blev under flera årtionden i stället allt bättre. Det som däremot lämnar en med en klump i magen är just igenkänningen i den farhåga som Charlie Chaplin så skickligt illustrerar genom den lille luffarens ögon. För precis som att 30-talets kritiker inte visste att tiderna skulle bli bättre, att industrialiseringen inte skulle leda till samhällets förfall, vet vi faktiskt inte vad som väntar härnäst för oss. I vår allt mer ojämlika värld.
Text: Lina Stenberg
är kommunikationschef på Tanksmedjan Tiden
