Det finns ingen anledning att uppfinna hjulet på nytt. Den svenska modellen är en utmärkt provisorisk utopi. Men den måste anpassas till dagens globaliserade värld och det måste finnas en politisk vilja. Då finns alla möjligheter till ett mer jämlikt samhälle, skriver Marika Lindgren Åsbrink.
När Ernst Wigforss skrev om provisoriska utopier på 1950-talet tog han spjärn mot en samtida vänster där det storslaget utopiska var i högsta grad levande. Det var alltså just det provisoriska, betonandet av den gradvisa förändringen, den prövande reformismen, som var Wigforss främsta poäng.
Sedan dess har ideologierna dött och historien tagit slut och börjat om igen (eller hur man nu ska se på att det väldigt korta 1900-talet med Trumps seger i det amerikanska presidentvalet uppenbarligen är väldigt över). Finns det något relaterat till »provisoriska utopier« som på senare år betonats i politiken, egentligen oavsett parti, är det på sin höjd det första ledet, det provisoriska.
Det utopiska har sedan länge uppfattats om irrelevant. Det vi i dag behöver återerövra i Wigforss idé är alltså snarare det andra ledet. Storslagna visioner är kanske inte så användbara, men däremot en tro på att det vi ser framför oss här och nu faktiskt inte är det enda möjliga alternativet. Politik är mer än bara förvaltning. Vi skulle kunna ändra på saker och ting – om än gradvis.
Jämlikheten är en av de mest centrala samhällsfrågorna i dag. Oron över de växande klyftorna hörs från de mest oväntade håll. När till och med näringslivstopparna i Davos bekymras över att ojämlikhet verkar kunna leda till såväl social oro som protektionistiska strömningar och framgångar för minst sagt oberäkneliga politiker, innebär det att det finns ett fönster för en progressiv rörelse som länge varit på defensiven att presentera sina lösningar. Högern tror fortfarande på något sätt att ökad jämlikhet ska åstadkommas genom ökad ojämlikhet – typexemplet är låglönedebatten – men ett skäl till de mer nedslående inslagen i dagens politiska situation, inte minst vad gäller högerpopulismens framgångar, är att människor faktiskt inte finner sig i den typen av logik. Oavsett hur goda argument ideologerna och ekonomerna har, gillar inte folk att känna att de får mindre än de har rätt till. Särskilt inte när andras kaka bara växer. Reaktionen på ökad ojämlikhet behöver varken vara konstruktiv eller trevlig. Den kan tvärtom vara djupt destruktiv.
Så hur ser en provisorisk utopi ut på jämlikhetens område? Det första steget är att sätta som mål att den mångåriga utvecklingen mot ständigt ökad ojämlikhet måste brytas. I förlängningen handlar det om att klyftorna också ska bli mindre.
Vilka redskap ska användas för att komma dit? En viktig poäng är att jämlikhet är en relation. Ökad jämlikhet kan naturligtvis nås genom punkt-insatser för att höja de fattigaste eller sänka de rikaste, och det är ofta där en policy-orienterad diskussion om jämlikhet hamnar. Det handlar exempelvis om höjt underhållsstöd, garantipensioner och bostadsbidrag å ena sidan, eller förmögenhetsskatt och höjda marginalskatter å den andra. Den typen av åtgärder kan vara viktiga och göra stor skillnad. Men en diskussion som enbart handlar om strikt ekonomisk omfördelning riskerar att leda till en statisk syn på jämlikhet, där huvudpoängen är att de fattigaste ska gynnas och de rikaste betala mer. Det är dock inget självändamål. Jämlikhet handlar om att det samhälle vi lever i behöver hålla ihop för att vara gott. Det handlar om att individens frihet alltid begränsas när skillnaderna mellan människor blir för stora. Det handlar om att ge alla lika goda livschanser, oavsett bakgrund.
Sverige har en relativt hög grad av ekonomisk omfördelning, men det som verkligen får oss att sticka ut är att vi historiskt lyckats så bra med att undvika att ojämlikheten uppstår redan från början. Att arbetsinkomsterna under lång tid hållit ihop är en av de viktigaste förklaringarna till den internationellt sett höga svenska jämlikheten, och något att slå vakt om. En annan viktig förklaring är att den ekonomiska omfördelningen omfattar i princip hela befolkningen, i och med att skattekvoten är hög och välfärdsstaten väl utbyggd och i hög grad generell. Förmånerna riktas inte selektivt till de fattigaste utan fördelas till oss alla, inte minst över en livstid.
Det gör att stödet för omfördelningen blir högre och det har gett oss ett samhälle där alla får ta del av utbildning, sjukvård och omsorg av god kvalitet, vilket i sin tur bidragit till en hög produktivitet i samhällsekonomin på ett sätt som gagnar oss alla. Jämlikhet är något dynamiskt.
I begreppet »provisorisk utopi« låg för Wigforss del ett betonande av föreningen mellan teori och handling, liksom av vikten av att lära av och bygga vidare på tidigare erfarenheter. Det är nödvändigt att förstå varför klyftorna ökar för att kunna ta fram verkningsfulla åtgärder. Sverige har varit ett av de mest framgångsrika länderna i världshistorien på att skapa jämlikhet. Här finns mycket att bygga vidare på. Även om det naturligtvis är oroande att ojämlikheten ökar, finns det också skäl att betona att många av de institutioner som skapat den svenska jämlikheten är mer eller mindre intakta. Lönebildningen och välfärden är nycklar, och det råder bred uppslutning kring deras grundläggande principer. Samtidigt pekar OECD på att en viktig förklaring till att ojämlikheten ökat i Sverige är att socialförsäkringarna urholkats sedan 90-talskrisen. Att skolresultaten sjunkit och att såväl vård som omsorg brottas med personalbrist och arbetsmiljöproblem är andra exempel på hur delar av välfärden verkar släpa efter. Och vad gäller lönerna är »låglönejobben« för tillfället en av näringslivets och högerns mest omhuldade politiska förslag.
Pressen mot fortsatt vidgade klyftor kan alltså inte bortses från.
I andra änden är det framför allt kapitalinkomsterna som drivit på att toppen dragit ifrån. Beskattning borde onekligen vara ett svar på denna utveckling, inte minst mot bakgrund av att kapital skattemässigt är gynnat på ett svårmotiverat sätt. Men verkligt effektiva åtgärder behöver också ta sin utgångspunkt i en förståelse för vad som hänt i de underliggande ekonomiska mekanismerna, som fått kapitalet att bli allt viktigare.
Den starka trend mot ökad ojämlikhet vi under decennier sett i nästan alla rikare länder är just internationell till sin karaktär. Det finns naturligtvis lokala orsaker till att graden av jämlikhet varierar, och att ojämlikheten har ökat olika mycket i olika länder. Men det är också uppenbart att det finns gemensamma orsaker. Ska vi tro Piketty har det hela att göra med att kapitalavkastningen historiskt tenderar att vara större än tillväxten i ekonomin generellt. Per Molander beskriver det på ett annat sätt: små skillnader i kapital, som till en början uppstår närmast slumpvis, växer med tiden närmast per automatik. Den som fått lite mer kan ta lite större risk och får på så sätt än större avkastning. Jämlikhet är i denna tolkning ett djupt instabilt tillstånd, som kräver stora ansträngningar för att behållas någorlunda intakt.
Andra förklaringar som brukar lyftas fram ligger i globaliseringen, tekno-logisk utveckling, politiska förändringar och minskad facklig styrka. Det handlar alltihop om fenomen som är svåra att bemästra, men inte omöjliga. En skillnad mot 1900-talet är att lösningarna i högre grad behöver vara internationella, vilket i sig är en försvårande faktor. Men det finns inget i utvecklingen som är ödesbestämt. Exempelvis »globalisering« är inte ett entydigt fenomen, som enbart kan ta sig ett enda uttryck. Även dagens relativt öppna gränser (i ekonomisk bemärkelse) styrs av en rad såväl nationella som internationella avtal och regler. Skruvar vi i dem får vi ett delvis annat utfall.
En provisorisk utopi för ökad jämlikhet behöver alltså inte uppfinna hjulet på nytt. Tvärtom handlar det om att bygga vidare på det i den svenska modellen som redan levererat ett av världens mest jämlika samhällen, men anpassat efter hur de underliggande ekonomiska krafterna verkar i dag. Det är fullt genomförbart – bara den politiska viljan finns på plats.
Text: Marika Lindgren Åsbrink, huvudsekreterare LO:s jämlikhetsutredning
