Förhandlingarna om TTIP kommer inte att ske ”bakom slutna dörrar”. För det borgar såväl den allmänna debatten som opinionen inom Europaparlamentet och medlemsregeringar. Den nya kommissionen har genom handelskommissionären Cecilia Malmström initierat betydligt större öppenhet och transparens än vad som var vanligt förr i stora internationella förhandlingar. Man har till exempel också svarat på kritiken mot investeringsskyddsavtal med nya förslag om att hantera dessa.
Som Mats Engström skriver, så är heller inte formerna för samverkan om regler fastställda ännu. Mats egna förslag om att utveckla den framtida miljöpolitiken på EU-sidan tycker jag är kloka och det finns goda skäl för den svenska regeringen att driva dem.
Såväl EU-kommissionens ordförande som president Obama har tydligt uttryckt att förhandlingarna inte ska innebära försämringar i reglerna om miljö, hälsa och arbetsvillkor. Tjänstemännen som förhandlar har att fullfölja de politiska ledningarnas uppdrag.
Det finns tyvärr en obehaglig brist på perspektiv från många kritiker i fråga om såväl det transatlantiska TTIP som de förhandlingar som förs över Stilla havet mellan Nordamerika och länder i Latinamerika och Asien (TTP). Vad händer om dessa förhandlingar misslyckas? Vilka kommer då att forma framtidens miljökrav, om EU och USA blir oförmögna till handling? Jag har stor respekt för Kina, men kinesiska aktörer behöver definitivt ett tryck från Europa och Nordamerika om miljövillkoren ska skärpas och inte undergrävas i ett ”race to the bottom”.
Det ligger nog en del i vad den amerikanske journalisten Thomas Friedman skrev i DN (11 maj) om avtalens betydelse för att skapa ordning i en orolig värld, så att länderna inte ”kurar ihop sig i protektionism eller nationalism och låter andra, eller ingen, avfatta reglerna”.
Just det – om ingen skapar nya regler, då kan den råaste marknaden komma att råda över villkoren.
Mats Hellström,
tidigare utrikeshandelsminister; numera nätverkande kring Östersjöregionen, EU och stadsodling i Asiens megastäder
